![]()
Mats Alvesson är organisationsforskare och professor vid Lunds universitet. Han skriver vad som väl närmast kan betecknas som managementlitteratur och är en flitigt anlitad föreläsare om ledarskap. Hans senaste bok, utgiven i år, heter Extra Allt med underrubriken När samhälls- och människoförbättrandet slår tillbaka. I den kritiserar han den tidsströmning där organisationer prioriterar ytan och där värdegrundsprat och andra tjusiga ambitioner tar allt större utrymme, med jäsande administrationer som följd.
Boken är en fortsättning på hans tidigare forskning. År 2012 myntade Alvesson begreppet funktionell dumhet, som syftar på människor som enbart tänker ”innanför boxen”. Men det är till och med värre än så, konstaterar han. Påtagligt ofta är det inte dumbommar eller trångsynta personer som gör de mest korkade sakerna utan ofta görs de av de smartaste personerna. Ett annat sätt att beskriva fenomenet på är att de smarta lätt blir nördarna som håller sig till väldigt smala områden där de, i bästa fall, kan vara briljanta. Däremot klarar de inte att lyfta blicken och se de stora sammanhangen och således inte heller konsekvenserna.
[caption id="attachment_58188" align="alignleft" width="250"]
![]()
André Spicer, organisationsforskare, vid University of London. Stillbild: Youtube[/caption]
År 2018 utvecklade Mats Alvesson tillsammans med André Spicer, också organisationsforskare, vid University of London, resonemanget i en bok med titeln Dumhetsparadoxen. Begreppet är intressant därför att det tacklar ett problem som många av oss som inte smittats av tidens politiska korrekthet förbluffats över, nämligen att bevisligen begåvade och högutbildade människor inte har lättare att genomskåda maktelitens och systemmedias propaganda, utan att det ofta förhåller sig tvärtom, de blir propagandans ivriga både bejakare och bevakare. Det senare har gjort att Sverige under rätt kort tid förvandlats till ett angivarsamhälle. En oförsiktig formulering, ett värdegrundssnedsteg kan göra att vem som helst mister jobbet.
För oss som inte smittats av denna sociala sjukdom – eller kanske rentav religion – ter det sig gåtfullt. Klyftiga människor agerar dummare än människor som har lägre utbildning och enklare jobb. Ett uttryck för detta är att en majoritet manliga LO-medlemmar inte längre röstar på Socialdemokraterna utan föredrar Sverigedemokraterna, samtidigt som det fria ordets (och tänkandets) förespråkare får det allt svårare vid våra universitet och andra högskolor.
Min egen förklaring till denna paradox är att klyftiga människor i högre utsträckning låter sig förledas och lever i språket – i samhällets beskrivning – än direkt i verkligheten. ”Enklare” människor bygger inte på samma sätt ett språkligt rum, som går att bosätta sig i. Brutalare uttryckt, de har bättre koll på verkligheten.
Mats Alvesson knyter emellertid inte frågan till vad som händer inom politiken – det skulle antagligen göra honom till persona non grata – utan till arbetsplatsen. Han frågar hur det kommer sig att smarta personer kan vara engagerade med att göra dumma saker på jobbet. Tillsammans med André Spicer ägnar han bokens cirka 270 sidor åt att söka besvara frågan: ”Varför gör de så?”
Ett svar har redan getts genom konstaterandet att smartisar ofta snöar in på starkt avgränsade frågor. Ett annat är att de belönas för detta; de ställer inte till oreda i organisationerna. Den som arbetar med skygglappar har inga svårigheter med att ignorera de många osäkerheter, motsägelser och fullkomligt ologiska argument som florerar på snart sagt varje arbetsplats.
Som det heter i sammanfattningen: Funktionell dumhet har stora fördelar. Den hjälper individer att hantera sina egna tvivel, vara glada, känna sig bekväma med tvetydighet, komma överens med sina kollegor och överordnade, framstå som positiva och energiska, samt vara mera produktiva. Samtidigt bidrar den till att klättra på karriärstegen, till att få ett bekvämt arbetsliv, eller både och.
Frikostiga doser av funktionell dumhet kan omintetgöra svåra frågor, skapa en känsla av harmoni och i slutändan göra folk mer effektiva. Det minskar friktionen och konflikterna som så ofta poppar upp på arbetsplatser. Funktionell dumhet är ett socialt smörjmedel i organisationer.
Detta i motsats till visselblåsare, som sällan uppskattas på sina arbetsplatser. Ofta uppfattas de rentav som förrädare. Varför? Svaret är att de strör ut grus i maskineriet och den fråga som visselblåsarna borde leda till får inte uttalas: ”Vad i helvete håller vi på med?”
Dumhetsparadoxen blir att många organisationer, i synnerhet inom det offentliga, anställer begåvade och smarta människor, som i slutändan är helt tillfreds med att göra dumma saker. Kortsiktigt uppfattas det som att de presterar goda resultat men långsiktigt banar de väg för katastrofer. Nutida organisationer blir på så sätt ofta produktionsmaskiner för funktionell dumhet.
Den funktionella dumheten frodas i sammanhang där övertalning är bättre än innehåll, där lek med symboler är av största vikt och där gapet mellan retorik och realitet är stort. De exempel författarna ger ligger i många fall på gränsen till att kunna bli betraktade som politiskt inkorrekta, som att byråkrati kallas rättssäkerhet, glädjebetyg i skolan blir gymnasiebehörighet och kulturkrockar betecknas som kreativ mångfald. Verksamheten vilar på de fyra principerna försiktighet, följsamhet, feghet och förljugenhet.
Dumhetsparadoxen är ursprungligen skriven på engelska och sedan översatt till svenska. Den bygger på en uppsats, publicerad 2012 i Journal of Management Studies. Resonemanget väckte stort intresse och resulterade i att Alvesson och Spicer fick forskningsanslag från såväl Wallenbergstiftelsen som Jan Wallanders stiftelse. På sätt och vis är det en svaghet.
Det som var en glimrande uppsats blir en bra, men ändå ganska pratig bok där de exempel som ges blir så många att åtminstone jag som läsare tröttnar. Detta är emellertid en sidoanmärkning. Den som har en ledande befattning på ett företag eller i en organisation kanske kan tillgodogöra sig exemplifieringarna på ett helt annat sätt än jag klarar av.
André Spicer, organisationsforskare, vid University of London. Stillbild: Youtube[/caption]
År 2018 utvecklade Mats Alvesson tillsammans med André Spicer, också organisationsforskare, vid University of London, resonemanget i en bok med titeln Dumhetsparadoxen. Begreppet är intressant därför att det tacklar ett problem som många av oss som inte smittats av tidens politiska korrekthet förbluffats över, nämligen att bevisligen begåvade och högutbildade människor inte har lättare att genomskåda maktelitens och systemmedias propaganda, utan att det ofta förhåller sig tvärtom, de blir propagandans ivriga både bejakare och bevakare. Det senare har gjort att Sverige under rätt kort tid förvandlats till ett angivarsamhälle. En oförsiktig formulering, ett värdegrundssnedsteg kan göra att vem som helst mister jobbet.
För oss som inte smittats av denna sociala sjukdom – eller kanske rentav religion – ter det sig gåtfullt. Klyftiga människor agerar dummare än människor som har lägre utbildning och enklare jobb. Ett uttryck för detta är att en majoritet manliga LO-medlemmar inte längre röstar på Socialdemokraterna utan föredrar Sverigedemokraterna, samtidigt som det fria ordets (och tänkandets) förespråkare får det allt svårare vid våra universitet och andra högskolor.
Min egen förklaring till denna paradox är att klyftiga människor i högre utsträckning låter sig förledas och lever i språket – i samhällets beskrivning – än direkt i verkligheten. ”Enklare” människor bygger inte på samma sätt ett språkligt rum, som går att bosätta sig i. Brutalare uttryckt, de har bättre koll på verkligheten.
Mats Alvesson knyter emellertid inte frågan till vad som händer inom politiken – det skulle antagligen göra honom till persona non grata – utan till arbetsplatsen. Han frågar hur det kommer sig att smarta personer kan vara engagerade med att göra dumma saker på jobbet. Tillsammans med André Spicer ägnar han bokens cirka 270 sidor åt att söka besvara frågan: ”Varför gör de så?”
Ett svar har redan getts genom konstaterandet att smartisar ofta snöar in på starkt avgränsade frågor. Ett annat är att de belönas för detta; de ställer inte till oreda i organisationerna. Den som arbetar med skygglappar har inga svårigheter med att ignorera de många osäkerheter, motsägelser och fullkomligt ologiska argument som florerar på snart sagt varje arbetsplats.
Som det heter i sammanfattningen: Funktionell dumhet har stora fördelar. Den hjälper individer att hantera sina egna tvivel, vara glada, känna sig bekväma med tvetydighet, komma överens med sina kollegor och överordnade, framstå som positiva och energiska, samt vara mera produktiva. Samtidigt bidrar den till att klättra på karriärstegen, till att få ett bekvämt arbetsliv, eller både och.
Frikostiga doser av funktionell dumhet kan omintetgöra svåra frågor, skapa en känsla av harmoni och i slutändan göra folk mer effektiva. Det minskar friktionen och konflikterna som så ofta poppar upp på arbetsplatser. Funktionell dumhet är ett socialt smörjmedel i organisationer.
Detta i motsats till visselblåsare, som sällan uppskattas på sina arbetsplatser. Ofta uppfattas de rentav som förrädare. Varför? Svaret är att de strör ut grus i maskineriet och den fråga som visselblåsarna borde leda till får inte uttalas: ”Vad i helvete håller vi på med?”
Dumhetsparadoxen blir att många organisationer, i synnerhet inom det offentliga, anställer begåvade och smarta människor, som i slutändan är helt tillfreds med att göra dumma saker. Kortsiktigt uppfattas det som att de presterar goda resultat men långsiktigt banar de väg för katastrofer. Nutida organisationer blir på så sätt ofta produktionsmaskiner för funktionell dumhet.
Den funktionella dumheten frodas i sammanhang där övertalning är bättre än innehåll, där lek med symboler är av största vikt och där gapet mellan retorik och realitet är stort. De exempel författarna ger ligger i många fall på gränsen till att kunna bli betraktade som politiskt inkorrekta, som att byråkrati kallas rättssäkerhet, glädjebetyg i skolan blir gymnasiebehörighet och kulturkrockar betecknas som kreativ mångfald. Verksamheten vilar på de fyra principerna försiktighet, följsamhet, feghet och förljugenhet.
Dumhetsparadoxen är ursprungligen skriven på engelska och sedan översatt till svenska. Den bygger på en uppsats, publicerad 2012 i Journal of Management Studies. Resonemanget väckte stort intresse och resulterade i att Alvesson och Spicer fick forskningsanslag från såväl Wallenbergstiftelsen som Jan Wallanders stiftelse. På sätt och vis är det en svaghet.
Det som var en glimrande uppsats blir en bra, men ändå ganska pratig bok där de exempel som ges blir så många att åtminstone jag som läsare tröttnar. Detta är emellertid en sidoanmärkning. Den som har en ledande befattning på ett företag eller i en organisation kanske kan tillgodogöra sig exemplifieringarna på ett helt annat sätt än jag klarar av.