![]()
Handlingen i Rusäventyret utspelas några år kring 2012. Berättarjaget hamnar i ett förhållande med en kvinna som knarkar. Detta blir början på en veritabel ”tripp”, en odyssé av drogande med amfetamin, hasch och heroin, samt turer in och ut på avgiftning varvat med drogresor till Holland, Tyskland och Turkiet. Drogandets fantasi- och dödsland skildras tämligen levande. Och avskräckande. Författaren har upplevt detta och han förmedlar det på ett synnerligen läsbart vis.
Det kan ta ett tag innan man vänjer sig vid stilen. Men detta är en stark debut. Det är i genren Jack (1977) av Lundell, om man ska förenkla: ”röka och göka”, droger och brudar. Författaren håller stilen, även i de mest nergångna knarkarepisoder.
Språket kan ibland vara lite diffust. Man kan säga: klangbotten i denna roman är amerikansk (Burroughs, H. S. Thompson). Men överlag funkar det. För Carell har saker att berätta. Han vet att begränsa sig också.
Sexskildringarna är till exempel ett under av återhållsamhet. Det bara antyds att nu ”rocks the casbah” och blir därigenom tämligen effektivt. Detta är mycket ovanligt i denna genre där annars varenda detalj i vartenda slentriansamlag ska skildras i naturalistisk detalj.
Carell begränsar sig, kapar ner dödkött och håller farten uppe. Och till detta, en omisskännlig högervinkel. Den glimtar fram, den finns här och där. Den finns bakom knuten; den finns där i dag och den finns där i morgon.
Man kan säga: Carell poserar inte. Rusäventyret är ”på riktigt”. Boken övertygar, när man väl vant sig vid stilen.
Rusäventyret är en bok påminnande om Kenneth Ahls Lyftet, Jack av Lundell, Psykonauterna av Jünger och Trasiga liv och bristande bot av Juha Snellman (den sistnämnda recenserades för övrigt i NyT v.29/2013 och finns nu utgiven på Logik förlag). Rusäventyret är därtill en svensk historia, till stor del utspelande sig i sydsvenska landsorten.
Den försöker fånga det unika i olika droger, det unika i att leva här och nu. Den skildrar även, i någon mening, detta att leva som dissident i dagens Sverige. Så man kan säga att denna bok har framtiden för sig. Den är inte upplyftande som sådan men den behandlar sitt ämne helt övertygande och originellt.
Boken är ställvis även rolig. Som här, när berättarjaget jobbar med att rengöra tomfat. Men första dagen på jobbet blir kaotisk eftersom han inte förstår vad chefen säger:
”Jag kunde inte begripa ett ord av vad denne danske gubbe sa. Det var varken svenska eller danska. Det var ett eget språk han uppfunnit och jag kunde omöjligen tyda ett enda ord. (...) Med tiden så började jag förstå lite av vad som föll ur hans mun och det var bebisspråk och inkompetens.” [s 79]
