Mössens paradis och samhällets förfall

John Calhoun började sina vetenskapliga studier år 1947, en verksamhet som skulle pågå till hans död 1995. Han hade sett att populationer av råttor i vilt tillstånd ytterst sällan överstiger en täthet av 200 individer per 1 000 kvadratmeter. Detta trots att de lätt skulle kunna föda 50 000 ungar på kort tid. Han såg att de i stället levde i tolv grupper med cirka tolv individer i varje, en situation som tenderade att bestå över tid. [caption id="attachment_54801" align="alignright" width="250"] John B. Calhoun, amerikansk forskare, ägnade hela sitt liv åt att studera mössens sociala beteende. Foto: Douglas Chevalier[/caption] Men vad händer om man erbjuder optimala levnadsförhållanden? I sitt laboratorium skapade han ett trivsamt utrymme där han ordnade kvalitetsfoder, färskt vatten, veterinärtillsyn och eliminerade alla tänkbara stressfaktorer. Det var nog för att föda 3 000 möss. Där placerade han fyra friska och aktiva par möss och började studera deras beteende. Han upprepade detta experiment flera gånger och kunde konstatera att det alltid följde samma mönster: Uppgången och fallet av mössens paradis hade fyra faser.

Från paradis till helvete

Den första fasen kal­la­de han för Den flitiga fasen. I denna fas undersökte mössen sin nya omgivning, de anpassade den och delade upp territoriet mellan sig. Sedan hittade de lämpligt ställe för att bygga bo. Den and­ra utvecklingsfasen var Populationsexplosionen. Tack vare det ständiga överflödet av foder och utmärkta livsbetingelser gjorde djuren allt för att fylla upp denna potential och började föröka sig exponentiellt. Populationen fördubblades var sextionde dag. Mössen fyllde inte utrymmet jämnt, vissa sektorer var uppenbart överfolkade, men inte desto mindre fortsatte mössen att föröka sig snabbt. Då inträdde den tredje fasen, Jämviktsfasen. Trots att utrymmet hade en teoretisk kapacitet att föda 3 000 möss stannade tillväxten redan vid 2 200 individer. Jämvikten rörde dock endast antalet invånare. Det som skedde inom enskilda ”samhällen” blev början på slutet av Mössens paradis. Calhoun kal­la­de det hela ”Behavioral sink”, förintelsebeteende. Många honor klarade inte att framgångsrikt avsluta dräktigheten. Om ungarna ändå föddes, var honorna inte i stånd att ta hand om dem. Bland dessa desorienterade grupper var dödligheten bland ungar uppåt 96 procent. Bland hannarna uppträdde frekventa beteendestörningar: frenetisk hyperaktivitet, sexuell deviation, kannibalism, aggressivitet, patologisk skygghet – vissa individer vågade sig ut i inhägnaden först när de and­ra djuren somnat. Endast under denna tid passade de på att äta och dricka.

Inga lediga sociala roller

Den nya generationen försökte hitta sin roll i samhället men blev drastiskt avvisad. De sociala rollerna i gruppen var nämligen redan besatta. De välgödda mössen levde till hög ålder och frigjorde inte dessa funktioner åt yngre förmågor. Överskottet på unga hannar, som inte kunde finna någon tillämpning inom gruppen, ledde till aggressiva utfall även sinsemellan. Vissa individer blev utsedda till offer och blev upprepade gånger måltavla för våld. Äldre hannar klarade dock inte heller längre att försvara sitt territorium och skydda sina honor. Honorna blev själva allt mer aggressiva och deras förmåga till fortplantning minskade drastiskt. And­ra avvikelser som kunde konstateras var ett beteende hos en typ av möss som Calhoun kal­la­de ”The beautiful ones”, De vackra. Dessa levde helt avskilda från samhället. De deltog inte i striderna och de visade inget intresse för att föröka sig. De ägnade sig uteslutande åt mat och var besatta av lystern i sin päls. Från den övriga populationen skilde de ut sig genom perfekt utseende. I deras skinn fanns inga spår efter tvekamper, de var felfritt kammade, vackra och friska. Till skillnad från det övriga samhället var de dock mycket dumma. De kunde inte reagera på yttre stimuli och förändringar av situationen eller klara någon som helst interaktion med omgivningen.

Dödens fas

Den fjärde och sista fasen var Dödens fas. Efter att som mest ha uppnått antalet 2 200 möss, och detta trots att områdets resurskapacitet bara var förbrukad till dryga två tredjedelar, började mössens antal att sjunka drastiskt. Aggressiviteten eskalerade till sådana proportioner att det blev nästan omöjligt att hitta en mus som inte hade bitsår på svansen. De sista tusen mössen var till den grad socialt deformerade, att de helt hade upphört att föröka sig. De levde sida vid sida, utan att över huvud taget ta notis om varand­ra. Denna störning var så djupt rotad att även om man flyttade dem till en annan omgivning var de inte i stånd till normalt liv. Till slut återstod endast en handfull av De vackra som uteslutande var inriktade på sina individuella behov. De njöt av komforten av den enorma ytan de hade till förfogande, de hade inget som helst intresse av att föröka sig. Den sista musen dog 600 dagar efter att experimentet hade påbörjats.

Vad kan människan lära av sociala djur?

Experimentet visar att trots tillräckligt med utrymme och resurser blir individens kamp om överfyllda sociala roller så ansträngande att det resulterar i en fullständig kollaps av samhället. Calhoun såg mussamhället som en metafor för människans öde. Denna sociala störning karaktäriserade han som ”en and­ra död”. I muskolonin fanns skilda roller, och genom att kasta ut de unga ur samhället hade dessa ingen att lära sig socialt beteende av. De var överflödiga för samhället. De kunde därmed heller inte lämna över sociala beteenden till sina efterkommande. Därmed blev det destruktiva beteendet fast kodat i samhället och ledde snart till hela populationens undergång. Mänsklighetens koncentrering till ett begränsat utrymme uppvisar redan likheter med mössen i experimentet. Exempel går även att finna i historien.

Påskön – fångar i paradiset

Påskön befolkades runt år 900. På den tiden var ön ett blomstrande paradis. Den var täckt av skogar fulla av djur, fåglar och frukter, i havet simmade mängder med fisk och den bördiga jorden kunde ge utmärkt skörd. När européerna upptäckte ön år 1720 fann de ön endast sparsamt befolkad och invånarna levde under sorgliga förhållanden. Någonstans längs öns utvecklingsaxel inträffade samma sak som hos mössen. De sociala rollerna, som syftade till populationens sammanhållning och välgång, glömdes bort eller förkastades. Invånarna började slösa med öns resurser. Deras viktigaste källa till försörjning var skogen, men de tog denna viktigaste råvara och byggde bål för att bränna sina döda och hus för de levande. Resurserna utarmades, vilket ledde till ökad aggression mellan stammens individer. Men utarmningen fortsatte. Om samhället hade agerat på ett självbevarande sätt, där man gått samman för den goda sakens skull, hade katastrofen kunnat undvikas. De tog dock tillflykt till sina gudabilder och insåg inte sitt ansvar för samhället. Det sociala systemets kollaps ledde till att det allra sista trädet på ön fälldes. Den hänsynslösa kampen om varje brödsmula, aggressiviteten och kannibalismen transformerade det tidigare paradiset till ett helvete som det inte gick att fly ifrån. Det fanns nämligen inte ens något kvar att bygga en båt av.

Samtidens socialt patologiska företeelser

Också hela mänskligheten lever, liksom mössen, på en begränsad yta. Det område vi bebor ger oss tillräckliga resurser. År 1800 levde cirka en miljard människor på vår planet. I oktober 2011 nådde vi redan sju miljarder. Vi befinner oss således i fasen Populationsexplosionen. I mössens fall fortgick denna fas till strax innan inhägnadens resurser hade utnyttjats fullt ut. Den optimala befolkningsmängden på jorden har beräknats till nio miljarder. FN:s prognoser pekar på att en människa med detta nummer kommer att födas någon gång mellan år 2030 och 2040. I områden med hög befolkningstäthet har dock samhället redan övergått i nästa fas, Jämviktsfasen. Födelsetalen minskar och många befolkningar i Europa klarar inte längre att behålla sitt antal, än mindre växa. I Sverige var fruktsamheten för svenskfödda kvinnor cirka 1,7 under 2018, enligt SCB. Det betyder att tio par (20 föräldrar) bara producerade 17 barn. Tillväxten har avstannat. Även and­ra aspekter av det sociala beteendet är observerbara i de överfolkade samhällena.

Japan och moderna storstäder

Ett tydligt exempel på begränsad yta men samtidigt obegränsade resurser är Japan. Enligt offentlig statistik blev Japans tillväxt negativ år 2011 och fruktsamheten ligger nu på 1,42 barn per kvinna. Enligt en studie från det japanska Nationella forskningsinstitutet för befolkning och social säkerhet som publicerades 2017 kommer Japans befolkning att sjunka från cirka 130 miljoner år 2012 till 111 miljoner år 2040 och hamna under 100 miljoner innan år 2053. [caption id="attachment_54803" align="alignnone" width="585"] Hikikomori kal­las de unga män i Japan som inte fått plats i samhället och föredrar att stänga in sig i sina rum och endast gå ut på natten för att införskaffa mat. Man räknar med att uppåt en miljon män lever så, vilket bekymrar myndigheterna. De uppvisar likheter med ”De vackra” mössen i Calhouns experiment som hade trängts undan från gemenskapen. Bild: Yuta Onoda, pxhere.com[/caption]   I dag är Japans befolkning strax under 127 miljoner och de är en av de snabbast minskande i världen samtidigt som man har den äldsta befolkningen. Det verkar inte finnas något sätt att vända trenden. De socialt patologiska trender som Calhoun observerade finns även i det japanska samhället. Man uppskattar att uppåt en miljon unga män är socialt så skygga och oförmögna till social interaktion, att de endast går ut nattetid när alla and­ra sover. De kal­las Hikikomori. De är sociala autister. En hel generation unga människor har fötts i ett utrymme där alla sociala roller redan är definierade och upptagna. Att skapa sitt eget utrymme är för dem oöverkomligt stressande och betungande. De har i stället slutit sig från omvärlden och lever isolerade i sina hushåll. Regeringen ser med bekymmer på situationen och letar förgäves efter orsaker och lösningar. Men en rimlig förklaring vore det som Calhoun kal­la­de ”Behavioral sink”, förintelsebeteende. Likadant är det med problemet med den talrika gruppen unga män som inte intresserar sig för det täcka könet. De ser inget nöje i relationer, sex eller eventuell parbildning och undviker detta målmedvetet. Detta gäller inte bara Japan, många överfolkade och rika länder noterar förekomsten av dessa deviationer. Hos mössen var det De vackra som upphöjde omsorgen om sin kropp, god mat och skönhet till sitt livsmål. Alla sociala roller i deras samhälle var redan upptagna och det skulle krävas ojämförbart stor ansträngning att erövra en egen roll. Därför putsar de sin päls och äter gott. De vet inte hur eller varför de skulle engagera sig för att bli värderade av samhället. Liksom de sista tusen mössen – den sista generationen – klarar de inte att göra något aktivt i sina liv och vara till nytta för samhället, bara bry sig om sig själva.

Våra resurser och möjligheter

Överbefolkning ger likartade problem hos människor som hos and­ra sociala djur. Vår utvecklingskurva pekar redan nedåt. Människor är dock tänkande varelser och känner smärtsamt denna sociala isolering. Därför började de skapa parallella kulturer med egna sociala roller. En snabbt framväxande sådan parallell värld är den virtuella på nätet, där man med hjälp av konstruerade identiteter ännu kan skapa sig ett eget existensberättigande. Fortfarande är det dock bara en parallell värld, medan i den reella beter de sig gentemot sitt begränsade utrymme på samma sätt som infödingarna gjorde på Påskön. Till stressymptomen läggs alienation, fiendskap, asexualitet eller sexuella avvikelser, oförmåga att vara förälder, aggression gentemot barnen och annat våld. Samtidigt klarar vi inte att inse hur begränsade våra resurser är, eller så erkänner vi inte det för oss själva. Ett samhälle som blivit allt för tättbefolkat verkar ha, på ett eller annat sätt, sin undergång inprogrammerad. Vår levnadskomfort har blivit vårt mentala fängelse.

Hoppet

John Calhoun försökte i sina experiment även finna utvägar. Han hade tidigare visat att en population som levde i överflöd, som inte hotades av något, som inte behövde kämpa om något eller anstränga sig, degenererade till den grad att hela samhället dog ut. Utan kamp för överlevnad, utan behovet av ömsesidig hjälp och utan lidande var livet ytligt och meningslöst. [caption id="attachment_54804" align="alignnone" width="585"] Doktor John B. Calhoun började sina vetenskapliga studier år 1947. Foto: Yoichi R. Okamoto[/caption]   Calhoun införde då förhållanden som tvingade mössen att bry sig om varand­ra. Han skapade behov av interaktion och ömsesidig hjälp. Till exempel placerade han ut vattenbehållare, som en ensam mus inte kunde komma åt. Om musen ville dricka så behövde hon en annan mus som hjälpte till genom att trycka ned en spak. De kunde efter detta byta plats så att även den and­ra musen fick sin törst stillad. Det framtvingade samarbetet gjorde livet så pass mer intressant att individerna inte blev alienerade från gruppen. De brydde sig mer om varand­ra, odlade sociala kontakter och alla hade sin nyttiga plats i gemenskapen. Armageddon kunde undvikas. Populationen behöll sitt antal och alla individer var delaktiga i samhällets verksamhet. Forskarna kal­la­de det för ”empatins revolution”.