![]()
När Thomas Nydahl tar sig an ett ämne, vilket som helst, så blir det i regel läsvärt. Det är litegrann magi i det hela – eller kalla det personlighet. Författarens personlighet präglar framställningen, vare sig det är resebrev, memoar eller vardagsskildring.
I stora drag är mixen av resa, läsning och reflektion den rätta. Ingen annan i det svenska regimkritiska författarlägret skriver i dag sådana här böcker.
I Nydahls succébok från 2012, Black Country, var fokuset Birmingham, Storbritanniens näst största stad och centrum i regionen West Midlands, det vill säga Englands hjärtland.
[caption id="attachment_54198" align="alignright" width="250"]
![]()
Thomas Nydahl, författare och frilansjournalist. Foto: Privat[/caption]
Upplägget var i stort sett detta: tidigmodern engelsk historia, med exempel från kultur och litteratur, ställt mot dagens mångkulturhaveri på denna plats. Det var en resa och en läsning; en litterär reseskildring, en skildring av allt som föll författaren in under hans besök.
Boken hyllades av undertecknad i NyT v. 7/2013. Och nu, 2019, har Nydahl åter styrt stegen till England. Men denna gång är fokuset Manchester och Liverpool, två ärevördiga städer i nordväst drabbade av modernitetens baksidor. Resultatet av denna resa är alltså Från All My Loving till Allahu Akbar.
Boken har ingen egentlig struktur i form av avgränsade, tematiska kapitel. Icke så! För efter en kort introduktion bär det iväg och reflektionerna, anekdoterna och bilderna (Nydahls miljöskildring samt svartvita originalfoton av rätt hög kvalitet) får styra texten. Allt faller på plats tämligen naturligt. Det är stilen som driver det hela, författarpersonligheten. Det är, på gott och ont, Nydahl från början till slut.
Den historiska utvikningen denna gång rör främst musik, och då Liverpools popmusik med Beatles i fokus; titelns ”All My Loving” är som alla vet en känd Beatleslåt. Men även andra fenomen som poesigruppen The Scaffold berörs. Samt Manchester som har sin pophistoria med bland annat Oasis, 90-talets stora popfenomen. Undertecknad medger direkt att han är mer intresserad av att läsa om Liverpools pophistoria på 60-talet än om det sociala armodet i staden i dag. Men Nydahl har som sagt stilen som gör att det bär, även över vad som är av mindre intresse.
Nydahl kan beskrivas som en regimkritisk författare. Men knappast ”Sverigevänlig” eller höger på något sätt. Snarare oberoende vänster. Men även högern får sitt i boken, främst genom en diskussion av citat från högerikoner som Enoch Powell och Theodore Dalrymple. Torypolitikern Powell (1912-1998) var redan på 1960-talet emot fjärrinvandring och Dalrymple är en ännu levande konservativ pessimist.
Att Nydahl återger Powell och Dalrymple är kanske inte sensationellt i sig, kanske inte ”värt en omväg” för den högerradikale bokläsaren. Men det hela är i alla fall exempel på något i dagens kulturklimat unikt: att en vänsterman seriöst, utan glåpord, diskuterar högeridéer. Nydahl visade för övrigt samma takter i Identitärt (2014, recenserad i NyT v. 21 det året)). Heder åt den attityden.
Liverpool, en av bokens brännpunkter, har en tämligen ärevördig historia som handelsstad, som port mot väster. Rikedomen detta förde med sig kom till uttryck i arkitektur i nyklassisk stil. Det är kolonnader, fronter, kupoler och rundbågevalv. Hela staden bär än i dag dessa vittnesbörd. St. Georges Hall, invigt 1854 som kombinerat konserthus och domstol, är paradexemplet; en fasad av kolonner, en förhöjd takgesims, och ena änden av huset läckert rundad, den andra med en triangulär front uppburen av pelare.
I Manchester, den andra av bokens brännpunkter, råder däremot den förfärliga gotiken, ett 1800-tals-återupplivande av stilen med medeltida spetsbågar, knippepelare och fialer som egentligen bara passar för kyrkor. Men engelsmännen gillade att ha gotiska bågar, ribbor och masverk även på världsliga byggnader, såsom Manchesters stadshus och (om vi förflyttar oss till London) det berömda parlamentshuset.
Den slående arkitekturen är en realitet i regionen, något för historieintresserade att ta till sig. Men Nydahl ser inte detta. Istället gör han denna nog så relevanta reflektion om det allmänna intryck staden gör på en flanör:
När jag vandrar i Liverpools centrum slås jag av en obehaglig tanke. Är detta verkligen Liverpool? Är det inte Malmö, Köpenhamn, London eller något annat? Det som omger mig på båda sidor är som en gigantisk galleria utan tak. Glas- och metallarkitekturen överallt.
Tomma butiker med gapande, nakna skyltfönster, internationella kafékedjor som jag sett överallt och ingenstans, ensamma barn som tultar runt medan föräldrarna sitter på något Starbucks och sippar på kaffet, snabbcyklande tonåringar, skrik som ekar mellan de tomma palatsen. Liverpool kunde vara allt annat än Liverpool, en utbytbar handelsplats, ett exempel på postmodernitetens absurda och livsfientliga krämarfilosofi. [s. 165]
Är boken värd sin möda, värd att läsa? Vi har framhållit stilen som briljant men – det ska medges – ofta är den inte mer än ”effektiv journalistik” och kortfattade omnämnanden av historiska och andra fakta. Det hela formar sig till ett slags negativ turistskildring: åk inte till regionen ifråga, den är smått beklämmande, även om den tronar på minnen från förr!
Men detta säger inte allt om föreliggande verk. Det är som antytt en resa och en läsning; genom sin beläsenhet har Nydahl en fond av citat av olika slag att foga in i helheten vilket gör att boken, trots allt, utvecklar sig till mer än en genomsnittlig reseskildring eller debattbok.
I stora drag är mixen av resa, läsning och reflektion den rätta. Ingen annan i det svenska regimkritiska författarlägret skriver i dag sådana här böcker. Ingen annan tar den stilmässiga risk det innebär att blanda resebrev, historisk utvikning och reflektion om ditt och datt, som Nydahl gjort här och som han gjorde med Black Country.
Nåväl, Black Country var kanske lite vassare, lite mer drabbande, men Från All My Loving till Allahu Akbar är i stort sett en värdig uppföljare. För även om undertecknad kanske inte drömmer om att läsa ännu ett reportage från ett ”failed society”, ett av många pågående sociala haverier i västvärlden, en av många kulturellt ödelagda betongdjungler, så medges gärna att texten har liv, att det finns en stilvilja som binder ihop allt och belönar läsaren under resans gång.
Thomas Nydahl, författare och frilansjournalist. Foto: Privat[/caption]
Upplägget var i stort sett detta: tidigmodern engelsk historia, med exempel från kultur och litteratur, ställt mot dagens mångkulturhaveri på denna plats. Det var en resa och en läsning; en litterär reseskildring, en skildring av allt som föll författaren in under hans besök.
Boken hyllades av undertecknad i NyT v. 7/2013. Och nu, 2019, har Nydahl åter styrt stegen till England. Men denna gång är fokuset Manchester och Liverpool, två ärevördiga städer i nordväst drabbade av modernitetens baksidor. Resultatet av denna resa är alltså Från All My Loving till Allahu Akbar.
Boken har ingen egentlig struktur i form av avgränsade, tematiska kapitel. Icke så! För efter en kort introduktion bär det iväg och reflektionerna, anekdoterna och bilderna (Nydahls miljöskildring samt svartvita originalfoton av rätt hög kvalitet) får styra texten. Allt faller på plats tämligen naturligt. Det är stilen som driver det hela, författarpersonligheten. Det är, på gott och ont, Nydahl från början till slut.
Den historiska utvikningen denna gång rör främst musik, och då Liverpools popmusik med Beatles i fokus; titelns ”All My Loving” är som alla vet en känd Beatleslåt. Men även andra fenomen som poesigruppen The Scaffold berörs. Samt Manchester som har sin pophistoria med bland annat Oasis, 90-talets stora popfenomen. Undertecknad medger direkt att han är mer intresserad av att läsa om Liverpools pophistoria på 60-talet än om det sociala armodet i staden i dag. Men Nydahl har som sagt stilen som gör att det bär, även över vad som är av mindre intresse.
Nydahl kan beskrivas som en regimkritisk författare. Men knappast ”Sverigevänlig” eller höger på något sätt. Snarare oberoende vänster. Men även högern får sitt i boken, främst genom en diskussion av citat från högerikoner som Enoch Powell och Theodore Dalrymple. Torypolitikern Powell (1912-1998) var redan på 1960-talet emot fjärrinvandring och Dalrymple är en ännu levande konservativ pessimist.
Att Nydahl återger Powell och Dalrymple är kanske inte sensationellt i sig, kanske inte ”värt en omväg” för den högerradikale bokläsaren. Men det hela är i alla fall exempel på något i dagens kulturklimat unikt: att en vänsterman seriöst, utan glåpord, diskuterar högeridéer. Nydahl visade för övrigt samma takter i Identitärt (2014, recenserad i NyT v. 21 det året)). Heder åt den attityden.
Liverpool, en av bokens brännpunkter, har en tämligen ärevördig historia som handelsstad, som port mot väster. Rikedomen detta förde med sig kom till uttryck i arkitektur i nyklassisk stil. Det är kolonnader, fronter, kupoler och rundbågevalv. Hela staden bär än i dag dessa vittnesbörd. St. Georges Hall, invigt 1854 som kombinerat konserthus och domstol, är paradexemplet; en fasad av kolonner, en förhöjd takgesims, och ena änden av huset läckert rundad, den andra med en triangulär front uppburen av pelare.
I Manchester, den andra av bokens brännpunkter, råder däremot den förfärliga gotiken, ett 1800-tals-återupplivande av stilen med medeltida spetsbågar, knippepelare och fialer som egentligen bara passar för kyrkor. Men engelsmännen gillade att ha gotiska bågar, ribbor och masverk även på världsliga byggnader, såsom Manchesters stadshus och (om vi förflyttar oss till London) det berömda parlamentshuset.
Den slående arkitekturen är en realitet i regionen, något för historieintresserade att ta till sig. Men Nydahl ser inte detta. Istället gör han denna nog så relevanta reflektion om det allmänna intryck staden gör på en flanör:
När jag vandrar i Liverpools centrum slås jag av en obehaglig tanke. Är detta verkligen Liverpool? Är det inte Malmö, Köpenhamn, London eller något annat? Det som omger mig på båda sidor är som en gigantisk galleria utan tak. Glas- och metallarkitekturen överallt.
Tomma butiker med gapande, nakna skyltfönster, internationella kafékedjor som jag sett överallt och ingenstans, ensamma barn som tultar runt medan föräldrarna sitter på något Starbucks och sippar på kaffet, snabbcyklande tonåringar, skrik som ekar mellan de tomma palatsen. Liverpool kunde vara allt annat än Liverpool, en utbytbar handelsplats, ett exempel på postmodernitetens absurda och livsfientliga krämarfilosofi. [s. 165]
Är boken värd sin möda, värd att läsa? Vi har framhållit stilen som briljant men – det ska medges – ofta är den inte mer än ”effektiv journalistik” och kortfattade omnämnanden av historiska och andra fakta. Det hela formar sig till ett slags negativ turistskildring: åk inte till regionen ifråga, den är smått beklämmande, även om den tronar på minnen från förr!
Men detta säger inte allt om föreliggande verk. Det är som antytt en resa och en läsning; genom sin beläsenhet har Nydahl en fond av citat av olika slag att foga in i helheten vilket gör att boken, trots allt, utvecklar sig till mer än en genomsnittlig reseskildring eller debattbok.
I stora drag är mixen av resa, läsning och reflektion den rätta. Ingen annan i det svenska regimkritiska författarlägret skriver i dag sådana här böcker. Ingen annan tar den stilmässiga risk det innebär att blanda resebrev, historisk utvikning och reflektion om ditt och datt, som Nydahl gjort här och som han gjorde med Black Country.
Nåväl, Black Country var kanske lite vassare, lite mer drabbande, men Från All My Loving till Allahu Akbar är i stort sett en värdig uppföljare. För även om undertecknad kanske inte drömmer om att läsa ännu ett reportage från ett ”failed society”, ett av många pågående sociala haverier i västvärlden, en av många kulturellt ödelagda betongdjungler, så medges gärna att texten har liv, att det finns en stilvilja som binder ihop allt och belönar läsaren under resans gång.