![]()
Det verkar som ett märkligt konstaterande att det faktum att en fantasyserie nått sitt avslut skulle kunna beskrivas som slutet på en era, men så är det faktiskt när det gäller Game of Thrones (GOT). Det var under 2011 som fantasyförfattaren George R. R. Martins stora verk släpptes som tv-serie och snabbt tog sig förbi den förhållandevis snäva kretsen av fantasyentusiaster för att vinna världsvid framgång som populärkulturellt storverk. Anledningarna till varför är inte svåra att se. Fantasyn präglas ofta av färgsprakande handlingslinjer där berättelser om drakar och demoner får sätta tonen för handlingen.
[caption id="attachment_51542" align="alignnone" width="585"]
![]()
En sagovärld. Serien innehåller både drakar och andra monster, men överskuggar inte det som står för fokus i handlingen: de olika karaktärerna och deras intriger.[/caption]
Det är dessa berättelser som kan utöva en stark lockelse på de redan övertygade, men har desto svårare att vinna gillande hos den genomsnittlige kulturkonsumenten. GOT bröt emellertid mot det typiska upplägget genom att låta dessa för fantasyn vanliga teman hålla sig i bakgrunden; de fanns närvarande men de utgjorde inte kärnan i handlingen. Fokus i handlingen låg istället på berättelsens karaktärer, som utvecklades och förändras på ett överraskande sätt. Det var deras öden, framgångar, misslyckanden och relationer som skildrades och i förlängningen vann publikens intresse och hjärtan. Vi kan tala om en äldre typ av fantasy, vilken drivs av handlingen, och en nyare variant vilken drivs av karaktärerna.
För mig är författaren Martin en okänd person. Jag vet inte särskilt mycket om honom. Om jag däremot fick tillåta mig att gissa varifrån han fick inspiration till sina böcker så skulle jag lägga fram att han hämtat mycket från filosoferna Thomas Hobbes och Niccolo Machiavelli. Till skillnad mot hur det ofta ser ut inom fantasyn har GOT aldrig präglats av förutsägbara konflikter mellan goda kungar och onda trollkarlar, eller riddare i vita rustningar kontra stråtrövare i svarta motsvarigheter. Handlingen och karaktärerna har snarast varit komplex. De tongivande rollerna har haft både dygder och laster, insnärjda i motsägelsefulla konflikter. De har, kort och gott, varit mänskliga i sitt sätt att vara.
När Martin beskrivit konflikterna och intrigerna mellan de olika adelsfamiljerna – ett tema som utgör en stor del av handlingen – är det alltid Machiavellis röst som har genljudit i bakgrunden. Furstarna i denna berättelse är precis lika makthungriga, fega, dumma, och giriga som den vise mannen från Florens alltid har förklarat för oss att de är. Därmed inte sagt att det inte funnits de som har haft ädla motiv, men de har aldrig varit i majoritet. Också viktigt för handlingen har varit inbördeskrigen, vilka ofta blivit motorn för den politiska utvecklingen i Westeros, det fiktiva landet där handlingen utspelar sig. Detta är ett tema som kommer direkt från Hobbes och dennes huvudverk Leviathan.
Jag tror att det är utifrån dessa utgångspunkter som GOT har blivit en sådan publiksuccé. Basen i handlingen är fantasyn, vilket möjliggör för handlingen att utspela sig i en spännande medeltidsvärld som i tid och rum ligger på betryggande avstånd från vår egen. Handlingen och dynamiken mellan karaktärerna har i kontrast till detta känts påfallande modern. Berättelsen skildrar korkade härskare som gör sitt bästa för att göra livet surt för undersåtarna. Det finns också med tidstypiska konflikter mellan könen, så som starka kvinnor som vill rycka fram som härskare på männens bekostnad eller unga tjejer som inte upplever sig falla in i förväntningarna på hur en kvinna ska vara.
Trots att skådeplatsen är avlägsen har handlingen således alltid känts nära också. Fantasivärlden tillåter tvärtom att karaktärers olika egenskaper dras till sin spets, utan att det verkar onaturligt. Det kan nämnas att det är dessa drag som också gett många personer på högerkanten anledning att vända sig bort från GOT och förklara den vara för mycket av en produkt av den moderna världen. Karaktärerna upplevs vara för lågt stående moraliskt för att kunna vara några förebilder. Handlingen i sig innehåller för mycket av det samtida för att kunna vara en motvikt mot den. Det jag vill svara på detta är att västerländsk kultur alltid har präglats av mycket av det som utgör hjärtlandet i GOT:s handling. Pjäsförfattare som Aischylos och Shakespeare berättar knappast om några dygdemönster till människor i sina pjäser, vilka alltjämt är uppskattade av en hel värld.
[caption id="attachment_51543" align="alignnone" width="585"]
![]()
Striden om tronen. Att erövra tronen är svårt, att behålla den ännu svårare.[/caption]
Det hör till saken att ett verk som vunnit världsvid berömmelse drar på sig både kärlek och hat, den gamla devisen om att det är omöjligt att tillfredsställa alla gäller alltjämt. Nu är berättelsen emellertid över; i skrivande stund har det sista avsnittet sänts. Det är därför denna sammanfattande betraktelse skrivs och det är inte utan ett mått av besvikelse och vemod. Just besvikelse är den drivande känslan inför hur producenterna har valt att avsluta GOT. Kärnan i GOT har alltid varit karaktärerna. Tyvärr valde producenterna att ge dem avslut som en hel värld av tittare upplever som djupt felaktiga.
Karaktärer som Jon Snow och Daenerys Targaryen, vilka vi följt sedan 2011, avfärdas utan vidare, och karaktärer som under årens lopp passerat mer eller mindre obemärkt förbi höjs upp på ett sätt som inte är rimligt. Det avgörande problemet i sammanhanget är att Martin under bok fyra och fem invecklar sig i så många komplikationer att han helt enkelt inte kan avsluta berättelsen. Det föll därmed på producenterna att ta vid där Martin inte kunde. Det har märkts under de avslutande säsongerna. Martin hade många år på sig att reda ut handlingen i böckerna där han gjorde sitt bästa arbete; producenterna har haft ett par månader på sig att göra samma sak.
Tyvärr får det därför sägas att tjugohundratalets hitintills mest betydelsefulla populärkulturella verk avslutar med en besvikelse. Med det så utfärdar jag en varning till alla författare och aspirerande författare: avsluta alltid det du har påbörjat.
En sagovärld. Serien innehåller både drakar och andra monster, men överskuggar inte det som står för fokus i handlingen: de olika karaktärerna och deras intriger.[/caption]
Det är dessa berättelser som kan utöva en stark lockelse på de redan övertygade, men har desto svårare att vinna gillande hos den genomsnittlige kulturkonsumenten. GOT bröt emellertid mot det typiska upplägget genom att låta dessa för fantasyn vanliga teman hålla sig i bakgrunden; de fanns närvarande men de utgjorde inte kärnan i handlingen. Fokus i handlingen låg istället på berättelsens karaktärer, som utvecklades och förändras på ett överraskande sätt. Det var deras öden, framgångar, misslyckanden och relationer som skildrades och i förlängningen vann publikens intresse och hjärtan. Vi kan tala om en äldre typ av fantasy, vilken drivs av handlingen, och en nyare variant vilken drivs av karaktärerna.
För mig är författaren Martin en okänd person. Jag vet inte särskilt mycket om honom. Om jag däremot fick tillåta mig att gissa varifrån han fick inspiration till sina böcker så skulle jag lägga fram att han hämtat mycket från filosoferna Thomas Hobbes och Niccolo Machiavelli. Till skillnad mot hur det ofta ser ut inom fantasyn har GOT aldrig präglats av förutsägbara konflikter mellan goda kungar och onda trollkarlar, eller riddare i vita rustningar kontra stråtrövare i svarta motsvarigheter. Handlingen och karaktärerna har snarast varit komplex. De tongivande rollerna har haft både dygder och laster, insnärjda i motsägelsefulla konflikter. De har, kort och gott, varit mänskliga i sitt sätt att vara.
När Martin beskrivit konflikterna och intrigerna mellan de olika adelsfamiljerna – ett tema som utgör en stor del av handlingen – är det alltid Machiavellis röst som har genljudit i bakgrunden. Furstarna i denna berättelse är precis lika makthungriga, fega, dumma, och giriga som den vise mannen från Florens alltid har förklarat för oss att de är. Därmed inte sagt att det inte funnits de som har haft ädla motiv, men de har aldrig varit i majoritet. Också viktigt för handlingen har varit inbördeskrigen, vilka ofta blivit motorn för den politiska utvecklingen i Westeros, det fiktiva landet där handlingen utspelar sig. Detta är ett tema som kommer direkt från Hobbes och dennes huvudverk Leviathan.
Jag tror att det är utifrån dessa utgångspunkter som GOT har blivit en sådan publiksuccé. Basen i handlingen är fantasyn, vilket möjliggör för handlingen att utspela sig i en spännande medeltidsvärld som i tid och rum ligger på betryggande avstånd från vår egen. Handlingen och dynamiken mellan karaktärerna har i kontrast till detta känts påfallande modern. Berättelsen skildrar korkade härskare som gör sitt bästa för att göra livet surt för undersåtarna. Det finns också med tidstypiska konflikter mellan könen, så som starka kvinnor som vill rycka fram som härskare på männens bekostnad eller unga tjejer som inte upplever sig falla in i förväntningarna på hur en kvinna ska vara.
Trots att skådeplatsen är avlägsen har handlingen således alltid känts nära också. Fantasivärlden tillåter tvärtom att karaktärers olika egenskaper dras till sin spets, utan att det verkar onaturligt. Det kan nämnas att det är dessa drag som också gett många personer på högerkanten anledning att vända sig bort från GOT och förklara den vara för mycket av en produkt av den moderna världen. Karaktärerna upplevs vara för lågt stående moraliskt för att kunna vara några förebilder. Handlingen i sig innehåller för mycket av det samtida för att kunna vara en motvikt mot den. Det jag vill svara på detta är att västerländsk kultur alltid har präglats av mycket av det som utgör hjärtlandet i GOT:s handling. Pjäsförfattare som Aischylos och Shakespeare berättar knappast om några dygdemönster till människor i sina pjäser, vilka alltjämt är uppskattade av en hel värld.
[caption id="attachment_51543" align="alignnone" width="585"]
Striden om tronen. Att erövra tronen är svårt, att behålla den ännu svårare.[/caption]
Det hör till saken att ett verk som vunnit världsvid berömmelse drar på sig både kärlek och hat, den gamla devisen om att det är omöjligt att tillfredsställa alla gäller alltjämt. Nu är berättelsen emellertid över; i skrivande stund har det sista avsnittet sänts. Det är därför denna sammanfattande betraktelse skrivs och det är inte utan ett mått av besvikelse och vemod. Just besvikelse är den drivande känslan inför hur producenterna har valt att avsluta GOT. Kärnan i GOT har alltid varit karaktärerna. Tyvärr valde producenterna att ge dem avslut som en hel värld av tittare upplever som djupt felaktiga.
Karaktärer som Jon Snow och Daenerys Targaryen, vilka vi följt sedan 2011, avfärdas utan vidare, och karaktärer som under årens lopp passerat mer eller mindre obemärkt förbi höjs upp på ett sätt som inte är rimligt. Det avgörande problemet i sammanhanget är att Martin under bok fyra och fem invecklar sig i så många komplikationer att han helt enkelt inte kan avsluta berättelsen. Det föll därmed på producenterna att ta vid där Martin inte kunde. Det har märkts under de avslutande säsongerna. Martin hade många år på sig att reda ut handlingen i böckerna där han gjorde sitt bästa arbete; producenterna har haft ett par månader på sig att göra samma sak.
Tyvärr får det därför sägas att tjugohundratalets hitintills mest betydelsefulla populärkulturella verk avslutar med en besvikelse. Med det så utfärdar jag en varning till alla författare och aspirerande författare: avsluta alltid det du har påbörjat.