![]()
I en upptecknad folksägen från Ådalsliden i Ångermanland som upptecknades år 1979 berättas följande:
En man från Ruske by inom Junsele som hette Labb var ovän med prästen Spå-Herr-Ola. En dag när Labb var ute i skogen kom prästen in till hans hem och bad av Labbs hustru få låna ett på [par] luddor (filtskor) då dagen var kall och han frös om fötterna. Det fick han också varefter han försvann men försvann gjorde också nybyggaren själv (Labb) men istället började en varg stryka omkring utanför hemgården.
Den visade dock inga rovdjursinstinkter, och en gång när hustru Labb strök honom över ryggen, försvann djurskepnaden och Labb stod där istället. Av prästen hade han förvandlats till en [varg].
Denna sägen, som i dag finns på Institutet för språk- och folkminnen i Uppsala, är bara en av många som berättats om Spå-Herr-Ola i århundraden. Enligt etnologen och historikern Johan Nordlander ska det i Ångermanland och, som han skriver i boken Norrländska samlingar, ”troligen i hela Norrland” funnits en ”vanlig föreställning” att ”präster i gamla tider varit skickliga i att trolla”. Av dessa var dock Spå-Herr-Ola den mest beryktade.
Exakt vem han var i verkligheten och när under 1500-talet han var verksam är oklart, men i det fjärde bandet av Svenska fornminnesföreningens tidskrift konstaterar Nordlander att han sannolikt var identisk med kyrkoherden Olaus Stensson, men det är inte säkert. Inte desto mindre finns mycket berättat om honom och det gällde att hålla sig väl med honom för annars kunde det gå illa.
Nordlander återger många av sägnerna om Spå-Herr-Ola i Norrländska samlingar och en av dessa berättar följande:
Herr Olas dräng och piga blefvo en gång bjudna till gästabud i Ramsele (Junsele?). Det är lång väg dit, och husbonden sade bestämdt nej. Men ungdomarne slogo därför ej färden ur tankarne, utan smögo sig bort från hemmet i afsikt att återvända efter kalaset. Men det försöket kom att stå dem dyrt.
[caption id="attachment_51217" align="alignright" width="300"]
![]()
Junsele gamla kyrkas klockstapel. Som präst ska Spå-Herr-Ola ha varit verksam i Junsele på 1500-talet.[/caption]
Komna upp till Gåreleselet, fingo de höra vackert spel ute på ån (Ångermanlandälfven). De stego i en båt och rodde ut, men då kom en vädervirfvel, som stjälpte omkull båten, så att de båda drunknade. Detta var ett verk af Herr Ola. Drängen var en duktig arbetare, och för den skull sörjde prästen honom.
Av denna sägen att döma kunde det således vara farligt att inte åtlyda Spå-Herr-Ola. Det kunde även vara farligt att inte låta honom få göra som han ville. En gång blev han nämligen mycket upprörd när byn Vingnäs invånare varken lät honom ”anlägga sina fäbodar på deras skog eller köpa Vingnäs till fäbodsställe”.
Dock visste han hur han skulle kunna driva igenom sin vilja och skred till verket under en midsommardag när ”Vingnäsboarne [Vingnäsborna] hade mangrant begifvit sig till kyrkan; endast två orkeslösa gummor voro hemma i byn. Men bäst menigheten satt i kyrkan, blef där en förskräcklig uppståndelse: Vingnäs by sågs stå i ljusan låga.”
Enligt sägnen kastade de sig alla i sina båtar ”och rodde af alla krafter för att rädda hus och hem. I brådskan hade emellertid för många stigit i båtarne, så att dessa kantrade, och alla drunknade i älfven. Men gummorna, som stannat hemma, hade alls icke märkt någon vådeld, utan allt var endast en synvilla, framkallad av prästen för att bringa de motsträfviga bönderna om lifvet. Efter detta lär han ock utan hinder hafva uppfört sina fäbodar på deras skogsmark.”
En annan sägen berättar om hur han förtrollade Betarsjön så att ingen lax skulle kunna fiskas där. Detta ska han ha gjort som hämnd för att han inte fått lax i tionde av bönderna. På en berghäll vid den sjön ska man kunna se en bild av Spå-Herr-Ola. Denna bild ska ha uppstått efter att Spå-Herr-Ola vid ett tillfälle kastats mot berghällen. Det är alltså inte bara i folksägner som han har gjort avtryck.
Berättelserna om Spå-Herr-Ola tycks, på det stora hela, ha haft en varnande funktion. Man ville möjligen med hjälp av dessa sägner få folk att inse faran att komma på kant med trollkunniga. De som blev ovän med Spå-Herr-Ola blev, om de hade tur, bara förvandlade till varg. När allt kommer omkring är Labb den i sägnerna om den trollkunnige prästen, den som kommit allra lindrigast undan.
Spå-Herr-Ola dränkte flera människor under sin livstid och vid tiden för sin egen död ska han själv (ironiskt nog) ha hämtats av Näcken.
Junsele gamla kyrkas klockstapel. Som präst ska Spå-Herr-Ola ha varit verksam i Junsele på 1500-talet.[/caption]
Komna upp till Gåreleselet, fingo de höra vackert spel ute på ån (Ångermanlandälfven). De stego i en båt och rodde ut, men då kom en vädervirfvel, som stjälpte omkull båten, så att de båda drunknade. Detta var ett verk af Herr Ola. Drängen var en duktig arbetare, och för den skull sörjde prästen honom.
Av denna sägen att döma kunde det således vara farligt att inte åtlyda Spå-Herr-Ola. Det kunde även vara farligt att inte låta honom få göra som han ville. En gång blev han nämligen mycket upprörd när byn Vingnäs invånare varken lät honom ”anlägga sina fäbodar på deras skog eller köpa Vingnäs till fäbodsställe”.
Dock visste han hur han skulle kunna driva igenom sin vilja och skred till verket under en midsommardag när ”Vingnäsboarne [Vingnäsborna] hade mangrant begifvit sig till kyrkan; endast två orkeslösa gummor voro hemma i byn. Men bäst menigheten satt i kyrkan, blef där en förskräcklig uppståndelse: Vingnäs by sågs stå i ljusan låga.”
Enligt sägnen kastade de sig alla i sina båtar ”och rodde af alla krafter för att rädda hus och hem. I brådskan hade emellertid för många stigit i båtarne, så att dessa kantrade, och alla drunknade i älfven. Men gummorna, som stannat hemma, hade alls icke märkt någon vådeld, utan allt var endast en synvilla, framkallad av prästen för att bringa de motsträfviga bönderna om lifvet. Efter detta lär han ock utan hinder hafva uppfört sina fäbodar på deras skogsmark.”
En annan sägen berättar om hur han förtrollade Betarsjön så att ingen lax skulle kunna fiskas där. Detta ska han ha gjort som hämnd för att han inte fått lax i tionde av bönderna. På en berghäll vid den sjön ska man kunna se en bild av Spå-Herr-Ola. Denna bild ska ha uppstått efter att Spå-Herr-Ola vid ett tillfälle kastats mot berghällen. Det är alltså inte bara i folksägner som han har gjort avtryck.
Berättelserna om Spå-Herr-Ola tycks, på det stora hela, ha haft en varnande funktion. Man ville möjligen med hjälp av dessa sägner få folk att inse faran att komma på kant med trollkunniga. De som blev ovän med Spå-Herr-Ola blev, om de hade tur, bara förvandlade till varg. När allt kommer omkring är Labb den i sägnerna om den trollkunnige prästen, den som kommit allra lindrigast undan.
Spå-Herr-Ola dränkte flera människor under sin livstid och vid tiden för sin egen död ska han själv (ironiskt nog) ha hämtats av Näcken.