Lars Holger Holm: Goternas vandringar genom Europa

Lars Holger Holm berättar för Nya Tider att han alltid haft ett starkt behov av att uttrycka sig i ett konstnärligt medium. – Skriften har i det sammanhanget verkat som en brygga till en osynlig värld, en fantasins och den skapande andens värld, ur vilken skönheten och mysteriet förföriskt tillvinkat mig. Det där med mystik är dock ur artistisk synvinkel ganska förrädiskt. Våra förfäder kände till hur det kunde gå då man följde efter en huldra ut i skogen, endast för att upptäcka, att alltmedan man lockats längre och längre ut i ödemarken, visar sig den sköna i slutänden inte bestå i annat än en ihålig trädstam…

Icke desto mindre väljer politiskt korrekta forskare ofta att helt bortse från det faktum att såväl Jordanes som Theoderik den store stolt hävdade att goterna, och därmed även de själva, hade skandinaviskt ursprung. För mig har därmed just goterna bland alla forngermanska folkslag en särskild symbolisk ­betydelse.

Han fortsätter på sitt filosofiska vis, som vi känner igen från en del av hans författarskap: – Sedan finns problemet med den mystiskt präglade författaren att han gärna tillgriper symbolen för att slippa konfronteras med verkligheten. I yngre dagar hade jag ofta känslan av att jag undvek en väsentlig uppgörelse med mig själv, och rentav spolierade de möjliga förtjänsterna med mitt presumtiva författarskap, genom att söka omskriva även tämligen prosaiska självbekännelser i gnostisk form. Den symboliskterotiske författaren med filosofiska övertoner – och jag tror mig om att vara just en sådan – löper således risken att förlora sig i allegoriernas och liknelsernas urskog, där mystikerns dunkla kappa oftast endast nödtorftigt skyler den ogenerade blottaren, säger Holm och utbrister: – Va’sa? Om jag någonsin också medvetet försöker vara underhållande? Naturligtvis, jag är ju inte Ingmar Bergman! [caption id="attachment_50072" align="alignnone" width="585"] Theodoric I målad av Fabrizio Castello 1560-1617.[/caption]

Författare med många strängar på sin violin

Född i Stockholm 1957 gav sig Lars Holger Holm tidigt in på den kulturella banan. Redan som sjuåring började han spela fiol, och just musiken och fiolen har varit en passion som han burit med sig genom livet. Han har bland annat varit med och bildat Swedenborg String Quartet, medverkat på skiva med den amerikanske jazztrummisen Max Roach, tilldelats musikstipendier, turnerat i bland annat USA och spelat i symfoniorkester i Miami. Musiken har också fått vara med i Holms andra passion; skrivandet. Han har arbetat som musikkritiker i bland annat Svenska Dagbladet och Expressen, men också i det konservativa Samtidsmagasinet Salt som gavs ut i början av 2000-talet. Till det kan nämnas att han också hunnit med att vara radiovärd på Classic FM. – Musiken är mitt livs stora kärlek. Den uppenbarade sig, lik en skönhetens hägring, i form av Mozarts flöjtkonserter då jag var sju år gammal. På den vägen har det varit. Min skivsamling, om man nu kan tala om en sådan bland ett antal CD-skivor som mer eller mindre av en tillfällighet letat sig in bland mina tillhörigheter, är först och främst eklektisk, säger Holm och förklarar att det egentligen är lättare att nämna vilken musik han inte gillar än att räkna upp favoriter: – Jag hatar rapmusik lika oförsonligt som Sten Broman hatade dragspel. Latinamerikansk reggae­ton får mig att nästan hälsa döden som en befriare.

Gripande historia, bitsk samhällsdebatt

Som författare har han både givit ut romaner, lyrik och essäer – ofta med en ideologiskt konservativ, traditionalistisk, utgångspunkt – mest egna verk men också översättningar från exempelvis tyska och franska, som Nietzsche och Baudelaire. Utöver egna verk som romanen The Owls of Afrasiab om det kristna Konstantinopels fall, politiska essäer som Helvetets förgård, Kärringstaten och Tillsammans är vi svaga, har Holm också givit ut en handbok i skrivande, Skrivguiden – Handbok i konsten att formulera sig. Just nu är han aktuell med det mytopoetiska verket Magna Gothica, beskrivet av förlaget Arktos som ett ”storslaget äventyr i gotikens labyrint”. [caption id="attachment_50073" align="alignnone" width="585"] Goter korsar en flod. Målning av Evariste Vital Luminais (1821-1896). Foto: Wikimedia[/caption]   Just goternas vandring från Norden till södern kring Romarrikets fall är något som alltid fascinerat Lars Holger Holm, ”en bokstavligt talat legendarisk resa”, som han säger. Det var detta som inspirerade honom till den senaste boken som han har skrivit tillsammans med författarkollegan Kenneth Maximilian Geneser. Mystiken kring de germanska goterna, deras ursprung och påverkan på Europa har inte minst berott på det knapphändiga historiska materialet. Forskningen har alltid fått förlita sig på senantika utläggningar av Jordanes och Cassiodorus, förklarar Holm och påpekar: – Icke desto mindre väljer politiskt korrekta forskare ofta att helt bortse från det faktum att såväl Jordanes som Theoderik den store stolt hävdade att goterna, och därmed även de själva, hade skandinaviskt ursprung. För mig har därmed just goterna bland alla forngermanska folkslag en särskild symbolisk betydelse.

”En germansk kultur­impuls”

Lars Holger Holm förklarar att beteckningen ”gotisk” kan sägas vara ett samlingsnamn för en hel germansk kulturimpuls, som kom till ytan vid den germanska folkvandringstiden under senantiken. Likt en obändig naturkraft sköljde de germanska stammarna in över det försvagade romerska riket och förändrade ett helt kulturlandskap. I mötet med romarnas krigsmakt och ämbetsverk uppstod så en ny europeisk kulturell identitet som skulle omforma hela kontinenten: – Det handlar om en korsbefruktning mellan nord och söder ur vilken den gotiska arkitekturen sedermera framspringer lik fågeln Fenix. Genom sin symboliska växtkraft, sin jordiska tyngd och rumsliga lätthet, genom dynamiken i sin expansionsvilja slår den medeltida, så kallat gotiska, katedralen an grundackordet i den västerländska kultur vars slutliga dekadens, efter en tusenårig alstringstid, vi i våra dagar bevittnar.

Från Provence till Fårö

Intresset för goterna har Holm delat med medförfattaren till boken, Kenneth Maximilian Geneser, som har varit en vän sedan flera decennier. De träffades första gången hemma hos gemensamma vänner i sydfranska Provence. Han berättar att de under hans år i byn Lacoste ofta sammanstrålade antingen hemma hos honom eller hos Geneser och dennes flickvän i deras hus på den provensalska landsbygden. – Ur våra outtömliga konversationer utkristalliserade sig med tiden vissa tematiska idéer. Till en början hade dessa inte mycket att göra med goterna, inte ens i överförd bemärkelse. Vårt egentliga intresse för det gotiska begreppskomplexet föddes i samband med den resa vi företog till Gotland på försommaren år 2001. Kenneth hade aldrig varit där och blev djupt tagen, inte bara av alla de kyrkor jag tvingade honom att besöka, men inte minst av raukarna på Fårö i aftonsol. Det var just på Fårö i rosmarindoften av grillade lammkotletter i den numera fridlysta naturen som idén föddes om en berättelse om våra germanska förfäders historia – ett verk som skulle präglas av en fri men ansvarsfull blandning av fantasi och fakta. – Ur denna aftons samtal såddes med andra ord det tankefrö som med tiden växte till en hel kulturhistorisk reseskildring kallad Gotiska förvandlingar, och som i sin tur utgör den första av de inalles tre delarna i samlingsverket, berättar Holm. NyT: Vilka är dina litterära influenser? – Som liten pilt slukade jag alltifrån indianböcker till Rilkes självbiografi (Malte Laurids-Brigge). Jag begrep vid tretton års ålder inte ett smack av den, men jag förstod att den var viktig. Således läste jag den från första till sista sidan. Senare kom Kafka och Kierkegaard in i bilden. Under min sturm-und-drang-epok i tjugoåren plöjde jag Schopenhauer, Nietzsche, Hesse, Musil, Zweig och Thomas Mann till ackompagnemang av Mahler, Bruckner och Richard Strauss. Mötet med den franske poeten och författaren Charles Baudelaire och den tyske radikalkonservative filosofen Oswald Spengler skulle bli ödesavgörande, förklarar Holm och nämner också Balzac, Dostojevski, Conrad och Camus, även om han läst dem mer sporadiskt än de ovan nämnda germanska diktarna. Facklitteraturen har också genom åren varit viktig, och studierna i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet innebar möten med världslitteraturen i sammandrag, berättar han.

”Vi lever i en ny folkvandringstid”

Hur ser då Lars Holger Holm på vår egen tid? Vi lever i en tid som våra förfäder mycket väl skulle kunna ha kallat för ”vargtider” präglad av massmigration, antågande lågkonjunktur och nya internationella konflikter. – Jag betraktar hela vår nuvarande epok, alltsedan andra världskrigets slut, men kanske i förlängningen rentav från 1800-talets mitt, som en enda stor folkvandringstid. Skillnaden mellan folkvandringarna i historisk tid och de i modern dito är inte minst att tekniken och samfärdsmedlen numera är så effektiva. Det gör i sin tur att strömmen av människor från jämförelsevis fattiga länder till mer välbärgade i långa loppet är lika oemotståndlig som oundviklig, säger Holm och fortsätter: – Jag håller emellertid inte enbart våra svenska politiker – även om de är värst, eller ska vi säga: mest naiva – ansvariga för den vettlösa migrationspolitiken. Jag pekar gärna finger mot hela det rådande EU-etablissemanget, som i sin tur hänger och dinglar som marionettfigurer i det internationella bankväsendets, USA:s och därmed, i en omfattning som vi på grund av den rådande propagandans natur inte ens förmår föreställa oss, Israels trådar.

Tre livsråd till unga ­konservativa

Världspolitiken åsido, och tillbaka till det existentiella. Nyligen fick svenska mainstreammedier upp ögonen för att en ny generation unga konservativa är på frammarsch i Sverige. Kvällstidningen Expressen varnade för ”mini-Ebbor”, med hänvisning till Kristdemokraternas Ebba Busch-Thor, som betraktar familj, äktenskap och tradition som något positivt – att vara konservativ är rent av inne, hävdade bonniertidningen. På Nya Tiders fråga om Lars Holger Holm har några livsråd till den yngre konservativa generationen, ger han tre viktiga råd: – För det första: Begär mer av dig själv än du begär av andra. Bemöda dig om gott uppförande och behandla andra människor hövligt och med respekt, även om de inte tycks förtjäna det – du gör det nämligen i första hand för din egen skull. Blir du förolämpad? Se till att reaktionen förblir saklig till effekt och innehåll och försök alltid undvika att oavsiktligen såra någon annan. – För det andra: Stå upp för det du tror på även om det är obekvämt, utan att någonsin tillåta dig att frivilligt förvandlas till ”sanningsmartyr”. Ljug emellertid bara (inför andra eller dig själv) då du känner att du absolut måste. Studera historien för att lära mer om samtiden. Var uppmärksam på det oväntade, som ofta nog är det sätt som ödet uppenbarar sig i ditt liv. – För det tredje, recept på evig ungdom: se snarare till allt det sköna och underbara än det vrånga och fula i tillvaron. Försök vara glad. Först som sist: var tacksam för att just du förunnats ynnesten att leva, ty den som bevarar förmågan att se skönheten känner vördnad inför skapelsen och åldras inte.