![]()
Ändå är den ovan nämnda uppfattningen förvånansvärt nog inte korrekt. Det är nämligen fallet att det också finns en tradition av kristen marxism i vilken marxismen och kristendomen har synkroniserats på både en praktisk och teoretisk nivå.
Det har funnits en tendens bland teologer att bli inspirerade av både Karl Marx och Jesus och betrakta båda som centralgestalter för mänsklig frigörelse. På samma sätt har en institution som Svenska kyrkan under årens lopp svängt kraftigt till vänster och den står i dag som en fyrbåk för feminism och mångkulturalism, och mot nationalism och kritik av invandringspolitiken.
Om detta skriver Johan Sundeen i boken 68-kyrkan: Svensk kristen vänsterns möten med marxismen 1965–1989 (2017).
[caption id="attachment_44101" align="alignright" width="300"]
![]()
Johan Sundeen, idéhistoriker, debatterar om sin bok i Världen Idags monter under Almedalsveckan 2018. Stillbild: Kanal 10[/caption]
Det går utan överdrift att fälla omdömet att Sundeen torde öppna upp en ny värld för de allra flesta. Teologin som ämne och kyrkorna som institutioner är tämligen avlägsna för de allra flesta och de är således områden där den allmänna kunskapsnivån kan sägas vara låg. Sundeen gör därmed en verklig bildningsinsats när han både kan sammanfatta ett massivt material av tidigare forskning samt frukterna av egen primärforskning. Hans bok ingår i en större forskningsansats kallad ”Arvet efter 1968” där Svante Nordin och Lennart Berntsson är forskningsledare.
Syftet med detta forskningsprojekt kan i korthet sammanfattas som ett försök att ringa in hur det kan komma sig att ytterst perifera idéer kunde komma att inta det politiska samhällets mittpunkt. Det handlar givetvis om hur långt gånga vänsteridéer, vilka länge sågs som ytterst radikala, under loppet av några årtionden kunde komma att bli allmänt accepterade.
Sundeens bidrag är denna omfattande studie om hur kyrkan kunde bli så vänsterorienterad som den är i dagsläget. Under den senaste politikerveckan i Almedalen anordnade den lokale biskopen en klockringning när liberalen Thomas Gür höll ett seminarium. Detta kan tyckas som ett märkligt förfarande, men efter avslutad läsning framstår det tvärtom som någonting man borde förvänta sig av kyrkans män och kvinnor.
Det man kan säga om 68-vågen var att den framför allt var en angelägenhet för studenter; de som i framtiden skulle arbeta inom media, de offentliga institutionerna, och även kyrkan. Det intresse man en gång närt för arbetarklassen hade mattats av något och istället hade man vänt blicken mot de inhemska grupper som kunde uppfattas som marginaliserade samt mot de fattiga i tredje världen.
Av betydelse i sammanhanget är att avfärda uppfattningen att de engagerade på vänsterkanten gick in i de kyrkliga strukturerna med syfte att förstöra dem för sina världsåskådningars räkning. Tvärtom verkar de ha varit saliga i anden och genuint trott att kristendomen och marxismen är läror som kompletterar varandra.
En betydelsefull person i berättelsen är teologiprofessorn Per Frostin. Han figurerar som en huvudperson vid sidan av ett helt galleri av teologer, journalister, kyrkliga funktionärer och andra intellektuella.
Ett av hans huvudnummer var boken Den ofullbordade revolutionen, i vilken han argumenterade för att Karl Marx aldrig hade varit så religionsfientlig som det ofta brukar framställas inom idéhistorien. Genom Frostins omtolkning skulle det bli mindre motsägelsefullt att synkronisera den marxistiska läran med den kristna.
På den punkten stötte han emellertid på patrull, från bland andra Svante Nordin, där kritiken gick ut på att Frostin både stödde sig på ett tunt material och ägnade sig åt en god del önsketänkande.
Ovanstående är ett exempel på den typ av aktivism som personer som Frostin och andra intellektuella kunde ägna sig åt. Aktivismen skar också in i det rent politiska när kyrkliga företrädare kunde engagera för vänsterns sak gällande länder som exempelvis Nicaragua och Östtyskland. En person med ett brinnande engagemang för det senare var biskopen Lars Carlzon.
Det var inte otypiskt att framstående företrädare för kyrkan både i ord och handling tog ställning för regimer som man har all anledning att kalla totalitära. Med Svenska kyrkans moderna historia i åtanke är det inte märkligt att den som struktur kan sägas befinna sig långt ute på vänsterkanten.
Materialet Sundeen presenterar är ytterst omfattande. Boken har ett imponerande omfång på närmare 400 sidor. Det går inte att klandra honom för att hans undersökningsperiod inte sträcker sig över en längre tidslinje. Trots denna vetskap hade det varit intressant om han hade kunnat presentera en liknande undersökning med fokus på brytpunkten där den gamla kyrkan övergick i den nya, vänsterorienterade generationens händer.
Det förefaller nämligen inte som att något större motstånd förekom mot nyordningen. Å andra sidan kan man föreställa sig att verket så att säga var fullbordat 1965 när bokens undersökning tar vid. Men hur såg det ut under exempelvis 50-talet?
Med denna bok har Sundeen genomfört en verklig bildningsinsats. Han presenterar ett omfattande forskningsmaterial som gör gällande att relationen mellan kristendomen och marxismen har präglats av betydligt större ömsesidighet än vad många av oss kanske visste. För den som är intresserad av varför Svenska kyrkan fungerar som den gör är boken obligatorisk läsning.
Den är också ett föredömligt exempel på en studie som tar upp relationen mellan idéer och institutioner, och i förlängningen vilka förutsättningar som är nödvändiga för betydande samhällsförändringar. Allt detta framförs på en prosa som är klar och precis, om än något egen.
Johan Sundeen, idéhistoriker, debatterar om sin bok i Världen Idags monter under Almedalsveckan 2018. Stillbild: Kanal 10[/caption]
Det går utan överdrift att fälla omdömet att Sundeen torde öppna upp en ny värld för de allra flesta. Teologin som ämne och kyrkorna som institutioner är tämligen avlägsna för de allra flesta och de är således områden där den allmänna kunskapsnivån kan sägas vara låg. Sundeen gör därmed en verklig bildningsinsats när han både kan sammanfatta ett massivt material av tidigare forskning samt frukterna av egen primärforskning. Hans bok ingår i en större forskningsansats kallad ”Arvet efter 1968” där Svante Nordin och Lennart Berntsson är forskningsledare.
Syftet med detta forskningsprojekt kan i korthet sammanfattas som ett försök att ringa in hur det kan komma sig att ytterst perifera idéer kunde komma att inta det politiska samhällets mittpunkt. Det handlar givetvis om hur långt gånga vänsteridéer, vilka länge sågs som ytterst radikala, under loppet av några årtionden kunde komma att bli allmänt accepterade.
Sundeens bidrag är denna omfattande studie om hur kyrkan kunde bli så vänsterorienterad som den är i dagsläget. Under den senaste politikerveckan i Almedalen anordnade den lokale biskopen en klockringning när liberalen Thomas Gür höll ett seminarium. Detta kan tyckas som ett märkligt förfarande, men efter avslutad läsning framstår det tvärtom som någonting man borde förvänta sig av kyrkans män och kvinnor.
Det man kan säga om 68-vågen var att den framför allt var en angelägenhet för studenter; de som i framtiden skulle arbeta inom media, de offentliga institutionerna, och även kyrkan. Det intresse man en gång närt för arbetarklassen hade mattats av något och istället hade man vänt blicken mot de inhemska grupper som kunde uppfattas som marginaliserade samt mot de fattiga i tredje världen.
Av betydelse i sammanhanget är att avfärda uppfattningen att de engagerade på vänsterkanten gick in i de kyrkliga strukturerna med syfte att förstöra dem för sina världsåskådningars räkning. Tvärtom verkar de ha varit saliga i anden och genuint trott att kristendomen och marxismen är läror som kompletterar varandra.
En betydelsefull person i berättelsen är teologiprofessorn Per Frostin. Han figurerar som en huvudperson vid sidan av ett helt galleri av teologer, journalister, kyrkliga funktionärer och andra intellektuella.
Ett av hans huvudnummer var boken Den ofullbordade revolutionen, i vilken han argumenterade för att Karl Marx aldrig hade varit så religionsfientlig som det ofta brukar framställas inom idéhistorien. Genom Frostins omtolkning skulle det bli mindre motsägelsefullt att synkronisera den marxistiska läran med den kristna.
På den punkten stötte han emellertid på patrull, från bland andra Svante Nordin, där kritiken gick ut på att Frostin både stödde sig på ett tunt material och ägnade sig åt en god del önsketänkande.
Ovanstående är ett exempel på den typ av aktivism som personer som Frostin och andra intellektuella kunde ägna sig åt. Aktivismen skar också in i det rent politiska när kyrkliga företrädare kunde engagera för vänsterns sak gällande länder som exempelvis Nicaragua och Östtyskland. En person med ett brinnande engagemang för det senare var biskopen Lars Carlzon.
Det var inte otypiskt att framstående företrädare för kyrkan både i ord och handling tog ställning för regimer som man har all anledning att kalla totalitära. Med Svenska kyrkans moderna historia i åtanke är det inte märkligt att den som struktur kan sägas befinna sig långt ute på vänsterkanten.
Materialet Sundeen presenterar är ytterst omfattande. Boken har ett imponerande omfång på närmare 400 sidor. Det går inte att klandra honom för att hans undersökningsperiod inte sträcker sig över en längre tidslinje. Trots denna vetskap hade det varit intressant om han hade kunnat presentera en liknande undersökning med fokus på brytpunkten där den gamla kyrkan övergick i den nya, vänsterorienterade generationens händer.
Det förefaller nämligen inte som att något större motstånd förekom mot nyordningen. Å andra sidan kan man föreställa sig att verket så att säga var fullbordat 1965 när bokens undersökning tar vid. Men hur såg det ut under exempelvis 50-talet?
Med denna bok har Sundeen genomfört en verklig bildningsinsats. Han presenterar ett omfattande forskningsmaterial som gör gällande att relationen mellan kristendomen och marxismen har präglats av betydligt större ömsesidighet än vad många av oss kanske visste. För den som är intresserad av varför Svenska kyrkan fungerar som den gör är boken obligatorisk läsning.
Den är också ett föredömligt exempel på en studie som tar upp relationen mellan idéer och institutioner, och i förlängningen vilka förutsättningar som är nödvändiga för betydande samhällsförändringar. Allt detta framförs på en prosa som är klar och precis, om än något egen.