![]()
Jag har alltid haft en misstänksamhet mot böcker för självförbättring. Sådana har funnits i alla tider. Fyrahundratalets kristne Augustinus ville med sina Självbekännelser leda och förbättra de kristna i Romarriket. Från ungdomen minns jag de ständiga annonserna om amerikanen Dale Carnegies böcker Bli en god talare och Hur jag vinner vänner och inflytande.
Nu handlar böckerna om Munken som sålde sin Ferrari eller Hur man lyckas i affärer plus alla må bra-böcker. Min misstänksamhet bottnar i att snabbfix när det gäller att ändra sitt liv eller sin personlighet inte låter sig göras så lätt.
Nu har en bok kommit ut i svensk översättning av den kanadensiske professorn i psykologi Jordan B. Peterson. Inte minst har han blivit en kändis genom Youtube. Hans bok som blivit en bestseller världen över har titeln: Tolv livsregler – ett motgift mot kaos (originaltitel: 12 rules for life: an antidote to Chaos).
Peterson har mött en kaskad av kritik från vänsterhåll och utnämnts till en av alternativhögerns farligaste propagandister. Ganska typisk är en recension i DN av professor Lars Dencik, som var en av dem från vänstern som 1968 stod högst på barrikaderna i Lunds studentliv.
[caption id="attachment_43212" align="alignright" width="300"]
![]()
Författaren Jordan Peterson är en välkänd psykolog från Kanada. Foto: Wikipedia[/caption]
Han ser Peterson som en författare som tillgriper frälsarformeln: individualism + kulturkonservatism. Och Petersons kritik mot feminism, postmodernism (det vill säga sanningen är skenbar och finns enbart i betraktarens öga), marxism med flera ämnen faller givetvis inte Dencik i smaken.
Peterson är för honom den neokonservativa tidsandans profet. Och bättre blir det inte för vänstern med Petersons diskussioner om könsskillnader och intelligensens genetiska orsaker, alltså inte först och främst sociala förhållanden, som exempelvis uppväxten.
Vad handlar då boken Tolv livsregler om? Varför har Peterson blivit så populär bland unga män och förvisso även bland andra åldersgrupper?
Ja, det är inte så lätt att förklara: ”Stå rak i ryggen och skjut bak axlarna”, är rubriken på första kapitlet. Och sedan så ägnar Peterson åtskilliga sidor till att beskriva humrarnas liv och framför allt deras kamp i det salta vattnet om så kallat Lebensraum. Slutsatsen av detta darwinistiska betraktelsesätt får bli att den unge mannen (det är sällan en ung kvinna) skall lära sig att stå på sig och trots motstånd, exempelvis i form av politisk korrekthet, hävda rätt och sanning. (Anm: Vad som är rätt och sanning får bli en annan fråga.)
För Peterson är livet inte meningslöst. För honom är tillvaron präglad av struktur och mönster, till och med hierarkier. Men den moderna människan upplever så mycket av snabba förändringar i världen och i den egna tillvaron att livet för många ter sig kaotiskt. Det snabba skeendet skapar osäkerhet och förvirring.
Därför måste det finnas en etablerad ordning. Om det inte fanns fasta regler skulle vi enbart bli flytande i en flod av tillfälliga intryck och känslor. Det är inte utan att man tänker på den engelske 1600-tals filosofen Hobbes som förespråkade: hellre en någorlunda konsekvent och rimlig diktatur än kaos, ett allas krig mot alla.
Peterson är väl insatt i olika religioner och använder sig som lärorika exempel av berättelser från Bibeln (Gamla och Nya testamentet), Koranen och buddismen. På en punkt är han kritisk: Samtliga världsreligioner ser livet som en övergående fas inför den kommande döden, varpå följer uppståndelsen i paradiset (om man sköter sig) eller som inom buddismen i en annan gestalt i det nya livet.
För många religioner är livet också en börda, ett ofrånkomligt lidande. Målet är alltså inte livet, utan fortsättningen på detta. Peterson delar uppfattningen att livet kan vara svårt, ja ett lidande. Men själva lidandet hör till livet som det är. Det är en del av meningen med livet. Livet är Varandet, med stort V. Här är Peterson inne på den tyske filosofen Heideggers tankar. Och eftersom Heidegger tidvis kom att influeras av nationalsocialismens tankar om vikten av handling i detta nu, det vill säga i livet/Varandet, blir Peterson extra misstänkliggjord av vänstern.
En annan viktig livsregel är individualismen – var och en svarar för sig själv.
Livet är som det är – det måste accepteras och vara ramen för var och ens handlande. Acceptansen gör att människan accepterar att det finns hierarkier, alla är inte lika bra som alla andra. Jämlikheten är illusorisk. I människans och djurens utveckling ryms alltid en kamp om placeringen i dessa hierarkier.
Peterson kan i sina resonemang framstå som cynisk när han citerar Matteusevangeliet om att ”för den som har, åt honom skall varda givet, så att han får övernog”. Peterson är alltså knappast någon förespråkare av inkomstutjämning och allmän slätstrukenhet. En framgångsrik individualism kommer att kräva offer från andra.
Enligt min uppfattning så är det så kallade Paretoteoremet inte något som Peterson tror på. (Den italienske nationalekonomen mm Vilfredo Pareto talade om den situation/jämviktsläge som kan uppstå då en samhällsklass får det bättre utan att villkoren försämrades för en annan, bättre ställd, samhällsklass).
Som jag nämnde så är det slag av feminism som hävdar att vi överallt ser ett patriarkaliskt förtryck inte en idé som Peterson ansluter sig till. Han vill i samhället och hierarkierna se en jämbördig tävlan mellan könen grundad på meriter.
Peterson är inte heller någon anhängare av de moderna tankarna om identitetspolitik, det vill säga att man är den som man ”känner sig som”, oberoende av objektiva könstecken.
Identitetsresonemanget innebär också att man enbart kan diskutera förhållanden inom den grupp man själv tillhör, exempelvis har afrikaner ensamrätt i sociala diskussioner om Afrika.
Böcker med ett politiskt innehåll utges sällan för att fylla ett tomrum. För att boken skall läsas måste det finnas ett behov. Och när det gäller boken med de tolv reglerna påstås det att Peterson blivit en fadersfigur för ”vilsna unga män”.
Inget fel i det påståendet. Det kan gärna accepteras.
Böcker med ett politiskt innehåll måste också ha en förankring i tidsandan. Därför är det många som vill se Donald J Trumps ande sväva över boken. Trump är inte en man som vill ägna sig åt årslånga diplomatiska samtal utan är, eller vill åtminstone framställa sig som, en ”doer” som handlar snabbt och resolut.
Petersons idealgestalt har onekligen vissa drag av Trump, men är betydligt mer eftertänksam.
Vad jag skriver om boken Tolv livsregler för att undvika kaos gör att den kanske framstår som svår och komplicerad. Tankarna är kanske inte alltid så lätta att sätta sig in i, men Peterson skriver å andra sidan lätt och flytande. Allt skall väl inte heller tas på allvar, särskilt kapitelrubriker såsom ”Stör inte barn som åker skateboard”.
För alla som känner att de har en konservativ syn på livet kan boken bli en aha-upplevelse; så kan alltså meningen med livet vara.
Författaren Jordan Peterson är en välkänd psykolog från Kanada. Foto: Wikipedia[/caption]
Han ser Peterson som en författare som tillgriper frälsarformeln: individualism + kulturkonservatism. Och Petersons kritik mot feminism, postmodernism (det vill säga sanningen är skenbar och finns enbart i betraktarens öga), marxism med flera ämnen faller givetvis inte Dencik i smaken.
Peterson är för honom den neokonservativa tidsandans profet. Och bättre blir det inte för vänstern med Petersons diskussioner om könsskillnader och intelligensens genetiska orsaker, alltså inte först och främst sociala förhållanden, som exempelvis uppväxten.
Vad handlar då boken Tolv livsregler om? Varför har Peterson blivit så populär bland unga män och förvisso även bland andra åldersgrupper?
Ja, det är inte så lätt att förklara: ”Stå rak i ryggen och skjut bak axlarna”, är rubriken på första kapitlet. Och sedan så ägnar Peterson åtskilliga sidor till att beskriva humrarnas liv och framför allt deras kamp i det salta vattnet om så kallat Lebensraum. Slutsatsen av detta darwinistiska betraktelsesätt får bli att den unge mannen (det är sällan en ung kvinna) skall lära sig att stå på sig och trots motstånd, exempelvis i form av politisk korrekthet, hävda rätt och sanning. (Anm: Vad som är rätt och sanning får bli en annan fråga.)
För Peterson är livet inte meningslöst. För honom är tillvaron präglad av struktur och mönster, till och med hierarkier. Men den moderna människan upplever så mycket av snabba förändringar i världen och i den egna tillvaron att livet för många ter sig kaotiskt. Det snabba skeendet skapar osäkerhet och förvirring.
Därför måste det finnas en etablerad ordning. Om det inte fanns fasta regler skulle vi enbart bli flytande i en flod av tillfälliga intryck och känslor. Det är inte utan att man tänker på den engelske 1600-tals filosofen Hobbes som förespråkade: hellre en någorlunda konsekvent och rimlig diktatur än kaos, ett allas krig mot alla.
Peterson är väl insatt i olika religioner och använder sig som lärorika exempel av berättelser från Bibeln (Gamla och Nya testamentet), Koranen och buddismen. På en punkt är han kritisk: Samtliga världsreligioner ser livet som en övergående fas inför den kommande döden, varpå följer uppståndelsen i paradiset (om man sköter sig) eller som inom buddismen i en annan gestalt i det nya livet.
För många religioner är livet också en börda, ett ofrånkomligt lidande. Målet är alltså inte livet, utan fortsättningen på detta. Peterson delar uppfattningen att livet kan vara svårt, ja ett lidande. Men själva lidandet hör till livet som det är. Det är en del av meningen med livet. Livet är Varandet, med stort V. Här är Peterson inne på den tyske filosofen Heideggers tankar. Och eftersom Heidegger tidvis kom att influeras av nationalsocialismens tankar om vikten av handling i detta nu, det vill säga i livet/Varandet, blir Peterson extra misstänkliggjord av vänstern.
En annan viktig livsregel är individualismen – var och en svarar för sig själv.
Livet är som det är – det måste accepteras och vara ramen för var och ens handlande. Acceptansen gör att människan accepterar att det finns hierarkier, alla är inte lika bra som alla andra. Jämlikheten är illusorisk. I människans och djurens utveckling ryms alltid en kamp om placeringen i dessa hierarkier.
Peterson kan i sina resonemang framstå som cynisk när han citerar Matteusevangeliet om att ”för den som har, åt honom skall varda givet, så att han får övernog”. Peterson är alltså knappast någon förespråkare av inkomstutjämning och allmän slätstrukenhet. En framgångsrik individualism kommer att kräva offer från andra.
Enligt min uppfattning så är det så kallade Paretoteoremet inte något som Peterson tror på. (Den italienske nationalekonomen mm Vilfredo Pareto talade om den situation/jämviktsläge som kan uppstå då en samhällsklass får det bättre utan att villkoren försämrades för en annan, bättre ställd, samhällsklass).
Som jag nämnde så är det slag av feminism som hävdar att vi överallt ser ett patriarkaliskt förtryck inte en idé som Peterson ansluter sig till. Han vill i samhället och hierarkierna se en jämbördig tävlan mellan könen grundad på meriter.
Peterson är inte heller någon anhängare av de moderna tankarna om identitetspolitik, det vill säga att man är den som man ”känner sig som”, oberoende av objektiva könstecken.
Identitetsresonemanget innebär också att man enbart kan diskutera förhållanden inom den grupp man själv tillhör, exempelvis har afrikaner ensamrätt i sociala diskussioner om Afrika.
Böcker med ett politiskt innehåll utges sällan för att fylla ett tomrum. För att boken skall läsas måste det finnas ett behov. Och när det gäller boken med de tolv reglerna påstås det att Peterson blivit en fadersfigur för ”vilsna unga män”.
Inget fel i det påståendet. Det kan gärna accepteras.
Böcker med ett politiskt innehåll måste också ha en förankring i tidsandan. Därför är det många som vill se Donald J Trumps ande sväva över boken. Trump är inte en man som vill ägna sig åt årslånga diplomatiska samtal utan är, eller vill åtminstone framställa sig som, en ”doer” som handlar snabbt och resolut.
Petersons idealgestalt har onekligen vissa drag av Trump, men är betydligt mer eftertänksam.
Vad jag skriver om boken Tolv livsregler för att undvika kaos gör att den kanske framstår som svår och komplicerad. Tankarna är kanske inte alltid så lätta att sätta sig in i, men Peterson skriver å andra sidan lätt och flytande. Allt skall väl inte heller tas på allvar, särskilt kapitelrubriker såsom ”Stör inte barn som åker skateboard”.
För alla som känner att de har en konservativ syn på livet kan boken bli en aha-upplevelse; så kan alltså meningen med livet vara.