![]()
Artikeln som följer är delvis en ”spoiler” men berör viktiga frågor som är av intresse även för dem som inte vill ägna en vinter åt att läsa tre tunga SF-romaner.
Den mörka skogen
Enligt den amerikansk-italienske kärnfysikern Enrico Fermi borde kosmos sjuda av liv och avancerade civilisationer, med tanke på det vi tror oss veta om livets uppkomst och utveckling. Ändå har vi inte fått kontakt med någon av dessa, vilket brukar benämnas ”Fermis paradox”.
![]()
En förklaring skulle kunna vara att evolutionen fram till en teknologisk civilisation faktiskt är oerhört svår, och att vi alltså är den första livsform som kommit så långt. En annan skulle kunna vara att en ung civilisation omöjligt kan bemästra de krafter den själv släppt lös och att civilisationer därför bara existerar några hundra år innan den självförstörs genom kärnvapenkrig, miljöförstörelse, kulturell urartning eller felprogrammerad ”artificiell intelligens”.
Den kinesiske science fictionförfattaren Cixin Liu (kineserna säger Liu Cixin, där Liu är familjenamnet) har en tredje förklaring: Universum är i själva verket befolkat av miljontals avancerade civilisationer, men att alla håller sig noga dolda för varandra.
Spelteorin för interstellär politik är i själva verket mycket enklare att förstå än maktkampen mellan jordiska maktgrupperingar och nationer. Man kan utgå ifrån att:
● Överlevnad är varje civilisations primära mål.
● Civilisationer växer och expanderar, men den totala mängden materia är konstant.
Dessa ”axiom för kosmisk civilisation” är tillräckliga för att bygga en teori om förhållandet mellan civilisationer, lika säkert som en euklidisk geometri, förklarar en av karaktärerna i Cixin Lius berättelse.
[caption id="attachment_41806" align="alignright" width="300"]
![]()
Cixin Liu. Foto: Wikipedia[/caption]
Det är i princip samma axiom som Darwins evolutionsteori förutsätter. Skillnaden är att kommunikation i rymden, på grund av avstånden, är så oerhört långsam, samt att teknologisk utveckling är mycket snabbare än biologisk.
Om en vid ett visst tillfälle överlägset avancerad civilisation sänder iväg en invasionsstyrka mot en annan värld, kan den vetenskapliga och tekniska utvecklingen på den underlägsna världen mycket väl ha hunnit ikapp och överträffa angriparens innan flottan anländer. Det är alltså livsfarligt att dela med sig av sina vetenskapliga upptäckter.
Spioneri stöter självklart på enorma svårigheter på grund av avstånden, men om möjligt gäller det att stjäla teknologi eller hämma en underlägsen civilisations framsteg. Avstånd och tid gör diplomati omöjlig.
Vad betyder ett avtal om icke-angrepp efter ett tusen år? Hur skulle en civilisation kunna bevisa sina fredliga avsikter? Varje främmande civilisation måste alltså betraktas som en potentiell fiende, och man kan vara övertygad om att varje annan avancerad civilisation kommit fram till samma strategi.
Resultatet av detta resonemang är doktrinen om ”den mörka skogen” som måste gälla för interstellär säkerhetspolitik: ”Föreställ dig universum som en skog där otaliga namnlösa rovdjur patrullerar. I den skogen är osynlighet nyckeln till överlevnad. Den som avslöjar sig blir bytesdjuret.” Håll dig därför undan från dem som är starkare och förinta tveklöst dem som är svagare, eftersom de vid nästa möte mycket väl kan visa sig vara de starkare.
Klimatflyktingar
I oerhört kort sammanfattning handlar Cixin Lius trilogi om mänsklighetens första kontakt med en främmande avancerad livsform.
Inte mer än fyra ljusår bort rör sig en befolkad planet i en vinglig bana i ett tre-sol-system. Evolutionen på planeten Trisolaris är präglad av extremt svåra klimatförhållanden. Perioder av viss stabilitet kan oförutsägbart avlösas av en istid med extrem kyla eller en period av förbrännande värme. På Trisolaris har redan hundratals civilisationer uppstått och förintats i klimatkatastrofer.
Trisolarierna har den här gången äntligen kommit så långt att de lyckats skapa en avancerad civilisation med avancerad vetenskap och teknologi, men hotet om en ny förödande klimatkatastrof är fortfarande ständigt närvarande. Trisolarierna letar därför desperat efter en mer gästvänlig värld att kolonisera.
![]()
När de så genom en obetänksam jordisk radioastronoms sändning får vetskap om jordens existens förstår de att här har de hittat sin paradisvärld. En invasionsflotta sänds snart iväg med beräknad ankomst 450 år senare.
Trisolarierna lyckas genom astronomen få kontakt med en förbittrad miljöaktivist som tror på ”alla arters lika värde” och som hatar mänskligheten. Han är arvtagare till en oljemiljardär och kan finansiera en kvasireligiös organisation med syfte att skapa förståelse för trisolariernas nöd och förbereda deras maktövertagande.
En skicklig kinesisk säkerhetspolis får nys om organisationen och lyckas rulla upp och offentliggöra information om den förestående invasionen.
Berättelsen handlar om mänsklighetens reaktioner och förberedelser för det slutgiltiga domedagsslaget som alltså beräknas stå på 2400-talet.
Inte helt förvånande föreslås ”storsinta” diplomatiska lösningar som att trisolarierna ”kan få” planeten Mars om de lämnar Jorden ifred.
Pacifister är övertygade om att en tekniskt överlägsen avancerad civilisation också måste vara moraliskt överlägsen och vill därför att vi med glädje och förtröstan ska överlåta makten utan motstånd.
Vissa miljöaktivister ser med glädje fram mot mänsklighetens totala utplåning som ett rättvist straff för miljöförstörelse och andra synder.
I betraktande av den väntade förkrossande övermakten vill andra förbereda ”exodus”. De vill bygga ekologiskt självförsörjande rymdskepp för att ett exklusivt urval av människor ska kunna fly ut i den interstellära rymden för att förhoppningsvis kunna bosätta sig på en lämplig planet i ett främmande solsystem.
Givetvis finns det också de som vill samla styrkorna till ett aktivt försvar. Om vi har 400 år på oss att bygga en interplanetär försvarsflotta, resonerar man, då borde vi kunna åstadkomma storverk!
Kinesisk science fiction
Cixins berättelse är mycket tankeväckande. På nästan 2 000 sidor hinner han med mycket mer än som här antytts. Det är en spännande berättelse som låter läsaren se utvecklingen genom några huvudpersoners öde.
En västerländsk läsare funderar säkert över hur Cixins kulturella bakgrund och politiska ”fördomar” märks i berättelsen.
![]()
Nästan alla viktiga personer är kineser, och Cixin Liu tror att vi kommer att vilja hålla oss till vår egen etniska grupp även om hundratals år. Däremot tror han att femininiseringen av män kommer att drabba också Kina. Världspolitiken kommer att stabiliseras kring balansen mellan tre jordiska supermakter: Östasien, Europa och Amerika.
På 2200-talet finns dessutom tre motsvarande rymdskeppsflottor, som var och en har status som självständiga stormakter. FN framställs som en federal världsregering som samordnar försvaret mot Trisolaris.
Cixin Liu menar att allmän respekt för Mänskliga rättigheter och människovärdet är den slutgiltiga kontrollstämpeln för ”mänsklig civilisation”, men Cixin, som växte upp i skuggan av den kinesiska Kulturrevolutionen, vet också att människovärdet vilar på den bräckligaste grund.
När människor på ett rymdskepp förlorar kontakten med jorden och resten av mänskligheten tar det bara ”fem minuter” att etablera totalitarism.
Cixin Liu är anmärkningsvärt fascinerad av kannibalism. Det har säkert samband med kinesernas ökända ”tradition” att äta sina fiender. Inte minst förekom kannibalism under Kulturrevolutionen, vilket bland annat beskrivs på engelska Wikipedia. Hundratals ”fiender till Revolutionen” blev vid dokumenterade tillfällen slaktade, grillade och ätna under makabert festande.
Interstellär politik
Cixin Lius epos ska givetvis läsas som underhållning, men en obehaglig fråga dröjer sig kvar. Kan det verkligen vara så att Cixin Liu har rätt i att Universum är en ”mörk skog” där ”rovdjuren” kastar sig över den civilisation som obetänksamt annonserar sin existens. Kanske är det kosmologen och avrustningsaktivisten Carl Sagan och hans likasinnade som bjuder in till vår kollektiva förintelse? Sagan kan i detta sammanhang liknas vid en kosmisk aktivist för ”Refugees Welcome”.
Bör vi istället följa kosmologiforskaren Steven Hawkins råd, som helt sammanfaller med Cixin Lius analys, och uppmanar oss att hålla oss tysta, lyssna och snarast bygga upp rymdfartsteknologi och börja expandera utanför vår ensamma sårbara planet?
Fermis paradox
Människor har sökt systematiskt efter utomjordiska civilisationer sedan ungefär 50 år. Bortsett från rykten om störtade ”tefat” och konspirationsteorier om att de militära supermakterna gör allt för att dölja eventuell kontakt, är den officiella vetenskapliga sanningen att man hittills inte funnit några tecken alls på att det finns teknologiskt avancerade kulturer där ute.
[caption id="attachment_41804" align="alignright" width="300"]
![]()
Enrico Fermi. Foto: Wikipedia[/caption]
Vi vet i dag att det finns gott om planeter och det finns troligen gott om planeter av jordliknande typ. Vi vet visserligen inte i detalj hur liv kan uppstå ur livlösa kemikalier, men en vanlig uppfattning är att det borde ske frekvent när förhållandena är gynnsamma. I Vintergatan finns uppskattningsvis ett hundra miljarder stjärnor och kanske ännu fler jordlika planeter.
Många av dessa borde hysa liv och när livet väl startat kommer konkurrensen om resurser att driva på ett naturligt urval och livsformerna kommer oundvikligt att utvecklas till att bli alltmer komplicerade.
Förr eller senare borde individer med komplexa nervsystem ”vakna” till en teknologisk evolution, som närmast oundvikligen leder till avancerad teknologi, utforskning av naturen, kommunikationsteknik, rymdfärder med mera.
Med tanke på att det borde finnas tusentals, kanske miljontals, civilisationer bara i vår Vintergata verkar det underligt om vi inte funnit några tecken på deras existens.