Thomas J. Main, doktor ipolitologi, är författare till boken.
Foto: Marxe School of Public and
International Affairs[/caption] Det refererade framför allt till populärvetenskapliga tidskrifter, där akademiker lade fram sina synpunkter på alternativhögern. Varför inga utförligare referensen till ”riktiga forskningsrapporter”? löd frågan. Mitt svar blev det samma som den gamla geografiboken om elefanterna på Grönland: finns inga. Därför är det glädjande att det nu finns åtminstone två böcker om alternativhögern – vilka författats av riktiga och vid universitet verksamma professorer – tillgängliga på bokmarknaden. Den första heter Making Sense of the Alt-Right (Columbia University Press, 2017) och är skriven av George Hawley. Den andra heter The Rise of the Alt-Right (Brookings Institution, 2018) och har Thomas J. Main som författare. En samlad bedömning av Hawleys bok ger vid handen att den faktiskt uppfyller ambitionen som titeln utlovar, nämligen att göra alternativhögern begriplig för den intresserade allmänheten. Mains bok har en titel som antyder en polemisk inriktning, vilket också stämmer överens med innehållet, och det är denna som jag vill rikta uppmärksamheten mot i denna artikel. Anledningen till varför jag vill skriva om Mains bok är inte för att den är särskilt bra, för det kan den inte sägas vara. Den förefaller däremot vid en första anblick att vara ett försök från en engagerad kritiker att faktiskt öppna upp en dialog, om än en kritisk sådan, med en rörelse som han inte gillar och vill motverka. Merparten av kritiken som riktas mot de som i bredaste mening kan karakteriseras som ”oppositionella” är lat och går oftast ut på att ifrågasätta deras moraliska omdöme. Den nya trenden är att anklaga dem för att vara ryska agenter. Main gör åtminstone ett försök att komma med det man kan kalla för äkta kritik. Med andra ord ta sikte på motsägelsefulla principer, empiriska brister, felaktiga tolkningar, och så vidare. Det är precis den typen av kritisk granskning som varje rörelse behöver utsättas för och lära sig att hantera om den ska kunna växa och utvecklas. Mains försök till kritisk dialog blir emellertid inte särskilt lyckad av den enkla anledningen att hans framställning innehåller så många brister att den faller på eget grepp. Det kan till att börjas med sägas att man som läsare först inte är helt på det klara med vad som är hans inriktning på boken: idéhistorisk skildring eller kritisk stridsskrift? Jag tolkar boken som framför allt varandes orienterad mot den senare inriktningen. Trots att den är skriven av en doktor får det akademiska anslaget ändå stå tillbaka för ett bitvis halsstarrigt och onödigt nedlåtande tonläge som man mer skulle förknippa med en ledartext på DN än en bok som ska vara en seriös redogörelse. Det som framför allt stör är att Main genomgående uttalar sig så tvärsäkert angående områden där han inte har fakta för handen, varken egna eller sådana som tagits fram av forskarkollegor. Jag ska ge några exempel på detta, vilka huvudsakligen kommer från kapitlet om alternativhögerns intellektuella rötter. Main skriver att Sam Francis bok Leviathan and its Enemies (2016), vilken har recenserats här i Nya Tider, är det definitiva manifestet för alternativhögerns tankegångar och en inspirationskälla för rörelsen. Det som till att börja med kan sägas om denna bok är att den beskriver byråkraternas revolution, inte nationalisternas revolution. Den är ett försök att underbygga en tes om att allt mer makt i samhället utövas av en klass av administratörer, tjänstemän, föreståndare, som i kraft av sin tekniska expertis är oumbärliga för vitala funktioner inom de stora samhällsorganisationerna. Boken har väldigt lite att säga om ämnen som berör nationalism. Den gavs dessutom ut 2016, när den första alternativhögerwebbsidan lanserades under 2011. Den franska nya högern är inte ens omnämnd. Trots att det var denna som lanserade den metapolitiska analysen – idén om att politisk makt går genom kulturell påverkan – vilken är en av alternativhögerns viktigaste utgångspunkter. Istället framstår alternativhögern som alltigenom rotad i amerikansk nationalism, oaktat att mycket av inspirationen kom från Europa. Det som stämmer bäst i Mains redogörelse är betydelsen av den paleokonservativa rörelsen, vilken exempelvis alternativhögerns grundare Richard Spencer varit verksam inom. Däremot överdrivs Kevin McDonalds inflytande kraftigt. McDonald har i böcker som Kritikkulturen (1998) lagt fram tesen att vänsterorienterade rörelser under 1900-talet kan ses som judiska gruppevolutionära strategier. Det tog flera år innan alternativhögern ens berörde denna fråga. [caption id="attachment_41293" align="alignnone" width="585"]
Memer har blivit något av ett kännetecken för alt-right. I USA är det serietidningsgrodan Pepe och presidentkandidaten Donald Trump som varit de mest framträdande att göra memer kring, här kombinerade till någon sorts Trump-Pepe-armé. Tilläggas bör att Trump tappat det mesta av sitt stöd hos alt-right sedan han svikit flera av sina vallöften. Bild: Okänd[/caption]
Ett problem med Main är att han inte har någon riktig känsla för distinktioner. Alternativhögern, paleokonservatismen, alla andra nationalistiska riktningar som finns och har funnits i USA, flyter mer eller mindre ihop utan att det görs någon egentlig åtskillnad. I ett kapitel om den så kallade ”alt-light” så är exempelvis jag själv citerad, trots att jag aldrig har haft någon koppling till denna rörelse och därmed inte kan ses som en representant för den.
Main gör dessutom en hel del märkliga val i hur han lägger upp sin framställning. Han ägnar ett långt kapitel åt att driva en närmast skolastiskt komplicerad diskussion om alternativhögern, grundlagsfäderna och konstitutionen. Det är svårt att se hur ämnet kan vara så intressant.
I det avslutande kapitlet stänger Main diskussionen med att, om inte uppmana till censur, så åtminstone argumentera för att alternativhögerns uppfattningar bör utestängas från det allmänna samtalet. Det hedrar föga och sin doktorstitel till trots så framstår Main mest som en trogen försvarare av den existerande ordningen; varken mer eller mindre.
Det är synd att han väljer att avsluta sin bok på detta sätt, för det förstör det inledande intrycket om att han var en kritiker som faktiskt var beredd att engagera sig i en dialog.