![]()
Hembränningen ökade kraftigt i början av 1800-talet, inte minst då tillgången på råvaror i form av potatis var god, vilket vi skrev om i NyT v.22/2018. För att komma till rätta med de omfattande skadeverkningarna av brännvinsdrickandet bland den fattiga allmogen i Sverige bildades flera nykterhetsföreningar under 1800-talet. Två eldsjälar som med sina idoga ansträngningar bidrog till radikala förändringar till det bättre var prästerna Lars Levi Laestadius och Peter Wieselgren.
Den enes verksamhetsområde var i den allra nordligaste delen av landet och den andre verkade i södra delen av Sverige. Bägge föddes år 1800, Lars Levi i Lappland och Peter Wieselgren i Småland, och bägge skulle komma att viga sina liv åt nykterhetsarbete och ett allmänt uppryckande av moralen i Sverige.
Lars Levi Laestadius
Laestadius föddes i en mycket fattig familj i Jäkkvik i Arjeplogs kommun i Lappland, där faderns alkoholförtäring gjorde hemmet ännu fattigare. Då Lars Levi inte ville gå samma väg som sin far, utbildade han sig och tog prästexamen 1825. Ett år senare tillträdde han kyrkoherdetjänsten i Sveriges nordligaste ort, Karesuando.
Där lärde han sig finn- och lappbygdens samtliga språk för att komma närmare sina församlingsmedlemmar. Så småningom upplevde han ett religiöst uppvaknande och började predika med mer glöd, större inspiration och större allvar. Den stora laestadianiska väckelsen såg sin början.
[caption id="attachment_40814" align="alignright" width="300"]
![]()
Lars Levi Læstadius (1800–1861), kolteckning som gjordes 1839 av Charles Giraud i samband med Rechercheexpeditionen till Arktis. De upptäcksresande bodde en tid i Læstadius prästgård i Karesuando. Själv medföljde han expeditionen främst i egenskap av botanist och vägvisare. Han erhöll senare franska hederslegionens riddarkors för sitt deltagande. Detta är det enda kända verklighetstrogna porträttet av Læstadius. Foto: Wikipedia[/caption]
Ett viktigt drag i denna väckelse var kampen mot spritmissbruket som var så förödande för bland andra samerna.
Laestadius skriver bland annat:
Det war för Lappen ett naturligt behof, att söka något uppfriskande medel emot ”tröttheterna” såsom Lapparna själfwa uttryckt sig... När mödrarna lågo hela och halfwa dagar i fyllan utan medvetande, fingo de små oskyldiga barnen skrika nafwelbrock på sig... Huru många bland de späda hade icke redan gråtit sig till döds, när modengeln eller den orena spritanden hade grasserat ibland folket i hundratal af år?
Han använde sig av ett mycket fängslande grovkornigt språk när han predikade om ”djävlaträcket” som han kallade brännvinet, för att få en så avskräckande effekt som möjligt, och fler och fler blev berörda och kände sig manade att börja leva ett nyktert liv. Väckelsen bredde ut sig mycket tack vare hängivna medarbetare som vandrade runt och spred de svavelosande predikningarna, och folk började strömma till kyrkan från när och fjärran när han höll sina predikningar. Snart spred sig väckelsen likt en gräsbrand och hela bygder förändrades och fick en helt annan karaktär. Fogdar och läkare som fanns i dessa bygder rapporterade om lugn, nykterhet och ökat välstånd.
Laestadius var mycket omtyckt och stod upp för den lilla människan, och tillrättavisade ofta maktens män, som han beskrev som hycklande och självrättfärdiga. Detta var synder, menade han, som var värre än omoral, då maktens män var helt ovetande om sitt tillstånd och därför oförmögna att känna ånger. Han gick dock samtidigt hårt åt ”det förtryckta folkets” omoral och dåliga leverne, och menade att det inte fanns någon ursäkt för att bete sig illa för att de var orättvist behandlade. Det är omoralen som förstör era liv, dundrade han.
Det var många som kände sig träffade och som ville förändra sina liv, och i lika målande starka ordalag som han använde för att fördöma synder, predikade han nu nåden och förlåtelsen för dem som omvände sig. Många blev berörda av hans predikningar och fler och fler valde nykterheten. Det sägs att i flera orter där det hade krävts krafttag för att komma till rätta med fylleri och kriminalitet, blev poliser arbetslösa när en stor del av befolkningen blev nyktra och skötsamma genom Laestadius framfart.
År 1849 blev han kyrkoherde i Pajala och väckelsen fortsatte. Han möttes dock av mycket motstånd, främst av dem som förlorade sina stora inkomster på brännvinsförsäljning, men han var även impopulär bland många kyrkliga ledare, då han ofta riktade hård kritik mot statskyrkan, som han ansåg vara självrättfärdig och ytlig. Särskilt media var kritisk mot den populära och folkliga prästen, och då han nekades genmälen gav han ut en tidskrift, Ens ropandes röst, åren 1852-54.
Som ledare för den folkliga väckelserörelsen, där stora skaror fick sina liv förändrade och blev ansvarsfulla och nyktra, och på det viset fick bättre kontroll över sina liv, blev han ett hot för både den statliga och kyrkliga eliten, som på det viset kände att de tappade kontrollen över folket. Nyktra människor som är engagerade, skuldfria och tillfreds med sina liv är svårare att kontrollera.
Laestadius levnadsvanor var enkla och han förespråkade ett liv fritt från yttre glans. Det hårda motståndet och sjukdomar tärde dock på honom de sista åren av sitt liv, och han dog den 21 februari 1861, stilla och fridfullt i sitt arbetsrum i Pajala. En stor mängd människor kom till hans begravning.
Peter Wieselgren
Peter Wieselgren föddes i motsats till Laestadius i en välbärgad bondfamilj i byn Spånhult i Vislanda socken i Småland, och hade en harmonisk uppväxt. Han utmärkte sig redan som barn med sin iakttagelseförmåga, sin självständighet och sitt intresse för andliga värden.
Han upplevde aldrig alkohol som något negativt i sitt hem, och han förespråkade heller inte absolutism. När han startade Västerstads nykterhetsförening 1836 krävde han fullständig avhållsamhet från brännvin, men tillät vin och öl i måttliga mängder. Flera hundra bönder slutade att bränna brännvin och stora skaror anslöt sig till föreningen. En av dem som anslöt sig var kronprins Oscar.
[caption id="attachment_40815" align="alignright" width="300"]
![]()
Peter Wieselgren (1800-1877), bronsbyst på domkyrkoplatsen vid Göteborgs domkyrka, rest den 1 oktober 1910 på 110-årsdagen av Wieselgrens födelse. Foto: ArildV/Wikipedia[/caption]
År 1820 skrevs han in vid universitet i Lund, där blev han filosofie magister, docent i litteraturhistoria och extra ordinarie professor i estetik. Under sin vistelse i Lund hade han en upplevelse som satte djupa spår hos honom. Han träffade en dödsdömd man, Elias Lilja, som i vanliga fall var skötsam, men som i ett berusat tillstånd dödat sin hustru och på det viset ödelade hela sin familj. Det sägs att det var denna händelse som väckte hans djupa avsky för brännvinet.
Precis som Lars Levi Laestadius prästvigdes han, och i sitt yrkesutövande kom han i kontakt med omfattande alkoholmissbruk bland de fattiga församlingsmedlemmarna. När han utsågs till kyrkoherde i Västerstad i Skåne, övertog han en församling med omfattande problem. Han beskriver slagsmål, mord och misshandel som en följd av brännvinsmissbruket.
Wieselgren blev djupt berörd och vigde sitt liv åt att bekämpa superiet och fattigdomen. Och precis som Laestadius var han noga med att lära känna sin församling personligen och på söndagarna höll han sina vältaliga predikningar och förmanade dem att börja leva skötsamma liv, och även han ställde sig på folkets sida och kämpade hårt mot fattigdom och förtryck.
Han ville se sociala reformer, men dessa skulle gå hand i hand med nykterhet och sparsamhet. När han flyttade från Västerstad sade man att ”han mottagit församlingen vanvårdad som en vildmark, men lämnade den som en välskött örtagård”.
Med tiden utvecklades Wieselgren till nykterhetssakens store förkämpe på nationell nivå, och som en ”nykterhetens apostel” ägnade han mycket tid åt att resa runt i Sverige med sitt budskap.
Ledorden för honom var frälsning, nykterhet och skötsamhet. När han tillsattes som domprost i Göteborg 1857 predikade han inte bara i kyrkan, utan även i härbärgen och ute i det fria. Det sägs att han som opinionsbildare var en av dem som lyckades förändra lagen om husbehovsbränning, så att det blev olönsamt att bränna hemma.
Vissa menar att ingen svensk har betytt så mycket som opinionsbildare i alkoholfrågan som Peter Wieselgren. Även han möttes dock av hårt motstånd i sitt propagerande för att allmogen skulle sluta dricka brännvin, och blev till och med hotad till livet.
Med gemensamma krafter skördade nykterhetsrörelsen i sin helhet stora framgångar, och både Peter Wieselgren och Lars Levi Laestadius lyckades med att ge otaliga människor hopp och självtillit där hopplöshet förut rådde. Resultaten var bestående och hela bygder förändrades i grunden.
Peter Wieselgren dog den 10 oktober 1877. I prästträdgården i Västerstad står en minnessten med följande text: ”Till åminnelse av nykterhetsrörelsens banbrytare i Sverige Peter Wieselgren, kyrkoherde i Västerstad och Östraby”.
Nykterhetsrörelserna i dag kanske skulle behöva hämta inspiration från pionjärerna från den tiden som verkligen värnade om och brann för det svenska folket!
Lars Levi Læstadius (1800–1861), kolteckning som gjordes 1839 av Charles Giraud i samband med Rechercheexpeditionen till Arktis. De upptäcksresande bodde en tid i Læstadius prästgård i Karesuando. Själv medföljde han expeditionen främst i egenskap av botanist och vägvisare. Han erhöll senare franska hederslegionens riddarkors för sitt deltagande. Detta är det enda kända verklighetstrogna porträttet av Læstadius. Foto: Wikipedia[/caption]
Ett viktigt drag i denna väckelse var kampen mot spritmissbruket som var så förödande för bland andra samerna.
Laestadius skriver bland annat:
Det war för Lappen ett naturligt behof, att söka något uppfriskande medel emot ”tröttheterna” såsom Lapparna själfwa uttryckt sig... När mödrarna lågo hela och halfwa dagar i fyllan utan medvetande, fingo de små oskyldiga barnen skrika nafwelbrock på sig... Huru många bland de späda hade icke redan gråtit sig till döds, när modengeln eller den orena spritanden hade grasserat ibland folket i hundratal af år?
Han använde sig av ett mycket fängslande grovkornigt språk när han predikade om ”djävlaträcket” som han kallade brännvinet, för att få en så avskräckande effekt som möjligt, och fler och fler blev berörda och kände sig manade att börja leva ett nyktert liv. Väckelsen bredde ut sig mycket tack vare hängivna medarbetare som vandrade runt och spred de svavelosande predikningarna, och folk började strömma till kyrkan från när och fjärran när han höll sina predikningar. Snart spred sig väckelsen likt en gräsbrand och hela bygder förändrades och fick en helt annan karaktär. Fogdar och läkare som fanns i dessa bygder rapporterade om lugn, nykterhet och ökat välstånd.
Laestadius var mycket omtyckt och stod upp för den lilla människan, och tillrättavisade ofta maktens män, som han beskrev som hycklande och självrättfärdiga. Detta var synder, menade han, som var värre än omoral, då maktens män var helt ovetande om sitt tillstånd och därför oförmögna att känna ånger. Han gick dock samtidigt hårt åt ”det förtryckta folkets” omoral och dåliga leverne, och menade att det inte fanns någon ursäkt för att bete sig illa för att de var orättvist behandlade. Det är omoralen som förstör era liv, dundrade han.
Det var många som kände sig träffade och som ville förändra sina liv, och i lika målande starka ordalag som han använde för att fördöma synder, predikade han nu nåden och förlåtelsen för dem som omvände sig. Många blev berörda av hans predikningar och fler och fler valde nykterheten. Det sägs att i flera orter där det hade krävts krafttag för att komma till rätta med fylleri och kriminalitet, blev poliser arbetslösa när en stor del av befolkningen blev nyktra och skötsamma genom Laestadius framfart.
År 1849 blev han kyrkoherde i Pajala och väckelsen fortsatte. Han möttes dock av mycket motstånd, främst av dem som förlorade sina stora inkomster på brännvinsförsäljning, men han var även impopulär bland många kyrkliga ledare, då han ofta riktade hård kritik mot statskyrkan, som han ansåg vara självrättfärdig och ytlig. Särskilt media var kritisk mot den populära och folkliga prästen, och då han nekades genmälen gav han ut en tidskrift, Ens ropandes röst, åren 1852-54.
Som ledare för den folkliga väckelserörelsen, där stora skaror fick sina liv förändrade och blev ansvarsfulla och nyktra, och på det viset fick bättre kontroll över sina liv, blev han ett hot för både den statliga och kyrkliga eliten, som på det viset kände att de tappade kontrollen över folket. Nyktra människor som är engagerade, skuldfria och tillfreds med sina liv är svårare att kontrollera.
Laestadius levnadsvanor var enkla och han förespråkade ett liv fritt från yttre glans. Det hårda motståndet och sjukdomar tärde dock på honom de sista åren av sitt liv, och han dog den 21 februari 1861, stilla och fridfullt i sitt arbetsrum i Pajala. En stor mängd människor kom till hans begravning.
Peter Wieselgren (1800-1877), bronsbyst på domkyrkoplatsen vid Göteborgs domkyrka, rest den 1 oktober 1910 på 110-årsdagen av Wieselgrens födelse. Foto: ArildV/Wikipedia[/caption]
År 1820 skrevs han in vid universitet i Lund, där blev han filosofie magister, docent i litteraturhistoria och extra ordinarie professor i estetik. Under sin vistelse i Lund hade han en upplevelse som satte djupa spår hos honom. Han träffade en dödsdömd man, Elias Lilja, som i vanliga fall var skötsam, men som i ett berusat tillstånd dödat sin hustru och på det viset ödelade hela sin familj. Det sägs att det var denna händelse som väckte hans djupa avsky för brännvinet.
Precis som Lars Levi Laestadius prästvigdes han, och i sitt yrkesutövande kom han i kontakt med omfattande alkoholmissbruk bland de fattiga församlingsmedlemmarna. När han utsågs till kyrkoherde i Västerstad i Skåne, övertog han en församling med omfattande problem. Han beskriver slagsmål, mord och misshandel som en följd av brännvinsmissbruket.
Wieselgren blev djupt berörd och vigde sitt liv åt att bekämpa superiet och fattigdomen. Och precis som Laestadius var han noga med att lära känna sin församling personligen och på söndagarna höll han sina vältaliga predikningar och förmanade dem att börja leva skötsamma liv, och även han ställde sig på folkets sida och kämpade hårt mot fattigdom och förtryck.
Han ville se sociala reformer, men dessa skulle gå hand i hand med nykterhet och sparsamhet. När han flyttade från Västerstad sade man att ”han mottagit församlingen vanvårdad som en vildmark, men lämnade den som en välskött örtagård”.
Med tiden utvecklades Wieselgren till nykterhetssakens store förkämpe på nationell nivå, och som en ”nykterhetens apostel” ägnade han mycket tid åt att resa runt i Sverige med sitt budskap.
Ledorden för honom var frälsning, nykterhet och skötsamhet. När han tillsattes som domprost i Göteborg 1857 predikade han inte bara i kyrkan, utan även i härbärgen och ute i det fria. Det sägs att han som opinionsbildare var en av dem som lyckades förändra lagen om husbehovsbränning, så att det blev olönsamt att bränna hemma.
Vissa menar att ingen svensk har betytt så mycket som opinionsbildare i alkoholfrågan som Peter Wieselgren. Även han möttes dock av hårt motstånd i sitt propagerande för att allmogen skulle sluta dricka brännvin, och blev till och med hotad till livet.
Med gemensamma krafter skördade nykterhetsrörelsen i sin helhet stora framgångar, och både Peter Wieselgren och Lars Levi Laestadius lyckades med att ge otaliga människor hopp och självtillit där hopplöshet förut rådde. Resultaten var bestående och hela bygder förändrades i grunden.
Peter Wieselgren dog den 10 oktober 1877. I prästträdgården i Västerstad står en minnessten med följande text: ”Till åminnelse av nykterhetsrörelsens banbrytare i Sverige Peter Wieselgren, kyrkoherde i Västerstad och Östraby”.
Nykterhetsrörelserna i dag kanske skulle behöva hämta inspiration från pionjärerna från den tiden som verkligen värnade om och brann för det svenska folket!