![]()
Uttrycket ”Skin in the game” är en svåröversatt formulering, men andemeningen är att en person som ägnar sig åt en verksamhet bör ha någonting att förlora när verksamheten inte går bra. En personlig investering. Taleb framhåller entreprenören som exempel på en typ av aktör som alltid får möta konsekvenserna av sina misslyckanden.
Det betyder att entreprenören måste ta sin verksamhet på allvar eftersom det är han som får ta konsekvenserna av eventuella misslyckanden. Ett avgörande samhällsproblem är att många av de som befinner sig i samhällstoppen – politiker, finanstoppar, akademiker – kan både agera och teoretisera utan att det medför några personliga konsekvenser för dem.
Taleb inleder boken med att berätta för oss att det numera finns slavmarknader i det Libyen som efter avsättningen av Gaddafi betraktas som ”befriat”. Libyen är ett av flera länder som fallit offer för den amerikanska interventionistiska Mellanösternpolitiken, vilken också drabbat länder som Afghanistan, Irak och Syrien.
Denna interventionism är ett praktiskt exempel på vad som händer när människor utan ”skin in the game” får agera och bedriva politik. Amerikansk Mellanösternpolitik kan beskrivas som misslyckad i alla avseenden, men den bedrivs fortfarande eftersom inga negativa konsekvenser tillkommer dess upphovsmän.
Ett avgörande samhällsproblem är att många av de som befinner sig i samhällstoppen – politiker, finanstoppar, akademiker – kan både agera och teoretisera utan att det medför några personliga konsekvenser för dem.
Politikerna och lobbyisterna som står bakom den misslyckade Mellanösternpolitiken lever vidare som om ingenting har hänt. Taleb kontrasterar detta med historiska exempel, framför allt hämtade från det Romerska riket, om kejsare som förlorade livet eller blev tillfångatagna till följd av de krigståg som de var med om att dra igång. Ur svensk synvinkel kan det nämnas att krigarkungar som Gustav II Adolf och Karl XII också dog när de gick i spetsen för sina soldater.
Alldeles oavsett vad man tycker om romerska kejsare eller svenska kungar kan det inte sägas annat än att de hade ”skin in the game” och tog konsekvenserna av sitt agerande. Samtida politiker tar inte konsekvenserna för sitt agerande, men de förväntar sig fortfarande att soldater ska dö för deras sak.
Samma problematik återfinns också inom näringslivet. Detta aktualiserades under den gångna finanskrisen i och med doktrinen om att vissa banker betraktades som ”too big to fail”, vilket i praktiken innebar att skattebetalarna fick lösa ut de skuldsatta finansinstitutionerna. Taleb väver in exempel som dessa i en diskussion som egentligen handlar om etik.
Han betraktar det som en gyllene regel att man ska ha sitt eget skinn i leken, så att säga, och inte någon annans skinn i leken. Relationen mellan staten och storbankerna är däremot ofta sådan att de senare kan ta enorma risker, under förutsättningen att skattebetalarna står för notan i händelse av att affärsverksamheten skulle misslyckas. Det behöver knappast noteras att eventuella vinster inte kommer den vanlige medborgaren till gagn.
Taleb tar i första hand sikte på situationen i USA, eftersom det är denna han känner bäst. Hans analys kan däremot utan svårigheter appliceras också på Sverige. Under Olof Palme avskaffades både tjänstemannaansvaret och riksrätten – de redskap som fanns till hands för att utkräva ansvar från tjänstemän och politiker – utan att de ersattes av någonting motsvarande.
Den instans som trots allt finns, konstitutionsutskottet (KU), framstår närmast som en parodi på konceptet efter att Centerpartiets tidigare ledare, Maud Olofsson, vägrade gå dit efter att ha blivit kallad till utfrågning, utan att det fick några konsekvenser. Det finns alltså få eller inga möjligheter att utkräva ansvar från svenska politiker för det de gör under sin tid vid makten.
Denna relation kallar Taleb för ”asymmetrisk” och det är denna asymmetri som han menar skapar problem på alla samhällsnivåer. Det är inte svårt att förstå vad han menar. För det verkar som att makthavare inom flera olika sfärer kan verka mer eller mindre fritt utan att det finns några mekanismer som gör att de kan ställas till svars för sina misslyckanden.
Beslutsfattare som har förstört livet för otaliga människor i Irak, Libyen och Syrien är fortfarande välbetalda lobbyister och politiker. Finanstopparna som genom spekulation bidrog till att köra ekonomin i botten räddades genom den politiska försynen av skattebetalarna och kunde gå vidare till nya lukrativa projekt.
Det är ingen slump att Donald Trump under sin presidentvalskampanj talade om att ”dränera träsket”, i meningen att avskeda politiker och tjänstemän vars beteende har varit under all kritik. I Sverige har frågan förts upp på dagordningen av partiet Alternativ för Sverige, vilket gått till val på att återinföra både tjänstemannaansvaret och riksrätten.
Jag tror inte att vare sig Trump eller någon inom AfS har läst Skin in the Game, men vad saken handlar om är att Taleb beskriver någonting som många människor har observerat på egen hand. Det är skriande uppenbart att alldeles för många med ansvar och makt kan agera precis hur som helst utan att det blir några konsekvenser.
Jag är säker på att Taleb kommer att bli ihågkommen som en av denna tids absolut viktigaste filosofer och att Skin in the Game kommer att betraktas som en av hans viktigaste böcker. Den är en briljant, sylvass, och mycket underhållande stridsskrift vad gäller betydelsen av att ha någonting att förlora på den verksamhet som man är involverad i. Som en bonus kommer läsaren garanterat att tillgodogöra sig en hel del matnyttiga kunskaper genom de utläggningar som Taleb gör vid sidan om bokens huvudtema.
