![HE 1]()
Motorn i denna konflikt är Ebba Witt-Brattström. Förutom att hon är professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet är hon en central figur i svenskt kulturliv sedan 1980-talet. Mellan 1989-2014 var hon gift med Horace Engdahl, ledamot av Svenska Akademin och en annan central svensk kulturfigur. Tidigare i år, 2016, gav Witt-Brattström ut boken Kulturmannen och andra texter (Norstedts). Där angriper hon män i kulturlivet. ”Kulturmannen” utmålas som en narcissistisk sexist och symbol för patriarkal självgodhet. Offret för kulturmannens verksamhet är kulturkvinnan, som hamnar i skymundan på grund av de ”patriarkala strukturer” som sägs råda.
![HE 6]()
Återigen detta år, i mars 2016, gav Witt-Brattström ut en ny roman, Århundradets kärlekssaga (Norstedts). Vissa formuleringar i boken kan tolkas som riktade mot förre maken Horace Engdahl. Witt-Brattström förnekar dock detta och hänvisar generellt till yttrandefriheten, till rätten att (mer eller mindre) säga vad man vill i text. Detta enligt hennes medverkan i SVT:s kulturprogram Babel den 20 mars 2016.
Till råga på allt gav Horace Engdahl i april i år ut en samling korta texter betitlad Den sista grisen (Bonniers). Den har ett mer reflekterande tonfall än Witt-Brattströms böcker. Den som vill kan dock få en inblick i det engdahlska psyket i den något längre monologen ”Mannen på bryggan”, som ingår i boken.
För att ge mina egna synpunkter på denna konflikt, så har kanske Witt-Brattström generellt en poäng i att kritisera ”Kulturmannen”. Kanske är denne ett exempel på dagens stagnerade kulturklimat. I så fall kan man tänka så här; förr fanns en annan man som dominerade kulturlivet: ”Proggmannen”. Trots att han stödde världens värsta mordregimer någonsin, Sovjet och/eller Maos Kina, så var han inte rädd för att ha åsikter. Han hade åsikter om kultur, om politik – om allt, eftersom allt sågs som politik. I dag, däremot, har denne man jagats iväg till lugnare vatten, vatten där man bara får syssla med kultur. Politik, frånsett den parodi på politik som kallas Politisk Korrekthet, är inte på Kulturmannens agenda. Han skulle hellre dö än komma med en negativ åsikt om till exempel invandringen. Kulturmannen är en ”hipster” utan strategiska åsikter om det som räknas, Sveriges nationella politik i massinvandringens och globaliseringens tidevarv.
Visst är det så att Witt-Brattström också tillhör det Politiskt Korrekta etablissemanget. Hon ska som sådan inte kunna undslippa kritik för att allt är så stagnerat och skrattretande infantilt i Sveriges kulturliv av i dag. Det betyder dock inte att hon måste ha fel om Kulturmannen. Han finns. Det är en konflikträdd snobb som tror att han äger världen bara för att han kan ha åsikter om Nietzsches paraply. Han är en världsfrånvänd dandy som drar till sig lika politiskt korrekta nollor som tror att kulturens ändamål och mening är att läsa Markis de Sade, medan landet förvandlas till Mogadishu utanför deras fönster. Ett nihilistiskt, förlamat kulturliv väntar på att få vandra plankan. Kulturmannen går i så fall först och det är inget att sörja.
Nog om mina egna infall, låt oss avsluta med lite fakta. Ebba Witt-Brattström föddes 1953 i Stockholm och doktorerade 1988 på avhandlingen Moa Martinson: Skrift och drift i trettiotalet. År 1995 blev hon docent och 2000-2012 var hon professor i litteraturvetenskap med genusinriktning vid Södertörns folkhögskola. Sedan 2012 är hon professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet. Mellan 1989-2014 var hon gift med Horace Engdahl. De har tre söner ihop.
Horace Engdahl föddes för sin del 1948 i Karlskrona. Han disputerade 1987 på avhandlingen Den romantiska texten. År 1997 valdes han in i Svenska Akademin på stol 17. Mellan 1999-2009 var han Akademins ständiga sekreterare. Sedan 2004 är han professor i nordisk litteratur vid Århus universitet.
![HE 2]()
![HE 5]()
![HE 3]()
![HE 4]()
![HE sista]()
Återigen detta år, i mars 2016, gav Witt-Brattström ut en ny roman, Århundradets kärlekssaga (Norstedts). Vissa formuleringar i boken kan tolkas som riktade mot förre maken Horace Engdahl. Witt-Brattström förnekar dock detta och hänvisar generellt till yttrandefriheten, till rätten att (mer eller mindre) säga vad man vill i text. Detta enligt hennes medverkan i SVT:s kulturprogram Babel den 20 mars 2016.
Till råga på allt gav Horace Engdahl i april i år ut en samling korta texter betitlad Den sista grisen (Bonniers). Den har ett mer reflekterande tonfall än Witt-Brattströms böcker. Den som vill kan dock få en inblick i det engdahlska psyket i den något längre monologen ”Mannen på bryggan”, som ingår i boken.
För att ge mina egna synpunkter på denna konflikt, så har kanske Witt-Brattström generellt en poäng i att kritisera ”Kulturmannen”. Kanske är denne ett exempel på dagens stagnerade kulturklimat. I så fall kan man tänka så här; förr fanns en annan man som dominerade kulturlivet: ”Proggmannen”. Trots att han stödde världens värsta mordregimer någonsin, Sovjet och/eller Maos Kina, så var han inte rädd för att ha åsikter. Han hade åsikter om kultur, om politik – om allt, eftersom allt sågs som politik. I dag, däremot, har denne man jagats iväg till lugnare vatten, vatten där man bara får syssla med kultur. Politik, frånsett den parodi på politik som kallas Politisk Korrekthet, är inte på Kulturmannens agenda. Han skulle hellre dö än komma med en negativ åsikt om till exempel invandringen. Kulturmannen är en ”hipster” utan strategiska åsikter om det som räknas, Sveriges nationella politik i massinvandringens och globaliseringens tidevarv.
Visst är det så att Witt-Brattström också tillhör det Politiskt Korrekta etablissemanget. Hon ska som sådan inte kunna undslippa kritik för att allt är så stagnerat och skrattretande infantilt i Sveriges kulturliv av i dag. Det betyder dock inte att hon måste ha fel om Kulturmannen. Han finns. Det är en konflikträdd snobb som tror att han äger världen bara för att han kan ha åsikter om Nietzsches paraply. Han är en världsfrånvänd dandy som drar till sig lika politiskt korrekta nollor som tror att kulturens ändamål och mening är att läsa Markis de Sade, medan landet förvandlas till Mogadishu utanför deras fönster. Ett nihilistiskt, förlamat kulturliv väntar på att få vandra plankan. Kulturmannen går i så fall först och det är inget att sörja.
Nog om mina egna infall, låt oss avsluta med lite fakta. Ebba Witt-Brattström föddes 1953 i Stockholm och doktorerade 1988 på avhandlingen Moa Martinson: Skrift och drift i trettiotalet. År 1995 blev hon docent och 2000-2012 var hon professor i litteraturvetenskap med genusinriktning vid Södertörns folkhögskola. Sedan 2012 är hon professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet. Mellan 1989-2014 var hon gift med Horace Engdahl. De har tre söner ihop.
Horace Engdahl föddes för sin del 1948 i Karlskrona. Han disputerade 1987 på avhandlingen Den romantiska texten. År 1997 valdes han in i Svenska Akademin på stol 17. Mellan 1999-2009 var han Akademins ständiga sekreterare. Sedan 2004 är han professor i nordisk litteratur vid Århus universitet.
