![]()
Vår majade stång vid midsommar är just en symbol för fruktbarhet. Midsommar är älskogens fest, som kelterna kallar Litha, och viss influens kommer från dem.
Kelterna är ett folk som förmodligen kom till Europa österifrån. Under århundradena före Kristus och fram till att romarna blivit den dominerande makten i södra och centrala Europa, var de ett stort folk i Centraleuropa. Delvis som en konsekvens av krig med romarna, drevs de allt längre västerut. I dag finns en spillra av dem i Ungern och Österrike, Skottland, Normandie, Baskien och Wales. Men framför allt på Irland. Deras kultur har i historien påverkat andra folk och deras kultur, så även i Norden.
[caption id="attachment_37879" align="alignright" width="300"]
![]()
Sommarsolståndet kallas Litha och Modergudinnan avbildas då havande. Majstången är en en symbol för fallos. Midsommar var också förr i Norden en eldfest till solens ära. Målning av Jessica Galbreth.[/caption]
I den keltiska kulturen och den druidiska religionen står naturen och naturens växlingar och årstider i centrum. Det gjorde den också i den nordiska asatron. Solen, månen och årstidernas cykler följdes noga och firades med högtider och fester.
Sommarens ankomst firade kelterna med bål, liksom danskar och norrmän gör vid midsommar (som där kallas Sankt Hans). Hon oss är detta förlagt till Valborgsmässoafton. Liksom hos nordbor var/är asken livets träd.
Vid vintersolståndet firade kelterna solens återkomst och festen kallades Yule. Yule har traditioner vi känner igen: Yule goat, Yule boar, Yule singing. Julbocken finns hos oss och är vanligen gjord av halm. Det känner vi igen som en mycket gammal tradition vid jul. Den kommer troligen från asatron där guden Tor hade två bockar som drog hans släde.
Innan vi hade jultomten var det julbocken som kom med julklapparna. Senare hände det att tomten kom ridande på julbocken och delade ut julklappar. Yule boar eller Yule Ham, julskinkan, är just vad vi också äter av tradition till jul. Det påminner om Särimner, grisen som man festade på i Valhall.
Yule singing är också den en nordisk tradition där man gick från stuga till stuga och sjöng julsånger och blev bjuden på något, inte sällan en snaps eller glögg. Traditionen kring misteln kan ha kommit från kelterna. I vart fall är det samma där som här. Misteln är julpussarnas växt. Den hängs i taket eller i dörröppningen och den som står under misteln får man pussa.
Det ska sägas att ordet jul också kan komma från det fornnordiska för hästfest. Vid jul åt man, för ovanlighetens skull, hästkött (som man annars inte kostade på sig). I fornnordiska heter häst jor och fest kunde kallas öl, rätt och slätt. Öl var så att säga festens kärna. Sammanslagning av häst och öl kan bli jol, alltså hästfest vid vintersolståndet. Vi har åtminstone en julsång som handlar om hästar.
Alla helgons dag och Halloween kan mycket väl ha kommit från kelterna, som den sista oktober hyllade sina döda. Det kallas Samhain och då börjar också ett nytt år, vilket firas med fester och uppträden.
Kelterna på Irland blev kristnade redan på 400-talet, men många av kelternas och druidernas traditioner levde kvar. Munkarna som förde kristendomen till ön och på andra håll i Europa anpassade de kristna högtiderna till traditioner som redan fanns, för att lättare få acceptans för den nya läran. Jesus föddes alltså inte den 25 december, men det var ju lämpligt att fira hans födelse vid det traditionella vintersolståndet.
Sommarsolståndet kallas Litha och Modergudinnan avbildas då havande. Majstången är en en symbol för fallos. Midsommar var också förr i Norden en eldfest till solens ära. Målning av Jessica Galbreth.[/caption]
I den keltiska kulturen och den druidiska religionen står naturen och naturens växlingar och årstider i centrum. Det gjorde den också i den nordiska asatron. Solen, månen och årstidernas cykler följdes noga och firades med högtider och fester.
Sommarens ankomst firade kelterna med bål, liksom danskar och norrmän gör vid midsommar (som där kallas Sankt Hans). Hon oss är detta förlagt till Valborgsmässoafton. Liksom hos nordbor var/är asken livets träd.
Vid vintersolståndet firade kelterna solens återkomst och festen kallades Yule. Yule har traditioner vi känner igen: Yule goat, Yule boar, Yule singing. Julbocken finns hos oss och är vanligen gjord av halm. Det känner vi igen som en mycket gammal tradition vid jul. Den kommer troligen från asatron där guden Tor hade två bockar som drog hans släde.
Innan vi hade jultomten var det julbocken som kom med julklapparna. Senare hände det att tomten kom ridande på julbocken och delade ut julklappar. Yule boar eller Yule Ham, julskinkan, är just vad vi också äter av tradition till jul. Det påminner om Särimner, grisen som man festade på i Valhall.
Yule singing är också den en nordisk tradition där man gick från stuga till stuga och sjöng julsånger och blev bjuden på något, inte sällan en snaps eller glögg. Traditionen kring misteln kan ha kommit från kelterna. I vart fall är det samma där som här. Misteln är julpussarnas växt. Den hängs i taket eller i dörröppningen och den som står under misteln får man pussa.
Det ska sägas att ordet jul också kan komma från det fornnordiska för hästfest. Vid jul åt man, för ovanlighetens skull, hästkött (som man annars inte kostade på sig). I fornnordiska heter häst jor och fest kunde kallas öl, rätt och slätt. Öl var så att säga festens kärna. Sammanslagning av häst och öl kan bli jol, alltså hästfest vid vintersolståndet. Vi har åtminstone en julsång som handlar om hästar.
Alla helgons dag och Halloween kan mycket väl ha kommit från kelterna, som den sista oktober hyllade sina döda. Det kallas Samhain och då börjar också ett nytt år, vilket firas med fester och uppträden.
Kelterna på Irland blev kristnade redan på 400-talet, men många av kelternas och druidernas traditioner levde kvar. Munkarna som förde kristendomen till ön och på andra håll i Europa anpassade de kristna högtiderna till traditioner som redan fanns, för att lättare få acceptans för den nya läran. Jesus föddes alltså inte den 25 december, men det var ju lämpligt att fira hans födelse vid det traditionella vintersolståndet.