![]()
Tjugo år efter den omskrivna
Ecce Homo-utställningen i Uppsala domkyrka presenterar fotografen Elisabeth Ohlson Wallin (EOW) en ny bildserie under titeln
id:TRANS, med undertiteln
Från kung Kristina till idag. Med andra ord en anspelning på drottning Kristina (1626–1689) och hennes anknytning till Falun, där Dalarnas museum ligger ett stenkast från Kristine kyrka som färdigställdes år 1655. Det är känt att drottningen besökte kopparstaden vid fem tillfällen och kyrkan är uppkallad efter henne.
Starka religiösa kopplingar
I likhet Ecce Homo har också denna utställning – som pågår till den 13 maj – starka religiösa kopplingar, men på ett mer intrikat och sofistikerat sätt än den berömda expositionen i Uppsala.
Konstnären och fotografen Elisabeth Ohlson Wallin disponerar flera stora salar, således blir exponeringen av hennes bilder mycket luftig och övertygande
. En och annan bild inramas av tunga, med guldfärg bemålade ramar med en tydlig anspelning på barockens stil och smak. Förklaringen ligger i att EOW fotografiskt kopierar flera kända oljemålningar, i syfte att på sitt sätt framföra ett eget budskap. Besökarens blick fastnar på en bild med en man i ett rött skynke kring höften hållande ett barn i sitt knä, egentligen föreställande en liten ängel. Den sittande mannen flankeras av två nakna gestalter med var sitt svärd. Helheten har till avsikt att bilda en
triptyk, en tredelad altartavla. Förlagan till denna komposition finner vi i den belgiska staden Brügge, i Hospitaalmuseum. Konstnären tillhörande den flamländska skolan heter Hans Memling (1433–1494) och är berömd för skönheten och harmonin i sina madonnabilder. Hans triptyk från 1479 visar madonnan i röd mantel med Jesusbarnet i knät. Sidobilderna föreställer Johannes Döparen och aposteln Johannes, den fjärde evangelisten.
Välsignelse av transsexuell präst
Utställningens religiösa anknytning förstärks genom en rörlig bild, där besökaren genom att trycka på en knapp får en ytterst levande välsignelse av prästen Ann-Christine Ruuth. Stärkt av välsignelsen får man förflytta sig till nästa bild föreställande en yngling med yppiga bröst. Denna bild har hämtat en tydlig inspiration från Albrecht Dürers (1471–1528) mycket berömda självporträtt från år 1500. Medan Dürers porträtt visar ett Kristuslikt, subtilt ansikte förmedlar EOW:s fotografi ett ansikte med ett frånstötande intryck. Förlagan finns på Alte Pinakothek i München. Vad Albrecht Dürer ville förmedla till åskådaren var den ödmjuka tanken om, att hans beryktade begåvning kom som en gåva från Gud.
”Barmhärtigheten”
En av kristendomens inom konsten mest kända teman är barmhärtigheten. Otaliga tavlor är kända för just detta motiv. Elisabeth Ohlson Wallin lyckades på ett elegant sätt komponera sitt fotografi ”De barmhärtiga”. En mycket fin och högst expressiv bild med tre personer i en storstadsmiljö. Tragiken, blickens vädjan om hjälp och maktlösheten dominerar denna nästan autentiska bild.
En stor del av expositionen ägnas åt upplysning om kromosomavvikelser och konsekvenser för de drabbade. Ett skojigt fotografi visar en glad familj med gröna papegojor. Det indirekta budskapet är väl, att trots alla svårigheter finns det möjlighet till ett värdigt liv. Däremot ger en rad svart-vita fotografier i svarta ramar ett dystert och nedslående intryck; individens bitterhet och provokativa hållning i syfte att ännu tydligare exponera sin avvikande karaktär.
”Skapelsen” enligt Ohlson Wallin
[caption id="attachment_34738" align="alignleft" width="585"]
![]()
"Skapelsen" enligt EOW. Foto: pressbild/Elisabeth Ohlson Wallin[/caption]
Utställningens pièce de résistance är den stora bilden ”Skapelsen”. Den solitära exponeringen på en stor vägg ger tyngden åt budskapet, det vill säga Elisabeth Ohlson Wallins eget budskap. Motivets förlaga finns i Sixtinska kapellet i Vatikanen i Rom: och målades av den italienske målaren och arkitekten Michelangelo Buonarroti (1475-1564) som dekorerade kapellets tak med scener från Gamla testamentet. En liten detalj från den gigantiska fresken användes som reklam för ett finskt elektronikföretag och gav en enorm genomslagskraft med sitt korta budskap: ”Connecting people”. Två fingrar vidrör varandra – Gud och människan under en pågående skapelseprocess.
Gud uppenbarar sig som en kvinnlig gestalt med finger- och tånaglar målade i en mörk färg. I stället för originalets putti och en förväntansfull Eva ser man hos EOW två kvinnor och en man som något provocerande tittar fram mot personen som skall föreställa människan, det vill säga Adam. Alla fyra är väl inbäddade i en livmoder med tydliga, stora ovarier. Livmodern innehåller mängder av granatäpplefrön, en symbol för fruktbarhet. Den skäggiga människan, Adam, tycks vara en osäker gestalt vad gäller sin maskulina status. Michelangelos människa, det vill säga originalets Adam är mycket tydligare med ett behagligt, vackert ansikte. Även den skäggige gamle mannen, som gestaltar Gud utstrålar välvillighet och godhet.
En förvrängning av skönheten i riktning mot dekadens
Således, vilket intryck får en besökare utan kunskaper i europeisk konsthistoria? Undertecknad ställer också en följdfråga: vore det inte bättre att upplysa besökare om att bilder med den starkaste genomslagskraften är arrangerade efter gamla mästarnas praktverk? Det ligger nära till hands, att det uppkommer ett intryck, att konstnärinnans sätt att förvränga skönheten är en avsiktlig handling i riktning mot dekadens.
Efter utställningen Ecce homo i Uppsala domkyrka (1998) blev det en enorm protestreaktion i olika former och under en lång tid. Så exempelvis till tidningen Expo (3/2007) inkom en insändare där en man framförde sina synpunkter på Elisabeth Olssons gästkrönika. ”Elisabeth Olsson gjorde en stor del av Sveriges kristenhet mycket illa genom att i Domkyrkan i Uppsala visa en utställning där Jesus Kristus framställs på ett sätt där hans gudom ifrågasattes på ett mycket magstarkt sätt”. Så skrev en man med namnet Lennart till redaktören gällande – som han uppfattade det – hets mot kristna.
Redaktör Daniel Poohl svarade att han ser Elisabeth Olssons gästkrönika inte som hets utan som välbehövlig kritik.
Kvarvarande intrycket blir väl en känsla av medlidande och även sympati för dem som naturen inte gav klara besked om könstillhörighet. Större blir känslan av avsmak på grund av det brutala och helt onödiga angreppet på skönhet och harmoni, såväl den inre som yttre.
"Skapelsen" enligt EOW. Foto: pressbild/Elisabeth Ohlson Wallin[/caption]
Utställningens pièce de résistance är den stora bilden ”Skapelsen”. Den solitära exponeringen på en stor vägg ger tyngden åt budskapet, det vill säga Elisabeth Ohlson Wallins eget budskap. Motivets förlaga finns i Sixtinska kapellet i Vatikanen i Rom: och målades av den italienske målaren och arkitekten Michelangelo Buonarroti (1475-1564) som dekorerade kapellets tak med scener från Gamla testamentet. En liten detalj från den gigantiska fresken användes som reklam för ett finskt elektronikföretag och gav en enorm genomslagskraft med sitt korta budskap: ”Connecting people”. Två fingrar vidrör varandra – Gud och människan under en pågående skapelseprocess.
Gud uppenbarar sig som en kvinnlig gestalt med finger- och tånaglar målade i en mörk färg. I stället för originalets putti och en förväntansfull Eva ser man hos EOW två kvinnor och en man som något provocerande tittar fram mot personen som skall föreställa människan, det vill säga Adam. Alla fyra är väl inbäddade i en livmoder med tydliga, stora ovarier. Livmodern innehåller mängder av granatäpplefrön, en symbol för fruktbarhet. Den skäggiga människan, Adam, tycks vara en osäker gestalt vad gäller sin maskulina status. Michelangelos människa, det vill säga originalets Adam är mycket tydligare med ett behagligt, vackert ansikte. Även den skäggige gamle mannen, som gestaltar Gud utstrålar välvillighet och godhet.
En förvrängning av skönheten i riktning mot dekadens
Således, vilket intryck får en besökare utan kunskaper i europeisk konsthistoria? Undertecknad ställer också en följdfråga: vore det inte bättre att upplysa besökare om att bilder med den starkaste genomslagskraften är arrangerade efter gamla mästarnas praktverk? Det ligger nära till hands, att det uppkommer ett intryck, att konstnärinnans sätt att förvränga skönheten är en avsiktlig handling i riktning mot dekadens.
Efter utställningen Ecce homo i Uppsala domkyrka (1998) blev det en enorm protestreaktion i olika former och under en lång tid. Så exempelvis till tidningen Expo (3/2007) inkom en insändare där en man framförde sina synpunkter på Elisabeth Olssons gästkrönika. ”Elisabeth Olsson gjorde en stor del av Sveriges kristenhet mycket illa genom att i Domkyrkan i Uppsala visa en utställning där Jesus Kristus framställs på ett sätt där hans gudom ifrågasattes på ett mycket magstarkt sätt”. Så skrev en man med namnet Lennart till redaktören gällande – som han uppfattade det – hets mot kristna.
Redaktör Daniel Poohl svarade att han ser Elisabeth Olssons gästkrönika inte som hets utan som välbehövlig kritik.
Kvarvarande intrycket blir väl en känsla av medlidande och även sympati för dem som naturen inte gav klara besked om könstillhörighet. Större blir känslan av avsmak på grund av det brutala och helt onödiga angreppet på skönhet och harmoni, såväl den inre som yttre.