![]()
Den 11 mars 1932 var den femtiotvåårige Ivar Kreuger, från och med det ögonblick han anlände till Paris, en mycket upptagen man. Samtida uppgifter bekräftar att han, från lunchtid fram till kl. 18.00 satt i möten och sammanträden. Han var inte ensam vid något tillfälle under dessa timmar. Ändå ska Kreuger, enligt liggaren i en vapenaffär i Paris, ha köpt en pistol omkring klockan fem på eftermiddagen, samtidigt som han satt i ett möte med bankdirektören Oscar Rydbeck.
Dagen därpå påträffades han skjuten i hjärtat i sin våning hållandes en pistol i vänster hand. Pistolen var densamma som dagen innan köpts av den man som kallat sig ”Ivar Kreuger”. Men Kreuger var högerhänt och dessutom visade det sig snart att han redan varit död vid tidpunkten för skottet. Han hade nämligen blivit stucken i hjärtat av ett vasst föremål, men inget sådant vapen syntes till i hans våning och den tänkta obduktionen förbjöds från att utföras. Trots allt detta har Kreugers död klassats som självmord.
Med sitt sinne för affärer och finanser hade Ivar Kreuger framgångsrikt lyckats bygga upp en stor världskoncern, men han hade samtidigt fått många mäktiga fiender i Sverige, Västeuropa och Sovjetunionen, som var beredda att göra vad som helst för att sätta stopp för honom och hans verksamhet.
Armerad betong och tändstickor: vägen till Kreugerkoncernen
År 1908 startade Ivar Kreuger tillsammans med Paul Toll byggnadsföretaget Kreuger & Toll Kreuger hade utbildat sig till civilingenjör vid Kungliga Tekniska Högskola (KTH) i Stockholm och åtta år före bildandet av företaget hade han tillbringat sju år utomlands och rest omkring i Sydamerika och Asien samt USA. I USA hade han, år 1905, börjat arbeta på byggnadsföretaget Trusted Concrete Steel Company där han uppförde byggnader i armerad betong och stålkonstruktioner. Två år senare återvände han till Sverige och när han själv kom igång med sitt och Tolls byggnadsföretag, började de uppföra byggnader och bostadsområden i armerad betong. Då detta sätt att uppföra byggnader var helt nytt i Sverige vid den här tiden väckte Tolls och Kreugers byggnadsföretag uppmärksamhet och intresse, vilket bland annat ledde till att dotterbolag bildades i både Finland och Norge. Även Ryssland influerades av denna byggnadsteknik.
[caption id="attachment_33674" align="alignleft" width="390"]
![]()
Bildandet av byggnadsföretaget Kreuger & Toll 1908 blev början på Kreugers verksamhet. Foto: Wikimedia Commons[/caption]
År 1911 ombildades AB Kreuger & Toll till ett aktiebolag. Detta var dock bara början på Kreugers framgångssaga. Ivars yngre bror, Torsten Kreuger (1884-1973), hade byggt Kalmar tändsticksfabrik år 1905 och på 1910-talet tillverkade han tändstickor i Finland. Även Ivar var engagerad i tändstickstillverkningen och hade år 1912 låtit grunda Kalmar-Mönsterås tändsticksfabrik. Torsten blev känd för sin goda organisationsförmåga, och när mindre tändsticksfabriker i Småland drabbades hårt av den tuffa konkurrensen från den stora tändsticksfabriken i Jönköping vände sig därför bankerna först till Torsten och bad honom att reorganisera dessa. Torsten avböjde dock eftersom han ansåg det vara för riskabelt.
Då vände bankerna sig istället till Ivar som i mars 1913 slog ihop de mindre tändsticksfabrikerna till en enda stor enhet vilken fick namnet AB Svenska Förenade Tändsticksfabriker. Han lät även modernisera och effektivisera tillverkningen, organiserade administrationen samt neutraliserade de utländska konkurrenterna på tändsticksmarknaden genom att köpa upp dem. 1914 tillverkades 98 000 kistor (en kista = 7 200 tändsticksaskar) på hans tändsticksbolag och från 1916 var den årliga produktionen 180 000 kistor.
År 1917 grundade Kreuger Svenska Tändsticks Aktiebolaget (STAB) efter att den stora tändsticksfabriken i Jönköping gått samman med hans bolag. STAB kom att utgöra grunden för Kreugerkoncernen, inom vilken inte mindre än 200 företag i, bland annat, Sverige, USA, Frankrike, Polen och Nederländerna kom att ingå i. Ett av företagen inom Kreugerkoncernen var International Match Corporation (IMCO) som Kreuger hade grundat 1923, under en vistelse i USA, för att kunna få de resurser han behövde till sitt världsmonopol. Hans tändstickstillverkning dominerade världsproduktionen under 1920-talet och gav honom, redan under hans livstid, namnet ”Tändstickskungen”.
Kreuger introducerade B-aktien år 1924, vars röstvärde är en tusendel av A-aktiern, men med den här typen av aktie kan företagsgrundarna ha kvar sin beslutandemakt samtidigt som de får in mer kapital. Han introducerade även, fem år senare, ett särskilt värdebrev med en ränta som kunde, som lägst, vara fem procent eller höjas, beroende på hur hög aktieutdelningen var. Ju högre utdelning, desto högre ränta.
Även om tändsticksindustrin var mycket betydelsefull för hans koncern, startade Kreuger också företaget Swedish American Investment Company vars tillgångar hade ett värde på 48 miljoner amerikanska dollar. Kreuger köpte, bland annat, banker, tidningar, gruvor, majoriteten av flera företagsaktier och kraftstationer och under 1920-talet lät han även bygga Tändstickspalatset i Stockholm där han hade sitt kontor. På detta sätt byggde och stärkte Kreuger sin koncern och sitt kapital.
Bankirernas fiende
Efter första världskriget härjades flera länder i Europa av ekonomiska svårigheter och krossad infrastruktur. Kreuger kände sig manad att hjälpa till och kom på idé att ta lån på tändstickor. Detta innebar att de stater som kunde garantera Kreugers rätt att få kontrollera tändstickstillverkningen och försäljningen av varan beviljades lån med låg ränta. På så sätt hjälpte han flera olika länder ekonomiskt men hans välgärning gav honom fiender inte bara i bankirerna utan även i Sovjetunionens ledare, Josef Stalin (1878-1953).
Anledningen till att bankirerna började avsky Ivar Kreuger var att även de beviljade lån till de olika europeiska staterna, men med högre ränta. Därför började bankirerna se Tändstickskungen som en konkurrent. När Kreuger räddade Frankrike från en ekonomisk kollaps 1927, konkurrerade han ut den amerikanske bankiren J.P. Morgan jr (1867-1943). Detta ledde till att han fick en fiende även i honom. Kreuger fick även fiender i Sverige. Bankdirektören och vice häradshövdingen Marcus Wallenberg (1864-1943) var en av J.P. Morgans samarbetspartners och då Kreuger konkurrerade ut Morgan fick han också Wallenberg samt dennes son, bankman Jacob Wallenberg (1892-1980) emot sig.
Stalins hat
Stalin började se Kreuger med oblida ögon när denne, med hjälp av stora lån, stabiliserade Tysklands ekonomi i början av 1930-talet. Omkring 1929 hade Tyskland fått låna så mycket som 125 miljoner dollar av Kreuger. Han deltog även i det stora Young-lånet till Tyskland året därpå, vilket stärkte landets ekonomi ytterligare. Kreugers del i Young-lånet var 56 miljoner kronor. Anledningen till att Kreugers lån fick Stalin att betrakta Kreuger som sin fiende var att den sovjetiske ledaren hade hoppats på ett kommunistiskt maktövertagande i Tyskland. Ett sådant maktövertagande förhindrades dock i och med den mer ordnade och stabila situation som började uppstå i landet. En annan anledning till Stalins agg till Kreuger var att svensken hade konkurrerat ut Sovjetunionen på den globala tändsticksmarknaden.
Icke desto mindre gjorde Stalin ett försök att förhandla med Kreuger genom att erbjuda honom tändsticksmonopol i Sovjetunionen mot att han betalade ett förskott på omkring 30 miljoner dollar. Kreuger avböjde dock erbjudandet vilket inte direkt minskade Stalins agg mot honom. Tvärtom ska mötet med Kreuger, under vilket dessa förhandlingar togs upp, ha fått Stalin att bedöma svensken vara för ”farlig” för dem på grund av sin intelligens.
Stalin och bankirerna tillsammans mot Kreuger
[caption id="attachment_33672" align="alignleft" width="236"]
![]()
Ivar Kreugers mördare? Hans fiende, Josef Stalin (1878-1953), var en skoningslös man med mycket blod på sina händer, som aldrig låtit en motståndare leva. Foto: Wikimedia Commons[/caption]
Bankirerna och Stalin gjorde gemensam sak mot Ivar Kreuger och började bedriva en förtalskampanj mot honom. De utmålade honom som en oärlig, ruinerad svindlare. En tidning i Sverige som tog särskilt stor del i svartmålningen av Kreuger, var Dagens Nyheter (DN). Tidningen ägs av familjen Bonnier, som på den tiden stod Wallenbergs nära. Samtidigt gav Stalin order om att alla arbetare i Kreugers fabriker skulle strejka samt beordrade den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD (föregångaren till KGB) och säkerhetspolisen OGPU att bekämpa Kreuger på alla fronter. Dessutom utfördes så kallade baisseattacker (idag kända som blankningsattacker) mot Kreugerkoncernen och dess värdepapper. En baisseattack går ut på att aktiekurserna sänks genom börsmanipulationer, något som slog hårt mot Kreuger då han ägde aktier i flera olika länder. Flera av Kreugers värdepapper såldes och lånades ut bakom hans rygg, bland annat av personer inom hans egen koncern. Dessa baisseattacker hade inletts i samband med börskraschen på Wall Street i oktober 1929, en bidragande orsak till varför värdet på Kreugers aktier hade sjunkit. Börskraschen sänkte dock inte koncernen som förblev relativt stabil, vilket var anledningen till att Kreuger kunde betala ut de stora lånen till Tyskland.
Kreugers död
Kreuger var dock inte ovetande om sina fiender. I början av 1930-talet var han nämligen i färd med att samla ihop bevis mot dem. Han började även ta itu med finanserna genom att sälja Boliden. Förhandlingarna om denna försäljning skulle ha fullbordats vid bolagsstämman i Italien den 31 mars 1932 och om den hade genomförts hade Kreuger tjänat 400 miljoner dollar på den och därmed kunnat stabilisera sina finanser ytterligare. Han ska även ha förhandlat om ett tändsticksmonopol i Italien.
När han ankom till Paris den 11 mars 1932 var han lugn och optimistisk inför framtiden. Hans finanser skulle stärkas och han hade dessutom samlat ihop tillräckligt med bevis som hade kunnat få flera av hans motståndare i Sverige och Västeuropa åtalade.
Dagen därpå hittades han död. Vid första anblick såg det ut som om han skjutit sig själv i hjärtat, men en närmare undersökning avslöjade att det mest sannolika var att han först huggits ihjäl med en kniv eller dolk. Därefter hade ett löst skott avlossats mot hans hjärta, dels för att dölja sticksåret och dels för att få mordet att se ut som ett självmord. Det verkliga mordvapnet tycks dock ha försvunnit från platsen med mördaren. På så vis lyckades mördaren både undkomma rättvisan och undgå att bli upptäckt. En viktig detalj som bevisar att Kreuger inte kunde ha begått självmord är att pistolen hittades hårt sluten i hans hand. Det är nämligen så att när någon tar sitt liv med hjälp av eldvapen, slappnar handens grepp om vapnet av och pistolen faller till golvet.
Kreugerkraschen
![]()
Kreugerkommissionen, som tillsattes 16 mars 1932 och utgjorde av Kreugers personliga fiender, hävdade att Kreugerkoncernen var uttömd på resurser. Från vänster: Ernfrid Browaldh, Torsten Nothin, Jacob Wallenberg och Martin Fehr. Foto: Wikimedia Commons
Bara tre dagar efter Kreugers död tog sig två av hans motståndare, advokaterna Hugo Stenbeck och Olof Ohlsén, in på hans kontor på Tändsticksbolaget. Där öppnade de kassaskåpet och beslagtog flera dokument. Två dagar tidigare hade en grupp okända individer i Paris öppnat och gått igenom Kreugers privata arkiv. De dokument som de inte brände upp skickades till Stenbeck och Ohlsén i Stockholm. Även Kreugers dagböcker och förseglade handlingar beslagtogs. Dessutom förbjöd franska polisen Ivar Kreugers familj från att resa till Paris efter mordet. Det dödsattest som läkaren Marcel Grille skrivit efter att ha undersökt Kreugers kropp på mordplatsen, skrevs om.
Den 16 mars 1932 tillsattes en kommission i Stockholm som endast utgjordes av Kreugers motståndare: Jacob Wallenberg (representerade Stockholms Enskilda Bank), Hugo Stenbeck, juristerna Ernfrid Browaldh (representerade Handelsbanken) och Martin Fehr (representerade Riksbanken) samt direktör Björn Prytz, som stod nära Stalins utsända ambassadör i Sverige, Alexandra Kollontaj. Kommissionens ordförande var statsrådet Torsten Nothin (1884-1972). Denna kommission sänkte Kreugerkoncernen genom att hävda att den var uttömd på resurser. Detta ledde till den så kallade Kreugerkraschen, som ledde till en svår, omfattade finansiell kris. Samtidigt utmålades Ivar Kreuger i flera tidningar som en brottslig svindlare, vilket kom att leda till att denne man, som med stor framgång byggt upp en blomstrande världskoncern, fick begravas utan gravsten på grund av den hatiska stämning som tidningarna hade skapat.
Även Ivar Kreugers familj förföljdes. Den framgångsrike industrimannen Torsten Kreuger, som ägde flera banker och tidningar och som dessutom hade haft mycket stor insikt i Kreugerkoncernen, utsattes för omfattande förtalskampanjer under flera års tid. I oktober 1932 blev han häktad, anklagad för falsk bokföring. Dessutom beslagtogs både Ivar Kreugers och hans familjs privata egendomar.
Samtidigt tömdes koncernen, som varit relativt stabil trots börskraschen 1929, på alla resurser och rikedomar. Detta skedde dock i det fördolda och på det sättet tjänade Ivar Kreugers fiender på Kreugerkraschen.
Vem dödade Ivar Kreuger?
Ivar Kreuger kunde inte ha begått självmord. Han blev mördad, men av vem? Man vet att han hade många mäktiga fiender i Sverige, Västeuropa och Sovjetunionen vilka gärna ville få honom undanröjd. Dock fanns det, bland Kreugers fiender, en man som aldrig tvekade till att döda, som säkrat sin makt genom mord och som aldrig låtit någon fiende leva. Den mannen var Stalin, som ju såg Ivar Kreuger som sin fiende och ett hot mot kommunismen. Stalin hade dessutom gett NKVD och OGPU order om att bekämpa Kreuger i samarbete med svenskens fiender i Sverige och Västtyskland. NKVD var mer eller mindre en terrororganisation. Dess ledare lät förfölja, tortera och mörda ett stort antal människor genom årtiondena och OGPU hade en utrikesavdelning som var känd som INO. En europeisk stad som OGPU hade agenter utplacerade i, vid tiden för mordet på Kreuger, var Paris. Då OGPU, precis som NKVD, hade en blodig historia med agenter som inte tvekade inför att begå mord, är det därför inte osannolikt att det var någon OGPU(INO)-agent som, på Stalins order, tog Ivar Kreugers liv. Stalin hade trots allt, efter sitt möte med Kreuger, konstaterat att den intelligente svensken var för ”farlig” för dem och att han därför var tvungen att oskadliggöras. Kreuger hade blivit ett problem för Stalin och Sovjetledaren hade alltid tillämpat mord och terror som ”problemlösning”. Därför är det mest sannolika att han mördades på Stalins order.
Vad som dock är mest tankeväckande är själva tidpunkten för mordet. Ivar Kreuger hade nämligen, vid tiden för sin död, inlett en försäljning som skulle stärka Kreugerkoncernen och dessutom samlat bevis mot sina fiender. Hade hans fiender fått kännedom om försäljningen? Eller hade de rentav fått vetskap om bevisen mot dem? Det skulle möjligen förklara varför vissa dokument brändes i Paris. Några personer inom Kreugerkoncernen hade trots allt hjälpt hans motståndare genom att låna ut värdepapper bakom hans rygg. Det är därför inte omöjligt att det kanske fanns ytterligare en person i hans närhet som gått hans fiendes ärenden och lyckats få kännedom om försäljningen och möjligen om de bevis som Kreuger hade samlat på sig.
Sannolikt var det en kvinna då det inte tycks ha varit ett helt okänt faktum att Kreuger var en kvinnokarl, något som hans fiender mycket väl kan ha utnyttjat. En kvinna hade dessutom kunnat komma honom väldigt nära och få gott om tillfällen att ta en närmare, diskret titt i hans rum.
Detta är dock inte säkert, men inte heller helt osannolikt. Fallet Ivar Kreuger är invecklat och obesvarade frågor finns ännu att besvara.
Om man vill läsa mer om Ivar Kreuger och omständigheterna kring hans död, kan man läsa Nikola Majstrovics
Sanningen om Kreugerkraschen, vilken kan beställas i
AlternaMedias webbshop.
Bildandet av byggnadsföretaget Kreuger & Toll 1908 blev början på Kreugers verksamhet. Foto: Wikimedia Commons[/caption]
År 1911 ombildades AB Kreuger & Toll till ett aktiebolag. Detta var dock bara början på Kreugers framgångssaga. Ivars yngre bror, Torsten Kreuger (1884-1973), hade byggt Kalmar tändsticksfabrik år 1905 och på 1910-talet tillverkade han tändstickor i Finland. Även Ivar var engagerad i tändstickstillverkningen och hade år 1912 låtit grunda Kalmar-Mönsterås tändsticksfabrik. Torsten blev känd för sin goda organisationsförmåga, och när mindre tändsticksfabriker i Småland drabbades hårt av den tuffa konkurrensen från den stora tändsticksfabriken i Jönköping vände sig därför bankerna först till Torsten och bad honom att reorganisera dessa. Torsten avböjde dock eftersom han ansåg det vara för riskabelt.
Då vände bankerna sig istället till Ivar som i mars 1913 slog ihop de mindre tändsticksfabrikerna till en enda stor enhet vilken fick namnet AB Svenska Förenade Tändsticksfabriker. Han lät även modernisera och effektivisera tillverkningen, organiserade administrationen samt neutraliserade de utländska konkurrenterna på tändsticksmarknaden genom att köpa upp dem. 1914 tillverkades 98 000 kistor (en kista = 7 200 tändsticksaskar) på hans tändsticksbolag och från 1916 var den årliga produktionen 180 000 kistor.
År 1917 grundade Kreuger Svenska Tändsticks Aktiebolaget (STAB) efter att den stora tändsticksfabriken i Jönköping gått samman med hans bolag. STAB kom att utgöra grunden för Kreugerkoncernen, inom vilken inte mindre än 200 företag i, bland annat, Sverige, USA, Frankrike, Polen och Nederländerna kom att ingå i. Ett av företagen inom Kreugerkoncernen var International Match Corporation (IMCO) som Kreuger hade grundat 1923, under en vistelse i USA, för att kunna få de resurser han behövde till sitt världsmonopol. Hans tändstickstillverkning dominerade världsproduktionen under 1920-talet och gav honom, redan under hans livstid, namnet ”Tändstickskungen”.
Kreuger introducerade B-aktien år 1924, vars röstvärde är en tusendel av A-aktiern, men med den här typen av aktie kan företagsgrundarna ha kvar sin beslutandemakt samtidigt som de får in mer kapital. Han introducerade även, fem år senare, ett särskilt värdebrev med en ränta som kunde, som lägst, vara fem procent eller höjas, beroende på hur hög aktieutdelningen var. Ju högre utdelning, desto högre ränta.
Även om tändsticksindustrin var mycket betydelsefull för hans koncern, startade Kreuger också företaget Swedish American Investment Company vars tillgångar hade ett värde på 48 miljoner amerikanska dollar. Kreuger köpte, bland annat, banker, tidningar, gruvor, majoriteten av flera företagsaktier och kraftstationer och under 1920-talet lät han även bygga Tändstickspalatset i Stockholm där han hade sitt kontor. På detta sätt byggde och stärkte Kreuger sin koncern och sitt kapital.
Bankirernas fiende
Efter första världskriget härjades flera länder i Europa av ekonomiska svårigheter och krossad infrastruktur. Kreuger kände sig manad att hjälpa till och kom på idé att ta lån på tändstickor. Detta innebar att de stater som kunde garantera Kreugers rätt att få kontrollera tändstickstillverkningen och försäljningen av varan beviljades lån med låg ränta. På så sätt hjälpte han flera olika länder ekonomiskt men hans välgärning gav honom fiender inte bara i bankirerna utan även i Sovjetunionens ledare, Josef Stalin (1878-1953).
Anledningen till att bankirerna började avsky Ivar Kreuger var att även de beviljade lån till de olika europeiska staterna, men med högre ränta. Därför började bankirerna se Tändstickskungen som en konkurrent. När Kreuger räddade Frankrike från en ekonomisk kollaps 1927, konkurrerade han ut den amerikanske bankiren J.P. Morgan jr (1867-1943). Detta ledde till att han fick en fiende även i honom. Kreuger fick även fiender i Sverige. Bankdirektören och vice häradshövdingen Marcus Wallenberg (1864-1943) var en av J.P. Morgans samarbetspartners och då Kreuger konkurrerade ut Morgan fick han också Wallenberg samt dennes son, bankman Jacob Wallenberg (1892-1980) emot sig.
Stalins hat
Stalin började se Kreuger med oblida ögon när denne, med hjälp av stora lån, stabiliserade Tysklands ekonomi i början av 1930-talet. Omkring 1929 hade Tyskland fått låna så mycket som 125 miljoner dollar av Kreuger. Han deltog även i det stora Young-lånet till Tyskland året därpå, vilket stärkte landets ekonomi ytterligare. Kreugers del i Young-lånet var 56 miljoner kronor. Anledningen till att Kreugers lån fick Stalin att betrakta Kreuger som sin fiende var att den sovjetiske ledaren hade hoppats på ett kommunistiskt maktövertagande i Tyskland. Ett sådant maktövertagande förhindrades dock i och med den mer ordnade och stabila situation som började uppstå i landet. En annan anledning till Stalins agg till Kreuger var att svensken hade konkurrerat ut Sovjetunionen på den globala tändsticksmarknaden.
Icke desto mindre gjorde Stalin ett försök att förhandla med Kreuger genom att erbjuda honom tändsticksmonopol i Sovjetunionen mot att han betalade ett förskott på omkring 30 miljoner dollar. Kreuger avböjde dock erbjudandet vilket inte direkt minskade Stalins agg mot honom. Tvärtom ska mötet med Kreuger, under vilket dessa förhandlingar togs upp, ha fått Stalin att bedöma svensken vara för ”farlig” för dem på grund av sin intelligens.
Stalin och bankirerna tillsammans mot Kreuger
[caption id="attachment_33672" align="alignleft" width="236"]
Ivar Kreugers mördare? Hans fiende, Josef Stalin (1878-1953), var en skoningslös man med mycket blod på sina händer, som aldrig låtit en motståndare leva. Foto: Wikimedia Commons[/caption]
Bankirerna och Stalin gjorde gemensam sak mot Ivar Kreuger och började bedriva en förtalskampanj mot honom. De utmålade honom som en oärlig, ruinerad svindlare. En tidning i Sverige som tog särskilt stor del i svartmålningen av Kreuger, var Dagens Nyheter (DN). Tidningen ägs av familjen Bonnier, som på den tiden stod Wallenbergs nära. Samtidigt gav Stalin order om att alla arbetare i Kreugers fabriker skulle strejka samt beordrade den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD (föregångaren till KGB) och säkerhetspolisen OGPU att bekämpa Kreuger på alla fronter. Dessutom utfördes så kallade baisseattacker (idag kända som blankningsattacker) mot Kreugerkoncernen och dess värdepapper. En baisseattack går ut på att aktiekurserna sänks genom börsmanipulationer, något som slog hårt mot Kreuger då han ägde aktier i flera olika länder. Flera av Kreugers värdepapper såldes och lånades ut bakom hans rygg, bland annat av personer inom hans egen koncern. Dessa baisseattacker hade inletts i samband med börskraschen på Wall Street i oktober 1929, en bidragande orsak till varför värdet på Kreugers aktier hade sjunkit. Börskraschen sänkte dock inte koncernen som förblev relativt stabil, vilket var anledningen till att Kreuger kunde betala ut de stora lånen till Tyskland.
Kreugers död
Kreuger var dock inte ovetande om sina fiender. I början av 1930-talet var han nämligen i färd med att samla ihop bevis mot dem. Han började även ta itu med finanserna genom att sälja Boliden. Förhandlingarna om denna försäljning skulle ha fullbordats vid bolagsstämman i Italien den 31 mars 1932 och om den hade genomförts hade Kreuger tjänat 400 miljoner dollar på den och därmed kunnat stabilisera sina finanser ytterligare. Han ska även ha förhandlat om ett tändsticksmonopol i Italien.
När han ankom till Paris den 11 mars 1932 var han lugn och optimistisk inför framtiden. Hans finanser skulle stärkas och han hade dessutom samlat ihop tillräckligt med bevis som hade kunnat få flera av hans motståndare i Sverige och Västeuropa åtalade.
Dagen därpå hittades han död. Vid första anblick såg det ut som om han skjutit sig själv i hjärtat, men en närmare undersökning avslöjade att det mest sannolika var att han först huggits ihjäl med en kniv eller dolk. Därefter hade ett löst skott avlossats mot hans hjärta, dels för att dölja sticksåret och dels för att få mordet att se ut som ett självmord. Det verkliga mordvapnet tycks dock ha försvunnit från platsen med mördaren. På så vis lyckades mördaren både undkomma rättvisan och undgå att bli upptäckt. En viktig detalj som bevisar att Kreuger inte kunde ha begått självmord är att pistolen hittades hårt sluten i hans hand. Det är nämligen så att när någon tar sitt liv med hjälp av eldvapen, slappnar handens grepp om vapnet av och pistolen faller till golvet.
Kreugerkraschen
Kreugerkommissionen, som tillsattes 16 mars 1932 och utgjorde av Kreugers personliga fiender, hävdade att Kreugerkoncernen var uttömd på resurser. Från vänster: Ernfrid Browaldh, Torsten Nothin, Jacob Wallenberg och Martin Fehr. Foto: Wikimedia Commons
Bara tre dagar efter Kreugers död tog sig två av hans motståndare, advokaterna Hugo Stenbeck och Olof Ohlsén, in på hans kontor på Tändsticksbolaget. Där öppnade de kassaskåpet och beslagtog flera dokument. Två dagar tidigare hade en grupp okända individer i Paris öppnat och gått igenom Kreugers privata arkiv. De dokument som de inte brände upp skickades till Stenbeck och Ohlsén i Stockholm. Även Kreugers dagböcker och förseglade handlingar beslagtogs. Dessutom förbjöd franska polisen Ivar Kreugers familj från att resa till Paris efter mordet. Det dödsattest som läkaren Marcel Grille skrivit efter att ha undersökt Kreugers kropp på mordplatsen, skrevs om.
Den 16 mars 1932 tillsattes en kommission i Stockholm som endast utgjordes av Kreugers motståndare: Jacob Wallenberg (representerade Stockholms Enskilda Bank), Hugo Stenbeck, juristerna Ernfrid Browaldh (representerade Handelsbanken) och Martin Fehr (representerade Riksbanken) samt direktör Björn Prytz, som stod nära Stalins utsända ambassadör i Sverige, Alexandra Kollontaj. Kommissionens ordförande var statsrådet Torsten Nothin (1884-1972). Denna kommission sänkte Kreugerkoncernen genom att hävda att den var uttömd på resurser. Detta ledde till den så kallade Kreugerkraschen, som ledde till en svår, omfattade finansiell kris. Samtidigt utmålades Ivar Kreuger i flera tidningar som en brottslig svindlare, vilket kom att leda till att denne man, som med stor framgång byggt upp en blomstrande världskoncern, fick begravas utan gravsten på grund av den hatiska stämning som tidningarna hade skapat.
Även Ivar Kreugers familj förföljdes. Den framgångsrike industrimannen Torsten Kreuger, som ägde flera banker och tidningar och som dessutom hade haft mycket stor insikt i Kreugerkoncernen, utsattes för omfattande förtalskampanjer under flera års tid. I oktober 1932 blev han häktad, anklagad för falsk bokföring. Dessutom beslagtogs både Ivar Kreugers och hans familjs privata egendomar.
Samtidigt tömdes koncernen, som varit relativt stabil trots börskraschen 1929, på alla resurser och rikedomar. Detta skedde dock i det fördolda och på det sättet tjänade Ivar Kreugers fiender på Kreugerkraschen.
Vem dödade Ivar Kreuger?
Ivar Kreuger kunde inte ha begått självmord. Han blev mördad, men av vem? Man vet att han hade många mäktiga fiender i Sverige, Västeuropa och Sovjetunionen vilka gärna ville få honom undanröjd. Dock fanns det, bland Kreugers fiender, en man som aldrig tvekade till att döda, som säkrat sin makt genom mord och som aldrig låtit någon fiende leva. Den mannen var Stalin, som ju såg Ivar Kreuger som sin fiende och ett hot mot kommunismen. Stalin hade dessutom gett NKVD och OGPU order om att bekämpa Kreuger i samarbete med svenskens fiender i Sverige och Västtyskland. NKVD var mer eller mindre en terrororganisation. Dess ledare lät förfölja, tortera och mörda ett stort antal människor genom årtiondena och OGPU hade en utrikesavdelning som var känd som INO. En europeisk stad som OGPU hade agenter utplacerade i, vid tiden för mordet på Kreuger, var Paris. Då OGPU, precis som NKVD, hade en blodig historia med agenter som inte tvekade inför att begå mord, är det därför inte osannolikt att det var någon OGPU(INO)-agent som, på Stalins order, tog Ivar Kreugers liv. Stalin hade trots allt, efter sitt möte med Kreuger, konstaterat att den intelligente svensken var för ”farlig” för dem och att han därför var tvungen att oskadliggöras. Kreuger hade blivit ett problem för Stalin och Sovjetledaren hade alltid tillämpat mord och terror som ”problemlösning”. Därför är det mest sannolika att han mördades på Stalins order.
Vad som dock är mest tankeväckande är själva tidpunkten för mordet. Ivar Kreuger hade nämligen, vid tiden för sin död, inlett en försäljning som skulle stärka Kreugerkoncernen och dessutom samlat bevis mot sina fiender. Hade hans fiender fått kännedom om försäljningen? Eller hade de rentav fått vetskap om bevisen mot dem? Det skulle möjligen förklara varför vissa dokument brändes i Paris. Några personer inom Kreugerkoncernen hade trots allt hjälpt hans motståndare genom att låna ut värdepapper bakom hans rygg. Det är därför inte omöjligt att det kanske fanns ytterligare en person i hans närhet som gått hans fiendes ärenden och lyckats få kännedom om försäljningen och möjligen om de bevis som Kreuger hade samlat på sig.
Sannolikt var det en kvinna då det inte tycks ha varit ett helt okänt faktum att Kreuger var en kvinnokarl, något som hans fiender mycket väl kan ha utnyttjat. En kvinna hade dessutom kunnat komma honom väldigt nära och få gott om tillfällen att ta en närmare, diskret titt i hans rum.
Detta är dock inte säkert, men inte heller helt osannolikt. Fallet Ivar Kreuger är invecklat och obesvarade frågor finns ännu att besvara.
Om man vill läsa mer om Ivar Kreuger och omständigheterna kring hans död, kan man läsa Nikola Majstrovics Sanningen om Kreugerkraschen, vilken kan beställas i AlternaMedias webbshop.