![]()
Berättarjaget är en trasig flicka, Zelda, med så kallat självskadebeteende. Boken inleds med att hon mirakulöst räddas tillbaka till livet från ett självmordsförsök. Zelda upplever det som ett ingripande av en likaledes vilsen själ från andra sidan. En författare är givetvis fri att skriva om en ”riktig” gengångare, men jag vill nog här tolka det som en fantasi som flickan skapat för att något värja sig mot en outhärdlig känsla av ensamhet.
Zeldas osynlige vän tar gradvis allt fastare form. Han får namnet Jonah och han bär också på en ohygglig historia av förödmjukelser.
[caption id="attachment_28178" align="alignright" width="350"]
![]()
Eldbarn är en mörk poetisk berättelse om vanmäktig vrede och drömmar om vedergällning.[/caption]
Till skillnad från Zelda har Jonah hämnats.
Jonah får som Zeldas alter ego utveckla vreden, hatet och fantasier om hämnd.
Förhållandet mellan Zelda och Jonah utvecklas till en rasande eldstorm. Tillsammans är de så starka att de kan förinta sina plågoandar.
Lilou och John är också musiker och deras berättarstil är här en förtätad poetisk prosa. Med naturmetaforer och adjektiv skapar författarna med några få meningar en medryckande stämning, som i en sång.
Zeldas lättsinniga mamma beskrivs som ”... en vild lekande säl och människor är hennes hav ...” hon njuter av främmande mäns blickar och bedrar sin man utan att knappt försöka dölja det. Zeldas pappa är ett kuvat monster som ger igen genom att konsumera pornografi och våldföra sig på sin dotter.
Kamraterna i skolan är inga Zelda kan söka stöd hos. De tecknas med en smått genialisk ögonblicksbild:
”Vid en liten förrådsbyggnad står fyra rökande elever och skrattar tillsammans. Som vilsna kameleonter anpassar de sig efter varandra. Varje ord är en bakgrund för de andra att smälta in i.”
Det går inte att tro annat än att Lilou och John skriver av egen erfarenhet. Det finns sådant man måste skriva av sig, dock bör man nog varna läsaren för att berättelsen inte visar någon utväg. Detta är inte en bok att sätta i handen på ung människa som själv är på randen till undergång. Den kan tvärtom uppfattas som en romantisering av självdestruktion.
[caption id="attachment_28180" align="alignnone" width="585"]
![]()
Författarna och musikerna Lilou och John Dübeck.[/caption]
I vår kultur finns mycket destruktiv dödsdyrkan, och kanske kan det ibland också behövas för att lätta på trycket. Å andra sidan kan till synes oskyldiga berättelser för den överkänslige bli till ett livsfarligt bränsle för fantasin. Det är mycket svårt att förutse.
Jag känner en grupp ungdomar som kommit samman på en barnpsykiatrisk klinik. Uppvuxna med Astrid Lindgrens berättelser, föll det sig så att ”Bröderna Lejonhjärta” kom att uppfattas som ett bokstavligt sant recept för hur man skulle kunna ”hoppa” från en händelselös och förnedrande tillvaro på barnpsyket till en fantastisk värld av kärlek och äventyr. Det utvecklades till en formlig dödskult som kulminerade med att en av flickorna lade sig framför pendeltåget.
”Vi ses i Nangijala”, skrev hon i sitt avskedsbrev. Hon blev 16 år.
De andra ungdomarnas föräldrar fruktade att det skulle bli början till en självmordsepidemi. Lyckligtvis blev det istället en tillnyktring. ”Astrid Lindgren vet nog inte mer än någon annan om döden”, skrev en av flickorna i ett allvarligt svar till en av sina kamrater.
Det finns inget Njangijala och inte heller några mystiska älskare på botten av en skogstjärn. Livet måste levas i den här verkliga fysiska världen.
Eldbarn är en mörk poetisk berättelse om vanmäktig vrede och drömmar om vedergällning.[/caption]
Till skillnad från Zelda har Jonah hämnats.
Jonah får som Zeldas alter ego utveckla vreden, hatet och fantasier om hämnd.
Förhållandet mellan Zelda och Jonah utvecklas till en rasande eldstorm. Tillsammans är de så starka att de kan förinta sina plågoandar.
Lilou och John är också musiker och deras berättarstil är här en förtätad poetisk prosa. Med naturmetaforer och adjektiv skapar författarna med några få meningar en medryckande stämning, som i en sång.
Zeldas lättsinniga mamma beskrivs som ”... en vild lekande säl och människor är hennes hav ...” hon njuter av främmande mäns blickar och bedrar sin man utan att knappt försöka dölja det. Zeldas pappa är ett kuvat monster som ger igen genom att konsumera pornografi och våldföra sig på sin dotter.
Kamraterna i skolan är inga Zelda kan söka stöd hos. De tecknas med en smått genialisk ögonblicksbild:
”Vid en liten förrådsbyggnad står fyra rökande elever och skrattar tillsammans. Som vilsna kameleonter anpassar de sig efter varandra. Varje ord är en bakgrund för de andra att smälta in i.”
Det går inte att tro annat än att Lilou och John skriver av egen erfarenhet. Det finns sådant man måste skriva av sig, dock bör man nog varna läsaren för att berättelsen inte visar någon utväg. Detta är inte en bok att sätta i handen på ung människa som själv är på randen till undergång. Den kan tvärtom uppfattas som en romantisering av självdestruktion.
[caption id="attachment_28180" align="alignnone" width="585"]
Författarna och musikerna Lilou och John Dübeck.[/caption]
I vår kultur finns mycket destruktiv dödsdyrkan, och kanske kan det ibland också behövas för att lätta på trycket. Å andra sidan kan till synes oskyldiga berättelser för den överkänslige bli till ett livsfarligt bränsle för fantasin. Det är mycket svårt att förutse.
Jag känner en grupp ungdomar som kommit samman på en barnpsykiatrisk klinik. Uppvuxna med Astrid Lindgrens berättelser, föll det sig så att ”Bröderna Lejonhjärta” kom att uppfattas som ett bokstavligt sant recept för hur man skulle kunna ”hoppa” från en händelselös och förnedrande tillvaro på barnpsyket till en fantastisk värld av kärlek och äventyr. Det utvecklades till en formlig dödskult som kulminerade med att en av flickorna lade sig framför pendeltåget.
”Vi ses i Nangijala”, skrev hon i sitt avskedsbrev. Hon blev 16 år.
De andra ungdomarnas föräldrar fruktade att det skulle bli början till en självmordsepidemi. Lyckligtvis blev det istället en tillnyktring. ”Astrid Lindgren vet nog inte mer än någon annan om döden”, skrev en av flickorna i ett allvarligt svar till en av sina kamrater.
Det finns inget Njangijala och inte heller några mystiska älskare på botten av en skogstjärn. Livet måste levas i den här verkliga fysiska världen.