![]()
Det finns mycket som kan sägas om musikhistorien. Att en framtida statsminister som leder det mest framgångsrika partiet i ett land spelar i ett rockband är dock både sällsynt och inspirerande. Bedårande Barn är ett tecken i tiden, att de gamla betongsystemen inte fungerar, att människor söker efter en kombination av jobb och intresse, bortanför de snäva ramar som delat in tillvaron i fasta fyrkanter.
Bandets nya skiva, en fullängdare med det självsäkra namnet ”För framtids segrar”, är ett strålande exempel på den nya tidens melodiska rockmusik som kan förena människor över generationsgränserna och skapa ett ”oss” av de fragment som splittrats av sextio års socialistiskt kulturkrig.
Musiken för tankarna till folkparker, doften av glädje, gemenskap och samhörighet. Att vi alla är enade kring vår kärlek till det land där vi hör hemma.
Det suggestiva introt för tankarna till just det pågående kulturkriget mot en intolerant överklass av identitetspolitiker med messiaskomplex. Det andas segervittring och energi. Sedan följer en explosion av live-låtar som perfekt fångar en tidsanda, sedan länge försvunnen från de stora scenerna, nu på väg att återkomma på bred front. Albumet har mycket riktigt också undertiteln ”Live i Helsingborg”.
Femton låtar, bland annat covers av Ultima Thule, avslutas med sju bonustracks. Jag får känslan av att denna skiva är som ett slags manifest över deras ambition, att återuppväcka allt det som slumrar i folkdjupet.
När jag lyssnar på musiken känner jag igen flera klassiker, som ”Fädernesland” och ”Ung och Stolt”, och tankar går tillbaka till ett Sverige som en gång fanns, till minnen av kvällssolen som glittrar över vågorna i en lugn vik där segelbåtarna stilla gungar i den första varma vårvinden, midsommarskymning över byn där ungdomarna sitter tillsammans vid skogsbrynet och pratar, snön som sakta faller över gärdsgårdar och höghus.
[caption id="attachment_27644" align="alignleft" width="340"]
![]()
”FÖR FRAMTIDS SEGRAR”.[/caption]
Kopplingarna till den svenska punkvåg som slog fram över landet i slutet av 70-talet är också tydlig. Här finns lusten att spela, att svettas, att dansa, att höras. I musiken finns en rastlöshet och upproriskhet, en vilja att vägra låta sig tystas av makten, ett ungdomens skrik mot den ryska roulette som kallas politisk korrekthet. Det är många år sedan ett vänsterradikalt punkband lyckades väcka en självständig tanke i sina textrader. En ny våg sköljer över landet. En våg av missnöje och längtan efter någonting som är äkta.
Musiken pendlar mellan lugna rockballader till ös. Det finns en stor spännvidd där allting ändå hör samman i en berättelse om kamp mot den orättfärdiga makten som tillskansat sig privilegier på andras bekostnad. Trots skillnaderna mellan låtarna finns ändå det generationsöverskridande där. ”För framtids segrar” är ingen skiva som stänger ute vissa åldersgrupper. Snarare är det en skiva som förenar människor av skilda bakgrunder, med olika utgångspunkter, men som alla söker efter det titeln anspelar på: framtidstro, i en tid då de rika och mäktiga dansar i upplysta salonger, medan folket huttrar i kölden där utanför, allt mer övertygade om att de en dag ska resa sig mot förtrycket. Här finner Bedårande Barn en väg mellan folkhem och uppror, mellan ös och melodi.
Det är en stor bedrift att skapa musik, sade någon, men det är en större bedrift att skapa musik som skänker människor mening och hopp.
Och det slår mig att de som spelar och sjunger sådana låtar för oss, de som offrar så mycket för det de tror på, är så sällsynta i dagens samhälle där relationer allt mer räknas i termer av ekonomiska och sociala fördelar. Människor som följer sitt samvete räknas lätt i dagens politik, där allting handlar om att vinna positiva löpsedlar hos den mer eller mindre vänstervridna kvällspressen, där ens själ lätt kan säljas för ett få spendera en kvart i morgonsoffan hos SVT. Tack vare band som Bedårande Barn, Till Äventyrs, Nova Arminius och andra svenska band som plockat upp instrumenten och spelar musik mot överheten, så kan vi finna styrka att fortsätta slåss för demokratisering och rättvisa.
I detta sammanhang är Bedårande Barn en triumfatorisk berättelse om att Sverige fortfarande existerar, att det fortfarande finns någonting som räknas bortanför kortsiktig karriärism, en blick av trots mot etablissemanget, en knytnäve som aldrig sänktes utan fortfarande vittnar om folkets kraft att störta sina tyranner. Någon som följer i pionjärernas fotspår, som tar inspiration från band som Ultima Thule och den melankoliska 90-talsrocken och skapar musik för svenska folket. Beväpnade med innerlighet, energi, tillförsikt, saknad, nostalgi, vilja, skönhet och ärlighet.
”FÖR FRAMTIDS SEGRAR”.[/caption]
Kopplingarna till den svenska punkvåg som slog fram över landet i slutet av 70-talet är också tydlig. Här finns lusten att spela, att svettas, att dansa, att höras. I musiken finns en rastlöshet och upproriskhet, en vilja att vägra låta sig tystas av makten, ett ungdomens skrik mot den ryska roulette som kallas politisk korrekthet. Det är många år sedan ett vänsterradikalt punkband lyckades väcka en självständig tanke i sina textrader. En ny våg sköljer över landet. En våg av missnöje och längtan efter någonting som är äkta.
Musiken pendlar mellan lugna rockballader till ös. Det finns en stor spännvidd där allting ändå hör samman i en berättelse om kamp mot den orättfärdiga makten som tillskansat sig privilegier på andras bekostnad. Trots skillnaderna mellan låtarna finns ändå det generationsöverskridande där. ”För framtids segrar” är ingen skiva som stänger ute vissa åldersgrupper. Snarare är det en skiva som förenar människor av skilda bakgrunder, med olika utgångspunkter, men som alla söker efter det titeln anspelar på: framtidstro, i en tid då de rika och mäktiga dansar i upplysta salonger, medan folket huttrar i kölden där utanför, allt mer övertygade om att de en dag ska resa sig mot förtrycket. Här finner Bedårande Barn en väg mellan folkhem och uppror, mellan ös och melodi.
Det är en stor bedrift att skapa musik, sade någon, men det är en större bedrift att skapa musik som skänker människor mening och hopp.
Och det slår mig att de som spelar och sjunger sådana låtar för oss, de som offrar så mycket för det de tror på, är så sällsynta i dagens samhälle där relationer allt mer räknas i termer av ekonomiska och sociala fördelar. Människor som följer sitt samvete räknas lätt i dagens politik, där allting handlar om att vinna positiva löpsedlar hos den mer eller mindre vänstervridna kvällspressen, där ens själ lätt kan säljas för ett få spendera en kvart i morgonsoffan hos SVT. Tack vare band som Bedårande Barn, Till Äventyrs, Nova Arminius och andra svenska band som plockat upp instrumenten och spelar musik mot överheten, så kan vi finna styrka att fortsätta slåss för demokratisering och rättvisa.
I detta sammanhang är Bedårande Barn en triumfatorisk berättelse om att Sverige fortfarande existerar, att det fortfarande finns någonting som räknas bortanför kortsiktig karriärism, en blick av trots mot etablissemanget, en knytnäve som aldrig sänktes utan fortfarande vittnar om folkets kraft att störta sina tyranner. Någon som följer i pionjärernas fotspår, som tar inspiration från band som Ultima Thule och den melankoliska 90-talsrocken och skapar musik för svenska folket. Beväpnade med innerlighet, energi, tillförsikt, saknad, nostalgi, vilja, skönhet och ärlighet.