Ann Heberlein: ”Banal godhet” bakom Sveriges haveri

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Ann Heberlein sällar sig nu till gruppen invandringskritiker med sin bok Den banala godheten, Mångkultur, integration och svenska värderingar, Greycat Publishing House Ltd, 2017, som blottlägger krafter kring mångkultur och invandring. Hon tillhör etablissemanget och publiceras regelbundet i systemmedia. Frågan är hur länge – räcker hennes infallsvinkel, att i likhet med statsminister Stefan Löfven skylla på ”vi har varit naiva”, för att ursäkta hennes blottläggande av orsaken till Sveriges problem? Bokens titel anspelar på Hannah Arendts bok Den banala ondskan om Adolf Eichmann som kidnappades av Mossad i Argentina och avrättades av israelerna för sitt byråkratiska bidrag till mördandet av massor av judar. Arendt menade att hans ondska var att han var en liten lojal pappersvändare som bara gjorde sitt i en byråkrati. Han hade egentligen inget uttalat ont uppsåt. Heberlein menar att Sverige i decennier präglats av en banal godhet som ”genomsyrat all offentlig debatt, frodats på kultursidor och påverkat nyhetsrapportering, lamslagit politiker, kastrerat poliskåren och infiltrerat myndigheter.” Bättre kan det inte sammanfattas. Tyvärr gäller det fortfarande, även om den banala godheten nu kanske håller på att krackelera en aning. Författaren skildrar läget i Sverige med en penna som är riktigt vass. Hon beskriver med bra utvalda exempel hur den svenska offentligheten bemöter den uppkomna situationen. Hon framställer också med emfas hur vår oro har avfärdats som ett uttryck för rasism och främlingsfientlighet. Vad menar då Heberlein med den banala godheten? Hon säger att den är en oreflekterad vilja att göra gott utan att behöva ta ansvar för handlingens konsekvenser. Heberlein exemplifierar: ● Kulturrelativism där man tar hänsyn till andra kulturers traditioner i vårt rättsväsende; då man till exempel accepterar barnäktenskap. ● Förövare ses som offer; rikspolischefen sitter i teve och ömmar för en mördare som dräpt en ung flicka på ett HVB-hem. ● Hur det blundas inför den våg av sexuella övergrepp som kommit i kölvattnet av massinvandringen av män från muslimska länder. ● Förnekandet av hedersförtryck; inte minst från feministhåll. ● Oviljan att kritisera religiösa krav som ställs av muslimer. ● Oförmågan att hantera det grovt antisociala beteendet hos invandrarungdomar med bilbränder, dödsskjutningar och stenkastning.

Från invandringsfronten intet nytt

Image may be NSFW.
Clik here to view.Det är något märkligt det där med att tillhöra det så kallade etablissemanget. När en etablerad akademiker och kändis som Ann Heberlein sätter sig ned och gör upp med invandringens krafter och myter i en bok som Den banala godheten levererar hon i princip inget nytt. Inte det minsta. De som följt alternativ media de senaste åren har redan läst varenda stavelse, vartenda ord. Ann Heberleins skriverier hör kanske inte till det som vi rubricerar som alternativ media, trots att hon flitigt medverkar på bloggen Ledarsidorna. Hennes artiklar publiceras numera också i etablerad media som Göteborgs-Posten, något som aldrig kunnat ske bara för något år sedan. När personer som docent Jan Tullberg, debattören Jan Milld, SVT-reportern, Gunnar Sandelin med flera påvisade exakt vad Heberlein nu skriver, dömdes de till en tillvaro i skamvrån av systemmedia.

Heberlein bytte sida

För bara tre, fyra år sedan betraktades Ann Heberlein säkert som en typisk politiskt korrekt, men har nu uppenbarligen tänkt om och det med besked. Då var hon sympatisör med Feministiskt initiativ men har nu gått med i Moderaterna och vill göra politisk karriär med en riksdagsplats för Skånebänken i sikte. Lite märkligt val av parti kan tyckas. Det var ju Moderaterna som såg till att en nästan miljon utlänningar släpptes in i Sverige under sina åtta år i alliansregeringen. Det är säkert med blandade känslor som en del ”ärrade kämpar” nu ser hur tidigare motståndare bytt sida och det utan att ge någon närmare förklaring varför. En del tycker att en ursäkt hade varit på plats. Nu när politiken är på väg att svänga är det nog för mycket begärt. Fler är förhoppningsvis på väg. Gläds istället åt de framgångar som sker. Sverige behöver kloka människor.

Kvällspressen förnekar sig inte

Aftonbladets kulturredaktion har det inte så lätt i dessa dagar. Intuitivt vill de nog fortsätta på den sedan länge inslagna vägen; karaktärsmörda allt eventuellt motstånd mot den förda politiken med att omvandla Sverige, alternativt ignorera, tiga ihjäl. Nu är man lustigt nog först ut på plan med att såga Heberleins bok. Yxan eller snarare sågen har man lämnat över till pensionären Torsten Kälvemark, som gör skäl för arvodet och skriver således att boken är hemsk och alarmistisk. Elaka röster på nätet påstår nu att Kälvemark troligen inte läst boken utan nöjt sig med att bläddra lite i den. Expressens recensent Isobel Hadley-Kamptz tycker så klart att Heberlein kommer med halvsanningar, missförstånd och märkliga intellektuella förvillelser samt källfel. Vad annars?

Vilken teori är sann?

Det här är den andra boken inom kort där jag recenserar en författare som försöker förklara hur och varför Sverige blivit förvandlad till oigenkännlighet. Först skrev jag om Karl-Olov Arnstbergs bok PK-samhället, där författaren förklarar den uppkomna situationen med att vänstern/marxismen transformerats och skapat en ny ideologi; PK-ismen som erövrat media, universitet och till slut hela det offentliga samhället, och så kommer nu Ann Heberlein med en lite alternativ förklaring; det som skett har gjort det utifrån att samhället har anammat en godhetsfilosofi som berövat oss förnuftet. Är de här förklaringsmodellerna kompatibla? Ja, det tror jag man kan säga, men de ser på situationen utifrån helt olika utgångspunkter och ger därmed olika svar. Den stora skillnaden är ju att Arnstbergs förklaring inte riktigt är rumsren, bara det att nämna Frankfurtskolan som upphovsman till de politiskt korrekta idéerna är ju tabu, medan Heberleins etikresonemang däremot är mer lättsmälta. Gud, vad naivt goda vi varit, kan säkert många ha som förklaring när det väl brakar. Arnstbergs förklaringsmodeller är vetenskapligt grundade och mer generella. De går att applicera på alla rika länder i västvärlden som har stor invandring. Uppenbarligen vill Heberlein hålla de Sverigevänliga författarnas språkbruk och referenser på armlängds avstånd. Det märks om inte annat på litteraturlistan som är ren från obekväma författare och skribenter. Enda bekanta namnet är Tino Sanandaji. Den lättlästa boken avslutas med käcka råd på hur en förändring ska kunna ske. Låter i mina öron mest som skåpmat från SD och hundratals, ja säkert tusentals engagerade förslag i kommentatorsfälten. Det är bara att lyckönska Heberlein när hon nu som moderat politiker vill ta den politiskt korrekta tjuren vid hornen.