Hertiginnan och Gula Rosen

I sin nyutgivna bok Hedvig Elisabeth Charlotte: Hertiginna vid det gustavianska hovet skriver historikern My Hellsing utförligt om hertiginnan som politisk aktör, men om denna kvinnas frimurarverksamhet nämns endast kortfattat, trots att hon var mycket betydande för det kvinnliga frimureriet i Sverige. Hon anses dessutom fortfarande vara relativt viktig för Svenska Frimurare Orden som 2006 grundade S:t Johanneslogen Elisabeth, en loge som har fått namn efter henne. [caption id="attachment_26075" align="alignleft" width="236"] Hedvig Elisabeth Charlotta, hertiginna av Södermanland 1774-1809, drottning av Sverige 1809-18. Blev 1814 även drottning av Norge. Olja på duk av Carl Fredrik von Breda, signerad 1814. Foto: Nationalmuseum[/caption] Dessutom var frimureriet på 1700- och 1800-talet vanligt förekommande bland politiskt betydelsefulla personer och makthavare, och då Hedvig Elisabeth Charlotta var en kvinna med både politiska ambitioner som inte sällan utövade ett visst inflytande över sin kusin Gustaf III såväl som över sin make hertig Carl, som var Gustaf III:s bror och så småningom skulle bli kung Karl XIII, är det anmärkningsvärt att denna del av hennes liv har fått så lite utrymme inom forskningsområdet.

La veritable et constante amitié: Det tidiga kvinnliga frimureriet

I juli 1782 berättar Hedvig Elisabeth Charlotta om hur Gustaf III vände sig till henne när de satt ensamma tillsammans i vagnen på vägen till kungens döende mor och bad henne att ”för den händelse att han skulle blifva alltför uppskakad i det ögonblick, då änkedrottningen utandades sin sista suck, såsom ett bevis på förtroende hjälpa honom, ifall hans krage behöfde uppknäppas, emedan han ej ville, att någon annan skulle få göra det och möjligen märka, att han bar ett frimurartecken omkring halsen, med mig, som också är frimurare, kände han sig mindre besvärad.” Vad Gustaf ber sin svägerska om är att knäppa upp hans krage ifall det skulle bli nödvändigt då han bar ett frimurartecken som bara en som också var invigd i frimureriet fick se. Det här är också allra första gången som hertiginnan skriver rent ut i sin dagbok att hon är frimurare, trots att hon varit det i sex år. Som en reaktion mot det ökade intresset för vetenskapen, det rationella och, inte minst, det framväxande sekulära tankesättet som spreds i och med upplysningen i 1700-talets Europa blev fascinationen för frimureriet och dess mystik starkare. Detta diskuterades öppet i den tidens tidskrifter, och frimurarnas makor och kvinnliga släktingar fick sannolikt inblick i denna verksamhet och kan ha blivit intresserade av att själva delta i ritualerna. På 1740-talet hade de första logerna för enbart kvinnor grundats i Frankrike och Danmark, men även loger för både män och kvinnor grundades. De frimurarloger som endast var avsedda för kvinnor kallades adoptionsloger. En möjlig anledning till att 1700-talets kvinnor initierades i frimureriet kan ha varit att strävan att sprida ordens ideologi, som ansågs betydande för människans upplysning och förädling, var särskilt stark i och med upplysningstidens framväxande jämlikhetsideal. Det var 1776 som den första svenska frimurarlogen för kvinnor med namnet La veritable et constante amitié, som betyder ”Den sanna och beständiga vänskapen”, grundades i Stockholm på initiativ av hertig Carl. Han invigde Hedvig Elisabeth Charlotta i frimureriet det året och hon utnämndes till stormästarinna. Hertiginnans väninnor invigdes också och antogs till hennes loge. Frimurarinnornas hemliga verksamhet bedrevs på Stockholms slott, medan deras ordensbröder, från och med 1776, höll till i Rosenhaneska palatset på Riddarholmen, men i dag håller de till i Bååtska palatset på Blasieholmen. Vid antagningarna till den kvinnliga logens tre grader var dock de manliga frimurarna med och åtminstone hertiginnan tycks ha varit väldigt insatt i vad som pågick i brödernas loger.   [caption id="attachment_26062" align="alignnone" width="585"] Bååtska palatset på Blasieholmen i Stockholm. Den här byggnaden är i dag en av Svenska Frimurare Ordens viktigaste. Foto: Nya Tider[/caption] [caption id="attachment_26076" align="alignnone" width="585"] Hedvig Elisabeth Charlotta, hertiginna av Södermanland 1774-1809, drottning av Sverige 1809-18. Blev 1814 även drottning av Norge. Olja på duk av Carl Fredrik von Breda, signerad 1814. Foto: Nationalmuseum[/caption]   De manliga och de kvinnliga frimurarna var således inte helt skilda från varandra utan kunde bedriva ordensverksamhet tillsammans. En sannolik orsak till det här kan ha varit att murarna och murarinnorna delade en ideologisk grund som utgjordes av strävan efter upplysning, tron på människans förmåga att utvecklas och förbättras och, inte minst, av religionen. Detta kan ha bidragit till att försvaga gränsen mellan ordensbrödernas och systrarnas respektive verksamheter. Men även misstänksamheter och konflikter kunde uppstå, vilket hertiginnan blev varse 1803.

Gula Rosen: Hertiginnan, fallet Boheman och Gustaf IV Adolf

Som det har nämnts ovan var det gustavianska frimureriet huvudsakligen utbrett bland makthavarna och politiskt betydelsefulla personer med makt och inflytande. Och frimurarinnan Hedvig Elisabeth Charlotta var inte en kvinna som saknade vare sig ambitioner eller inflytande. Hon såg till att bli en betydande rådgivare åt hertig Carl även när det gällde statsangelägenheter såväl som familjelivet. Hon närmade sig också först Gustaf III och sedan dennes son, Gustaf IV Adolf, och såg ofta till att ge dem råd. Även om Gustaf IV Adolf, i likhet med sin far, satte värde på hertiginnan och hennes råd tycks detta, i synnerhet hertiginnans politiska engagemang, ha bidragit till att göra honom misstänksam mot henne när hon 1802-03 var aktiv i mystikern Carl Adolf Bohemans frimurarloge Gula Rosen. Boheman hade återkommit till Sverige 1793 efter att ha tillbringat en tid utomlands, under vilken han förvärvat sig ingående kunskaper om ockultism och mystik. Då hertig Carl, med hertiginnans ord, ”var ivrig frimurare och älskade att fördjupa sig i studiet av det övernaturliga” var han ”förtjust att få göra Bohemans bekantskap”. Mystikern blev hertigens sekreterare och grundade sällskapet D.E.L.U, som står för ”Det eviga ljusets utvalda”, till vilket både Carl och Hedvig Elisabeth Charlotta antogs som medlemmar. Det var med detta sällskap som utgångspunkt som Boheman konstruerade logen Gula Rosen som var öppen för vissa utvalda manliga och kvinnliga frimurare. Många av hertigparets nära bekanta intogs. Även Gustaf IV Adolf, som också var frimurare, bjöds in. Han hade vid den tiden övertagit tronen efter att hans far Gustav III blev mördad 1792, men var fortfarande omyndig, så landet styrdes av en förmyndarregering ledd av (mot Gustaf III:s sista vilja!) hertig Carl och dennes gunstling Reuterholm fram till hösten 1796 då Gustaf IV Adolf blev myndig. Det omfattande hemlighetsmakeriet gjorde kungen både tveksam och misstänksam och efter att han ska ha fått veta att Boheman skulle vara bedragare och illuminat arresterade och fängslade han genast mystikern. En anledning till att Gustaf IV Adolf, precis som sin far, var på sin vakt mot Illuminati var för att de var emot monokrati (envälde) och hade spelat en viktig roll i Franska revolutionen. [caption id="attachment_26077" align="alignnone" width="585"] Rosenhaneska palatset på Riddarholmen i Stockholm (Schering Rosenhanes palats). I den här byggnaden bedrev Frimurarorden sin verksamhet från 1776 till 1876. I dag håller Svea hovrätt till här. Foto: Nya Tider[/caption]   Vem som meddelat Gustaf IV Adolf om att Boheman skulle ha varit bedragare och illuminat är ännu oklart och huruvida de anklagelserna verkligen var sanna är också ovisst, men följderna blev allvarliga för det svenska frimureriet såväl som för hertigparet. Hertig Carl utsattes för ett långt förhör av kungen, som även hotade med att förbjuda hela Frimurarorden om hertigen inte skrev under domen som skulle leda till Bohemans uteslutning ur orden. Hertig Carl var då frimurarnas stormästare i Sverige. Även Hedvig Elisabeth Charlotta förhördes strängt inne på sina rum av brorsonen som om hon ”varit en riktig brottsling, och mina svar togs till protokoll”. Kungen misstänkte nämligen att politisk aktivitet bedrivits bakom hans rygg i Gula Rosen. Denna misstanke var dock inte helt ogrundad då politiskt inriktad aktivitet förekommit i frimurarlogerna tidigare, i synnerhet under Gustaf III: s tid då denne kung varit mer politiker än ordensvurmare. Hertiginnan hade därför, under förhöret, tvingats bedyra kungen om att ingen politisk verksamhet hade förekommit i logen. Men vad som egentligen ägt rum innanför Gula Rosens stängda dörrar avslöjade hon aldrig. Fallet Boheman innebar dock konsekvenser för det svenska frimureriet i avseendet att Gustaf IV Adolf lät lägga ner Gula Rosen och förbjöd hertigparet att delta i hemliga sammankomster utan hans vetskap. Detta förbud kom att innebära slutet på det kvinnliga frimureriet i Sverige. Inga fler murarinnor invigdes efter att Gula Rosen lades ner och hertiginnans egen frimurarverksamhet tycks, till stor del, ha upphört i och med detta. Frimurarinnornas tid var över.