![]()
I senaste numret av Nya Tider recenserade Arvid Öhman min bok Ur ruinerna. Recensionen dras med två problem. För det första tycks Öhman ha velat läsa boken som ett politiskt manifest där han ska få veta vad den svenska, identitära nya högern egentligen står för och sedan bemöta det. Men en sådan bok har jag inte skrivit. Jag påstår i boken inte att jag är identitär, och på Motpol presenteras tydligt att jag inte identifierar mig ”fullt ut med någon etikett överhuvudtaget”. Men när Öhman i recensionen använder begreppen identitärerna och den nya högern är det omöjligt att veta om han syftar på mig eller på den nya höger och de identitärer som tas upp i två av bokens kapitel. Mycket talar för det förstnämnda, i synnerhet formuleringen ”ju längre fram läsaren kommer i boken...inser man till slut att identitärerna går över ån efter vatten. De intellektualiserar, abstraherar och korsbefruktar allsköns uppslag och sedan verkar de ha gått helt vilse i pannkakan. De ser problemen men har ingen lösning.” Med tanke på att de franska identitärer som beskrivs i kapitel 7 är effektiva aktivister snarare än några som intellektualiserar kan det lätt tolkas som att Öhman syftar på mig.
För det andra förmedlar Öhman inte till den nyfikne läsaren vad detta är för en bok, trots att det är en recensions främsta uppgift. Ur ruinerna är en genomgång av några olika grupper, individer och rörelser som mer eller mindre framgångsrikt utmanar etablissemanget i dag. I egna kapitel tar jag upp den franska nya högern, GRECE även kallad, liksom danska Tidehverv, de franska identitärerna, italienska Casa Pound, de amerikanska neoreaktionärerna, fenomenet Donald Trump, Duterte, den amerikanska alternativhögern och några till. Vissa av dessa är främst gatuaktivister, några är internetfenomen, åter andra är grupper av intellektuella. Jag beskriver deras historia, varför de vuxit fram, hur de ser på världen, vad de gör bra respektive dåligt, och liknande. Det finns ett praktiskt fokus, hela tiden med frågan ”vad kan jag som svensk använda eller låna från dessa grupper” i centrum. Vad gäller påståendet att ”de...har ingen lösning” är boken full av lösningar, jag presenterar bland annat hur Casa Pound vill förändra Italien och hur Trump arbetar politiskt. Det är upp till läsaren vilka lösningar som verkar bäst, en kristen läsare kanske upptäcker Tidehverv och en sverigedemokratisk lokalpolitiker kanske hittar något användbart i Trumps retoriska metod.
Öhman tycks mena att min avsikt med boken är att imponera på en liten högerintellektuell klick med pretentiöst språk. Knappast. I verkligheten är avsikten att beskriva de olika grupperna, från tyska Pegida till Donald Trump, för vanliga människor. Till skillnad från Öhmans farhågor vet jag av erfarenhet att många ”vanliga” människor är fullt kapabla att läsa mina texter och även finner ämnena intressanta. Många människor är just nu nyfikna på Trump, alternativhögern med flera och från etablerad media får de ingen ärlig information. Vissa av grupperna i boken består av intellektuella, och då är min avsikt att på begriplig svenska beskriva vad de menar med sina ibland interna begrepp och akademiska språk. Ur ruinerna riktar sig särskilt till två grupper, till politiskt aktiva och till samhällsintresserad allmänhet. Anna Lindéen fångar tanken i en recension i Realiaposten, hon skriver att den ”är tänkt som en verktygslåda för ideologiska sympatisörer till författaren, men kan också med fördel användas som handbok av den som vill bekanta sig med samtidens högerradikala rörelse”.
I varje kapitel beskriver jag de framgångsfaktorer de olika grupperna använder sig av, effektiva metoder och liknande. Avsikten är just att den ska vara en verktygslåda eller rentav ett smörgåsbord. Flera läsare av mer aktivistisk karaktär har särskilt uppskattat kapitlet om Casa Pound, mer akademiskt inriktade läsare har fastnat för kapitlet om den nya högern. Boken är i första hand en verktygslåda och en handbok. Detta framgår tyvärr inte alls av Öhmans recension.
