↧
Bok: Vaccinera dig – eller låt bli
↧
Den mystiska kedjan, Sägnerna om Ängsökedjan
En guldkedja från helvetet? Ängsökedjans ursprung och ålder är än i dag höljt i dunkel.Stillbild: YouTube
[/caption]
Den första versionen
För att förstå den första sägenversionen är det en fördel att känna till följande historia som återberättas av Hedvig Piper: ”Han [Johan Sigismund Sparre] tycks emellertid ha varit mån om att upprätthålla sin ställning som envåldshärskare på Engsö utan inblandning vare sig från staten eller kyrkan. År 1691 upphävde Carl XI Engsö hals- och handrätt [en adelsmans rätt att åtala, fängsla och straffa sina underlydande] och samtidigt den s.k. ’jus episcopi et ecclesiae’, som innebar att godsherren själv tillsatte och avsatte präst utan inblandning från stiftet.” Detta ledde, enligt Piper, till en tvist mellan friherre Sparre och kyrkoherden Erik Vigelius som ledde till att friherren år 1707 lät stänga kyrkan helt i fem månader tills ”landshövdingeämbetet” tog initiativet till att öppna den. Sparre svarade då med att stänga kyrkan på nytt och till sist nådde församlingens klagomål hovrätten som, enligt Piper, ”lät hålla rannsakning på stället. Både präst och församling, som befanns helt oskyldiga, försökte då att med förbön mildra Sparre[s] straff. Men domen blev likafullt offentlig avbön, kyrkoplikt och 200 daler silvermynt i böter.” Enligt en sägen, vilken återberättas i boken Svenska slott: Engsö som är utgiven av Carl Arvid Klingspor och Bernhard Schlegel, så ska Sparre vid den här tiden ha haft dåligt samvete och drömt ”att den onde infunnit sig för att bortföra och straffa honom. Han hade på det kraftigaste spjernat [spjärnat] emot, men omsider blifvit fängslad med en kring hans hals kastad kedja. Sparre vaknade och såg verkligen kedjan, om hvilken [vilken] han drömt, omkring sin hals. Följande natt tyckte han sig i drömmen se en god ande, hvilken förmanade honom att som en helgedom förvara kedjan, emedan densamma, så länge hon [kedjan] innehades af egaren [ägaren] till Engsö, skulle skydda egendomen från all skada, hvaremot, i händelse hon förlorades, eld och brand skulle öfvergå godset.” Så lyder den första sägnen om hur kedjan kom till Ängsö, men den tycks ha helt kommit att överskuggas av den andra versionen.Den andra versionen
Sannolikt har de flesta svenskar någon gång i livet hört talas om den här versionen, som återberättas av Hedvig Piper. Enligt denna version kunde friherre Sparre inte sova en natt. Därför steg han upp och började önska att det fanns någon för honom att spela tärning med, och ju ”mer han tänkte på det desto större blev hans lust. Plötsligt stannade han. ’Finns här då ingen, som vill spela med mig’, ropade han ut i den tomma salen. ’Kom bara, kom vem det vara månde, vän eller fiende, ja, om det så vore Satan själv.’” Sparre hann inte mer än avsluta den sista meningen förrän en svartklädd man med pipskägg plötsligt dök upp och så började de två spela tärning under tystnad. Sparre vann och då tog den svartklädde fram en kedja och sade följande till friherren: ”Den är din. Du har vunnit den. Men kom ihåg, denna kedja får aldrig bäras av någon annan än herren till Engsö slott. Eld och brand kommer att härja, om den någonsin förs härifrån.” Sedan den natten har kedjan funnits på Ängsö. Den har tagits från slottet vid åtminstone två tillfällen och båda dessa gånger har eldsvådor verkligen utbrutit. Det finns dock en tredje, väldigt kort version om hur kedjan kom till Ängsö och den skiljer sig från de två andra.Den tredje versionen
Ängsö förblev inte i ätten Sparres ägo. År 1710 tvingades Johan Sigismund Sparre att sälja egendomen till greve Carl Piper (1647-1716) och dennes maka Christina Törnflycht (1673-1752). Den 13 maj 1749 skrev Johan Sigismund Sparres svägerska, Aurora Uggla (1690-1756), ett brev om att hon sålt den mystiska guldkedjan till Christina Törnflycht, som var Ängsös nya härskarinna. I det här brevet, som återges i boken Svenska slott: Engsö, nämner Aurora Uggla att kedjan blivit framburen och lagt ”på Bordet” av ”et[t] Spöke”. Uggla nämner inte sin svåger alls i det här sammanhanget, vilket antyder kedjan mycket väl kan ha funnits på Ängsö redan före friherre Sparres tid. Hade Johan Sigismund Sparre fått den, så hade hans svägerska sannolikt inte låtit bli att nämna det. Vad dessa tre versioner har gemensamt är att kedjan antas ha kommit till Ängsö på ett övernaturligt sätt, sannolikt till följd av de oklara omständigheter under vilka den kom dit. Att kedjans ålder inte kunnat avgöras och att brand utbrutit de gånger den förts från Ängsö har, precis som de tre sägenversionerna, hållit liv i mystiken.↧
↧
På jakt efter den nordiska folksjälen
”Folkesange” (Folkvisor) är Myrkurs tredje skiva.[/caption]
Hon har med detta album lämnat de tidigare förvridna ljuden och de primala urgrundsskriken bakom sig, och har mognat till något helt fantastiskt. I-stället hör vi lugna, vaggande, rofyllda, och känslofyllda toner, änglalik sång nästan i en perfektion, folkmusik, urgamla nordiska musikinstrument, harpor, och annat som höjer ens sinne när man ligger i sängen och blundar med hörlurarna som eskapistiskt sluter en från omvärlden – eller sitter på en klippa och tittar ut mot vår vackra nordiska natur, i Frej och Frejas blomstrande tid på året.
Vi hör den så utmärkande och unika nyckelharpan (det finns ju inget urnordiskt, som etablissemangets lögnpropaganda hävdar), den vackra och urgamla nordiska sångformen kulning (som från början användes för att till kalla betesdjuren till sig för natten), och annat som är så unikt för det nordiska.
Trots att skivan riktar in sig på det nordiska, uppvisas ändå en variation bland sångerna: Fager som en Ros, lämpar sig ypperligt för dans, medan det också finns mer självbeskådande, lugna, och grubblande sånger som Tor i Heilheim och den engelskspråkiga Leaves of Yggdrasil. Den nordiska melankolin lyser också ofta med sin starka närvaro i hennes sånger. Bruun sjunger både på danska och engelska.
Ytterligare intressanta och mäktiga sånger är Gudernes Vilje, Harpens kraft och andra. Hela albumet andas en renässans för nordisk folkmusik och kulturarv, till en bredare del av befolkningen, som kommer att ta del av något som knyter lyssnaren till vår vackra nordiska natur och dess myter, och som också kanske skapar en viss stärkt identitetsmedvetenhet i positiv form – i en anda av kärlek – hos lyssnaren.
Mitt betyg till Myrkurs Folkesange blir 8/10, och jag uppmanar alla att stödja henne, genom att köpa hennes album och att besöka hennes konserter. Hennes album kan provlyssnas på hemsidan www.myrkurmusic.com. Den som vill hålla koll på när Myrkur spelar live (bland annat i Gävle 9 juli), kan göra det på www.myrkurmusic.com/tour.
↧
Mellan dikt och fakta om u-båtskränkningar
↧
Finns det numera en svensk intelligentia?
↧
↧
Hemmet på frammarsch
Måltidsgemenskapen har i alla tider varit betydelsefull. Alla viktiga förbund ingicks i samband med en måltid till exempel bröllop. Hemmets måltider visar att familjesammanhållningen är värdefull. Gemenskapen förnyas vid varje måltid. Carl Larssons målning Frukost under stora björken, 1896.[/caption]
Jag har mött människor som för ett halvår sedan stönat högljutt och beklagat sig över att de måste städa eller, ack ve och fasa, vara hemma en vecka på semestern. Nu tycker dessa människor att det är så roligt att ”pyssla och greja” där hemma.
Under ett par årtionden, från 1960-talet och framåt, blev det lite fult att ta hand om hemmet. Men husmödrarna och hemmet hade sina försvarare. Det visades husmodersfilmer på biograferna. Husmödrarna var mästare i hushållning på alla plan. Men från samhällets sida växte kraven på att alla, både män och kvinnor, skulle arbeta utanför hemmet. När jag gick i skola på 1970-talet hade vi Hemkunskap på schemat.
Jag kommer ihåg mycket av det jag lärde mig och det var bra saker. Men att göra karriär som hemmafru var ju inte något man skulle sträva efter i Sverige. Husmor försvann från hemmet och det kom ingen annan istället. Det blev tomt. På 2000-talet skenade det hemmafientliga tåget fullständigt tills det fick ett tvärstopp på grund av ett ettrigt virus från Kina. Men låt oss nu ta en tripp tillbaka i historien och se vad hemmet har varit och vad det kan bli igen.
Visst har ni väl hört talesätten ”Mitt hem är min borg” och ”Egen härd är guld värd”? Hemmet står för trygghet. Förr var det platsen där allt som behövdes för livets uppehälle fanns. På härden lagade man mat och bakade bröd. Elden spred värme, ljus och beskydd. Trygghet var att kunna stänga en dörr och markera att det fanns en gräns mot yttervärlden. Den här gränsen är viktig för oss i dag. Vem som helst får inte kliva över den.
Innanför dörren befinner man sig hos någon annan. Då är man en gäst som ska ta sedan dit man kommer och visa respekt, och ingen kliver över en tröskel om man inte blivit inbjuden att göra det. Hemma kan vi slappna av från omvärldens krav. Hemmet ska vara ett stöd för dess invånare.
[caption id="attachment_67179" align="alignnone" width="585"]
Man måste lyssna till latmasken inom sig och vila när det behövs. Livet består av både arbete och vila. Målningen Lathörnet av Carl Larsson.[/caption]
I hemmet samlades man för att äta, bli sedd och hörd. Här utfördes arbeten som handlade om att klara tillvaron, det syddes, stickades och kardades ull. Man lappade och lagade allt från kläder till skor. Här bevarades kultur, traditioner, seder, bruk och tro. Man ägnade sig åt högläsning, berättade och uppfostrade. Hemmet var platsen för omvårdnad och kärlek.
I hemmet måste det också finnas regler som ska följas och respekteras för att alla ska kunna må bra. Bröt man mot dessa regler kunde det få allvarliga konsekvenser. Att bli förvisad från hemmet var bland det värsta som kunde drabba en människa. Ödelades hemmet slogs människors liv i spillror. Därför ödeläggs hem i krig. Totalitära regimer slår sönder hem och familjer. Människor som kommer från trasiga hem mår ofta väldigt dåligt. De har blivit berövade den fundamentala omsorgen och kärleken och det skapar bara elände. Trasiga och vilsna människor är lätta att styra och påverka. Hemmet har alltid varit tänkt att stå för det goda.
Där ska människor växa och utvecklas till trygga, unika personer med särskilda gåvor som kan ta ansvar och visa hänsyn. Det behövs trygga människor i samhället. Vi kan åter låta hemmet få den betydande roll som det alltid har haft.
↧
Spengler i sidobelysning
↧
Fornnordiska sagor – hisnande äventyr och burlesk humor
Del av hjälm vendel vendeltid möjligen Oden.[/caption]
Lars berättar att han började släktforska, men att släktforskningen spårade ur med tiden, vilket mångas släktforskningar tydligen gör. Det förvandlades till ett samlande och forskande kring forn-, vikinga- och medeltida regentlängder. Lars ägnade många år åt detta och arbetet utmynnade till slut i boken Från Oden till Vasa – Sveriges Rikes regentlängder, 110 regenter på 1500 år.
– Men under arbetet med den boken upptäckte jag att flera av dessa regentlängder även förekom i flera av de så kallat fornnordiska sagorna, berättar Lars.
Det bör förtydligas att fornnordiska sagor egentligen är ett samlingsbegrepp som inbegriper islänningasagorna (släktsagor), kungasagor (som Snorres Heimskringla) och fornaldarsagor. Fornaldarsagorna är oftast de man syftar på när man talar om just fornnordiska sagor. Trots ofta väldigt höga litterära värden anses ofta dessa sagor mindre viktiga än kungasagorna och islänningasagorna. Deras historiska sanningshalt anses även lägre. Ändå finns här viktiga historiska pusselbitar och, inte minst – rabblandet av släktträd och anor, något som var viktigt för Lars inför arbetet med boken om regentlängder.
Sagt och gjort, han började leta efter en komplett samling fornaldarsagor. Men det fanns ingen. Och värre än så, han upptäckte att knappt hälften av sagorna fanns översatta. Många av de som fanns på svenska var översatta på 1800-talet med den tidens stil. Bedrövligt på många sätt, inte minst kulturhistoriskt, ansåg Lars.
– Eftersom jag har ett litet enmansförlag som nyttjar print-on-demand-teknik, så slog mig tanken att jag kanske skulle försöka ge mig på att göra en komplett samling och sedan publicera den. Hade jag vetat då vad jag vet i dag så hade jag nog inte så blåögt kastat mig huvudstupa in i projektet.
Till att börja med – vad skulle ingå i samlingen? Det visade sig att Wikipedia hade en utmärkt artikel om dessa sagor. Den utgick i sin tur från en komplett samling som gjorts och givits ut på Island. Så där fann Lars en lista över vad som måste ingå. Den kompletterades senare med bland annat en kort saga som skrivits på svenska från början samt två sagor som ibland också räknades som kungasagor.
[caption id="attachment_67379" align="alignleft" width="250"]
Del av hjälm vendel vendeltid pressad bronsplåt[/caption]
Därefter började Lars leta efter tillgängliga äldre översättningar som nu hamnat inom public domain. Det fanns en hel del och det räckte till första samlingen och en bit in på andra.
Men resten, cirka hälften, måste översättas. Många av dem för första gången någonsin till svenska.
– Det gick fort att hitta dem alla på fornnordiska eller norrönt, som man ofta numera säger. Därtill kunde dessa kompletteras med översättningar på norska, danska och engelska, säger Lars om arbetet med boken.
Lars slängde ut trevare bland vänner och bekanta samt på Twitter om det fanns några som kunde tänka sig göra en enorm kulturhistorisk gärning genom att hjälpa till med översättningsarbetet. Alla visste att han inte hade möjlighet att betala för arbetet, att man helt enkelt fick se det som en god gärning. Ändå blev Lars snart förvånad över hur många som var villiga att hjälpa till.
– Min tanke var att man kunde ta en saga i var, för att arbetet inte skulle te sig oöverskådligt. Jag fanns hela tiden i bakgrunden och assisterade när någon körde fast eller var tveksam om hur något borde översättas. Och just den biten var otroligt rolig och lärorik. Vissa ord, uttryck och benämningar krävde verkligen rejäla efterforskningar innan man kunde klura ut vad som avsågs.
Det finns en gedigen notapparat till många av sagorna, ibland är förklaringarna längre än själva sagan för att sätta den i sitt sammanhang och förklara dess innebörd.
När arbetet kommit en bit hoppade hälften av de frivilliga emellertid av. Ofta försvann de utan att meddela det. Lars säger att det är knepigt att ställa krav på någon som anmält sig att göra något rent ideellt. Till sist fanns en handfull översättare kvar som åtog sig alltfler sagor ju fler som hoppade av. Lars gav sig även på att översätta ett par själv. Det blev mer och mer arbete.
– Och mitt i arbetet med tredje samlingen, sprang jag in i den där väggen som folk lämnar efter sig lite överallt. Det är mer än tre år sedan nu och jag är ännu inte helt återställd.
Till sist låg dock den tredje samlingen klar, ett par år senare än planerat.
– Jag är översättarna evigt tacksam. Detta hade aldrig gått utan deras hjälp. Och just Fornnordiska Sagor, volym 1-3, får bli mitt lilla förlags arv till eftervärlden, säger han.
[caption id="attachment_67383" align="alignnone" width="585"]
Fornnordiska Sagor, volym 1-3 kan köpas på alternamedia.se.[/caption]
Man kan fråga sig varför folk skulle vara intresserade av dessa sagor i dag. Lars menar att man först och främst bör inse att begreppet saga i dessa sammanhang inte betyder saga som i ”Grimms sagor”. Saga betydde ursprungligen ”berättelse” och det är som sådana dessa bör läsas. De utspelar sig från vandringstid till medeltid och ger en viktig inblick i hur man levde och framför allt hur man resonerade. Samtidigt får man hisnande äventyr och burlesk humor på köpet. Och mitt i allt detta dyker det upp enstaka personer som vi med stor sannolikhet kan säga har existerat.
– Saken är den att historia är viktigt, viktigare än man tror. Utan vår historia är vi ingenting och kan inte heller förutse hur framtiden kommer att se ut. Och dessa sagor är en enormt viktig del av både vårt kulturhistoriska och historiska arv, betonar Lars.
Det finns ett par böcker till Lars vill göra innan han är nöjd med sitt bidrag till vår tidigaste historia. Det ena är ett projekt som bara är ett tankefrö än så länge, men det andra har mer substans. Snorre Sturlassons Heimskringla, även kallad Norska Kungasagor, är den överlägset viktigaste boken för vår allra tidigaste historia, menar han. Den finns översatt och utgiven på svenska ett antal gånger.
– Men det finns en bok till, minst lika viktig, och den har aldrig översatts till svenska. Och det vore ett projekt!
Vilken det är vill han ska bli en överraskning.
Köp Fornnordiska Sagor på alternamedia.se.
↧
Smeden Leif: ”Viktigt att man för historiska kunskaper vidare”
Leif Sollier tycker att det bästa med smedyrket är känslan han får när han bemästrar stålet och kan forma det hur han vill. Han gör alltifrån knivar (övre bilden till höger) till staket och skyddsdörrar. Foto: Nya Tider.[/caption]
[caption id="attachment_67763" align="alignnone" width="585"]
Foto: Nya Tider.[/caption]
Leif säger att det är viktigt att man känner till sin historia, och vill inte att den skandinaviska smidekonsten går förlorad. Det finns en och annan smed kvar i dag, säger han, och om det visas något program på TV där hantverk och smideri tas upp så får det snabbt en nytändning och ”kommer tillbaka”. Något som har blivit populärt den senaste tiden är damaskering-knivarna. Damaskering är en avancerad smidteknik från vikingatiden där man sammanför flera lager av järn- och stålkvalitéer för att få en kniv eller ett svärd som har ”stålets skärpa och järnets seghet”.
– Man lägger två olika stål i hög, vartannat, vartannat upp till elva lager. Sedan värmer man upp stycket så att man ”väller” ihop det i ett paket, stäcker ut det och viker det. Det blir väldigt vackert, det håller jag på med än. Det är en konst, det är lätt att det blir fel, man måste veta exakt hur stora bitar man ska använda. Det kan gå åt 2,5 kilo stål till en enda kniv, för mycket av stålet försvinner i hettan och processen. En sådan kniv kan kosta runt 7 000-10 000 kronor.
En av de största utmaningarna Leif varit med om under sina år var att tillverka ett sådant svärd enbart med en handslägga.
– Det var oerhört tufft, skrattar han.
Leif säger att det bästa med att vara smed är att känna att man verkligen kan det, att man bemästrar stålet och kan forma det efter sitt eget huvud. Det är en utmaning och det är spännande, säger han, för det är många gånger det går ”åt helsike” och man får börja om på nytt. Man måste ha tålamod.
Förr om åren åkte Leif ofta till Jämtland och sålde sitt smide på marknader och berättade om sina tjänster. Det kunde röra sig om allt från knivar till säkerhetsdörrar som han ”piffade upp” med fina detaljer. Han anpassade dörrar, grindar och staket för att de skulle passa in i omgivningen och inte förfula miljön.
Leif är orolig att vi förlitar oss för mycket på internet i dag. Vi lär oss egentligen ingenting på djupet, utan förlitar oss på att vi kan ”googla” eller ringa någon om vi behöver hjälp. Men vad händer den dag vi kanske inte kan det längre? Hur ska vi då klara oss?
– Vi lever i en digital värld i dag, och vad är det som säger att det inte kan gå åt skogen? Händer det så faller vi väldigt långt tillbaka, och då gäller det att dessa kunskaper finns bevarade. Inte bara smide, men även hur man bygger och hur man brukar jorden. Det är helt borta idag. Det är helt fel. Slås internet ut är vi ganska körda.
Leif, som är historieintresserad, berättar gärna om hur smedyrket såg ut förr, och menar att många nog skulle bli förvånade om de visste hur pass bra lärlingarna hade det förr i tiden -– och vilka rättigheter de hade.
– Smederna hade en domstol förr i tiden enbart för smeder, med lagar och regler. Om lärlingen blev dåligt behandlad av sin mästare kunde han bli dömd, och vice versa. Det kunde vara att mästaren gav honom usel mat eller gav honom stryk. Sådana saker godtogs inte, då kunde mästaren bli utan medhjälp. Detta var i slutet av 1800-talet och framåt. Sedan stannade ju yrket upp till viss del... Maskinerna kom till och gör smedens arbete.
Vi frågar Leif hur han ser på att maskinerna har tagit över mer och mer. Kommer smedyrket att bli överflödigt?
– Det är väl bra att det finns maskiner som klarar av det som man själv inte klarar av, men smederna behövs för kunskapen. Man måste känna till stålvärmen, materialet, stålsorterna... det är en helt egen vetenskap. Dessutom vill man bevara det personliga.
[caption id="attachment_67761" align="alignnone" width="585"]
Med öga för detaljer. Leif Solliers vikingaskepp är en replik på Osebergsskeppet från Norge, ett tjugomannaskepp vars typ ofta användes för hövdingar som skulle besöka andra hövdingar och ville imponera. Foto: Nya Tider[/caption]
[caption id="attachment_67762" align="alignnone" width="585"]
Foto: Nya Tider[/caption]
Vi går in i huset med Leif och han visar oss en replik på ett vackert vikingaskepp, med detaljer som gör att man kan titta en lång stund och ändå finna någonting nytt. Hål för årorna, bland annat, och det klassiska ”huvudet” som vikingarna gärna karvade på toppen av skeppen.
– Jag tog ritningarna från Osebergsskeppet delvis, och gjort om det lite. Det är fantastiskt roligt att hålla på med den typen av arbeten. Det tog mig 360 arbetstimmar – utan fikaraster! Det här skeppet är ett tjugomannaskepp, ganska brett. Det användes bland annat av hövdingarna, om de skulle hälsa på en annan hövding och ville imponera lite. Det var lite extra fint, högt stäv och akter.
Osebergsskeppet upptäcktes år 1903 i en norsk gravhög och går i dag att beskåda på Vikingskipshuset i Oslo, tillsammans med många andra attiraljer från vikingatiden.
Leif säger att det förmodligen tog vikingarna mellan tre och fyra år att göra klart ett dylikt skepp, och att det var en hel grupp som jobbade med det. De utvecklade och förfinade konsten i 500 år, innan de fick fram en modell som både kunde seglas och ros.
– De var de absolut snabbaste skeppen på den tiden. Vikingarna höll lugnt i haven på den tiden, och anlitades ofta för att hålla piraterna i schack med sina snabba båtar. Och rent höll de!
När vi frågar om ”huvudena” som man ofta ser på vikigaskepp säger Leif att de var till för att skrämma bort onda andar. Det var hövdingarna själva som bestämde exakt hur dessa skulle se ut, berättar han.
Det är dags för Leif att återgå till sitt arbete. Han är glad att vi skriver om hantverket och vill att fler får upp ögonen för vårt folks gedigna historia och skicklighet.
↧
↧
Hollywood predikar, men bestraffas av publiken
Manliga karaktärer blir nu kvinnor
Fenomenet har förstås uppstått i och drivs på av Hollywood, genom de skådespelare, manusförfattare, regissörer och producenter som är verksamma i filmindustrin. Från USA kommer följaktligen också motreaktionen, som skapat uttrycket ”woke” för de så kallat ”progressiva” värderingar som publiken ska matas med. Publiken ska uppfostras och omfamna hbtq, invandring, mångkultur och allt annat som ska bli ny norm sedan ett antal år. [caption id="attachment_68401" align="alignright" width="225"]
FILMEN BLACKKKLANSMAN är baserad på en sann historia, men den verkliga berättelsen från 1970-talet har förvridits för att i stället leverera ett politiskt budskap i nutid. Mot slutet serveras vi rentav ett klipp med dagens Donald Trump. Bild: Amazon[/caption]
En av de kanske mer förlåtliga metoderna är att ersätta karaktärer som alltid varit manliga med kvinnliga motsvarigheter. Filmen Dirty Rotten Scoundrels, på svenska Rivierans guldgossar, fick när den nådde biograferna 1988 stora publikframgångar och höga betyg av kritikerna. Inte minst prisades kemin mellan de båda huvudrollsinnehavarna Michael Caine och Steve Martin. År 2019 släpptes nyversionen The Hustle, nu i stället med två kvinnliga huvudrollsinnehavare, spelade av Anne Hathaway och Rebel Wilson. Den tänkta publikens intresse var lågt och filmnätsidan Rotten Tomatoes sammanfattade:
”The Hustles stjärnor skulle kanske kunna vara ett effektivt komiskt par i ett annat sammanhang, men denna könsbytta nyversion tillför inte mycket utöver sin feminina vinkel.”
Ytterligare ett exempel på karaktärer som nu måste vara kvinnor är 2016 års version av komedin Ghostbusters. Den första filmen, som skildrade fyra män som jagade spöken, utkom 1984 och följdes 1989 upp med Ghostbusters II, där spökjägargruppen spelades av samma fyra män. En kvinnlig huvudroll fanns också, spelad av Sigourney Weaver, men att gruppen bestod av de fyra männen var självklart.
Så enkelt och naturligt blev det förstås inte tre decennier senare, då dessa roller i stället övergick till fyra kvinnor, egentligen lika absurt som om en nyversion av Thelma & Louise (1991) nu skulle spelas in, och de två kvinnliga huvudpersonerna i stället spelas av män.
Kritikerna sågade filmen, och den publik som uppskattat 1980-talets två filmer rasade. Föga förvånande bemöttes all sådan kritik som sexism, levererad av bittra män som var rädda för starka kvinnor. För det kunde ju inte gärna bero på att de ogillade själva filmupplevelsen.
Fantasiländer och förvriden historieskrivning
Det känsligaste ämnet i vår tid är som bekant ras, och det är följaktligen det tema där Hollywoods regissörer och manusskrivare känner sig särskilt kallade att förklara rätt och fel för sina kunder. I sådana fall vågar ofta inte ens kritikerna leverera negativ kritik. Ett mycket tydligt exempel är Black Panther från 2018, med nästan uteslutande svarta skådespelare. I korthet handlar filmen om en svart superhjälte i det fiktiva landet Wakanda, mitt i Afrika, men mer teknologiskt utvecklat än någon annan nation på jorden. Vi kan nog anta att Hollywood inte kommer att producera en film med endast vita personer i ett fantasiland med överlägsen kultur och teknologisk nivå, exempelvis med titeln Vit riddare. [caption id="attachment_68400" align="alignleft" width="225"]
NYINSPELNINGEN av den uppskattade Dirty Rotten Scoundrels från 1988 fick namnet The Hustle och de båda manliga huvudrollerna blev i stället kvinnor. Enligt kritiker tillförde den nya versionen endast könsbytet, medan humor och personkemi var som bortblåsta. Bild: Myhotposters.com[/caption]
Den mest intressanta aspekten av Black Panther är att kritikerna öste beröm över filmen, medan recensionerna från vanliga människor på filmnätsidor snarare ger en bild av en tämligen ordinär superhjältefilm, och långtifrån en av de bättre.
I bland måste själva historien skrivas om. Filmen BlacKkKlansman från 2018 bygger på en sann historia, men har för budskapets skull förvrängts till den grad att berättelsen i stället nästan blir en oavsiktlig komedi. Huvudpersonen Ron Stallworth var på 1970-talet en svart polis som undersökte Ku Klux Klan (KKK), och filmen handlar om hur listigt han lyckades övertyga varje korkad vit person han mötte, framställda som rena karikatyrer.
Eftersom budskapet är viktigast, och berättelsen underordnad, lyckas manusförfattarna krydda filmen med dagsaktuella kommentarer, som när man rentav låter en av dessa karaktärer för 40 år sedan använda formuleringar som yttrats av Donald Trump. Som om det inte var tydligt nog, dyker i filmen plötsligt ett klipp upp med just dagens Donald Trump. Det blir förstås helt absurt, men ska man skriva folk på näsan är det kanske lika bra att vara övertydlig.
Det är synd, för en film om verklighetens Ron Stallworth skulle ha varit betydligt intressantare. Det stämmer att han arbetade med att infiltrera KKK, men under sina år som infiltratör och utredare undersökte han många andra personer och grupper, inte minst svarta sådana. Hans första uppdrag, som förde honom till underrättelseavdelningen, var ett besök vid en nattklubb frekventerad av svarta personer, där den svarte aktivisten Kwame Ture skulle hålla tal. Det passade givetvis inte in i filmens narrativ och dess syfte, och utelämnades därför.
Ett olönsamt predikande
Som tur är finns inte bara beteckningen ”woke”, utan även fenomenet ”get woke, go broke”, alltså att de som försökt trycka ned ”progressiva” värderingar i publikens halsar i många fall har bestraffats av samma publik. Företag som försöker uppfostra sina kunder blir helt enkelt inte populära, ett fenomen som har setts även i filmindustrin. Kanske finns det hopp om att denna våg av signaleringsbehov ebbar ut, då pengar i slutändan är vad som driver de inblandade.↧
Kronprinsessan Margareta – Stockholm slotts solstråle
Hockeyklubb och måleri
Margareta var mycket sportintresserad. År 1908 grundade hon Kronprinsessans Hockeyklubb. Egentligen var det bandy som spelades, men på den här tiden benämndes denna sport även som ”hockey” och Staffan Tjerneld noterar i boken Darling Daisy: En bok om kronprinsessan Margareta av Sverige att klubben snart kom att utgöras av ”ett 20-tal damer”, men det fanns några enstaka män som ibland spelade med damerna. Detta ledde till ett stort intresse för sporten och snart hade sex stycken dambandylag bildats. Margaretas hockeyklubb deltog i dambandymatchen som spelades under de Nordiska spelen 1913. Visserligen deltog inga av de kungliga spelarna, men denna match blev historisk då den var den första dambandymatchen någonsin i vårt land. [caption id="attachment_68695" align="alignnone" width="585"]
År 1908 grundades Kronprinsessans Hockeyklubb. Majoriteten av spelarna var kvinnor, men några enstaka män spelade med, vilket man kan se till höger i bilden. Skärmbild: YouTube[/caption]
Vid sidan av sport hade Margareta även ett passionerat intresse för både fotografi och måleri. Tjerneld noterar att hon ”målat och tecknat hela sitt liv.” Det återkommande motivet i hennes verk är landskap, men hon målade även av trädgården vid Sofiero som hon låtit anlägga i engelsk stil.
Välgörerskan
Freden kom inte att vara i Europa. År 1914 bröt första världskriget ut och för Margareta blev detta, som Tjerneld skriver, ”en mycket tung prövning”, inte minst då många av hennes engelska släktingar och vänner var militärer. Hon grundade Kronprinsessans centralråd för landstormens beklädnad och utrustning. Landstormen var Sveriges värnpliktsarmé som grundats 1885 och även om Sverige inte deltog i kriget utan förklarat sig neutralt var man tvungen att vara beredd på att försvara landet vid eventuella neutralitetskränkningar. Margareta valde också att hjälpa krigsfångar, i synnerhet de franska och engelska soldaterna som, vilket Tjerneld skriver, satt i tyska fångläger. Kronprinsessan anordnade därför lotterier och basarer samt skickade klädpaket till fångarna. Tjerneld skriver att hon även samlade in ljus till fattiga under ransoneringstiden och att kronprins Gustaf Adolf ledde en odlingskampanj för att motverka hungersnöden. År 1917, vid sidan av sitt engagemang för soldater och krigsfångar samt Sveriges fattiga, tog Margareta initiativet till en arbetsnämnd för blinda samt bildade stödföreningen De blindas vänner.Modern
I kapitlet ”Landsmodern som aldrig blev drottning: Framställningar av kronprinsessan Margareta i samband med hennes död”, som ingår i Svenska folkets kungaminnen: Kungligt imageskapande och kungligt kulturarv, noterar Charlotte Tronbjer att Margareta betraktades som en föredömlig maka och mor och vid tiden för sin död framställdes som ”en blivande landsmoder – en kvinna som stod ovanför folket och politiken och därmed kunde symbolisera en enad nation.” Margareta fick fem barn med Gustaf Adolf och var den första kungliga modern i Sverige som själv ammade sina barn. I det avseendet blev hon, enligt Tronbjer, en förebild för alla mödrar i landet. Trots att hon aldrig blev drottning blev hon även genom sina handlingar som en symbolisk moder för svenska folket, som hon värnade så mycket om. När Margareta väntade sitt sjätte barn var hon ofta sjuk, vilket tärde kraftigt på henne. När hon var i åttonde månaden dog hon i blodförgiftning den första maj 1920. [caption id="attachment_68696" align="alignnone" width="585"]
På Kungliga begravningsplatsen vilar Margareta. Hon begravdes här 1922, men hennes gemål Gustaf Adolf och dennes andra maka Louise Mountbatten (1889-1965) ligger också begravda här. Foto: Wikipedia/Jacob Truedson Demitz[/caption]
Svenska folket sörjde henne djupt och Tronbjer noterar att till och med den press som var kritisk till monarkin skrev positivt om henne. Den socialdemokratiske statsministern Hjalmar Branting (1860-1925) konstaterade att solstrålen slocknat på Stockholms slott.
Hon begravdes två gånger. Först i Storkyrkan och två år senare på Kungliga begravningsplatsen på ön Karlsborg i Brunnsviken. Hon var den första kungligheten som begravdes där.
Hennes gemål gifte om sig år 1923 med Louise Mountbatten (1889-1965) och blev år 1950 kung Gustaf VI Adolf av Sverige.
↧
En samtida hjältesaga
SpaceX DM-1 innan start. Musk (längst till vänster) med anställda från NASA, Mars 2019, Foto: NASA/Joel Kowsky[/caption]
Med sina rikedomar satsade Musk nu på tre parallella företag: 100 miljoner dollar lades på SpaceX, 70 miljoner på Tesla och 10 miljoner i SolarCity. SpaceX var för sin del ett företag för både tillverkning av och uppskjutning av rymdraketer, med det ultimata målet att göra en expedition till Mars. Tesla var ett elbilsföretag. Och SolarCity satsade på solenergi.
Efter några tuffa år blev alla tre företagen framgångsrika. Om vi koncentrerar oss på SpaceX och Tesla så kan det sägas att de är rätt unika. Gällande SpaceX så har ännu ingen privat entreprenör lyckats med att både bygga, och reguljärt skjuta upp rymdfarkoster, och få det att löna sig. Musk har här konkurrerat med företagsjättar som Boeing och Lockheed Martin samt rymdföretag i regi av Ryssland och Kina. Det är sannerligen en jättarnas kamp, David mot Goliat. Därtill återanvänder Musk sina raketer; alla andra, från Nasa till ryssar, satsar huvudsakligen på att skjuta upp och sedan, efter fullgjort uppdrag, kassera sina raketer och kapslar. Musk har egenheten att, efter uppdragen, ta ner sina farkoster i precisionslandningar för att helt kunna återanvända dem.
Vad gäller Tesla så har man lyckats lansera flera elbilar som visserligen är dyra i inköp, men som har samma eller bättre prestanda som fossilbränslebilar och samtidigt är mycket billigare i drift. Tesla värderades vid den tid Vance bok skrevs i klass med bilföretaget Mazda. Det är imponerande, sett i perspektivet hur svårt det varit för nya amerikanska bilföretag att etablera sig. Det senast startade, ännu produktiva amerikanska bilföretaget är Chrysler, startat 1925.
Som sagt har Musk studerat både ekonomi och fysik. Han är inte bara en rik man som säger åt ingenjörer att bygga en raket åt honom. Han är själv ingenjör och förstår detta med konstruktion, med alla dess aspekter såsom produktens funktion, uthållighet, hanterlighet och så vidare. Och hans studier i nationalekonomi gjorde att han alltid tänkte på lönsamheten i de projekt han fick idéer till.
[caption id="attachment_69218" align="alignnone" width="585"]
SpaceX Dragon dockar med den internationella rymdstationen. Bild: SpaceX.[/caption]
Allt detta framgår av Vance bok och man kan, likt författaren, hysa en viss beundran för Musk. Nåväl, Musk kanske inte har så värst originella åsikter om kultur och religion, och han kanske inte har samma talang som Steven Jobs i att hålla tal och göra PR, i detta att vara en offentlig person som folk kan relatera till – men det är oväsentligt. Ty när det kommer till den produktions- och företagsmässiga kritan har Musk levererat, han har skapat något stort i branscher som under 2000-talet verkat hopplösa för nyskapande: elbilar och rymdfart. Som alla vet är det internetapplikationer som skapat de senaste storföretagen; Google, Facebook etc. Musk har gentemot detta en nygammal framtoning: Satsning på solida ingenjörsprodukter, tillverkade i USA. Det nya är att fullända elbilstekniken i en tid när ingen annan satsat stort på den. Samt att, på rymdsidan, hävda att mänskligheten bör resa till Mars för att kolonisera den och bli bofast där.
Människan ska inte vara en art hänvisad till bara en planet. Nej, hon ska bli en multiplanetär art, a multiplanet species. Detta anser Musk. Ingen annan industriell tungviktare står i dag upp och säger något liknande. Visst finns visionärer och klubbar som forskar i sådant som hur långvarig vistelse i kallt ökenklimat påverkar den mänskliga organismen, forskning med framtida tillämpning på en Marsexpedition. Musk kontaktade dem i början av sin rymdforskningskarriär. Men han går längre än dem genom att ha byggt vad som troligen kan bli ett skepp för Marsfärd, Dragon.
Men man ska kanske inte vänta sig för mycket av detta. Att åka till Mars, stanna och ta prover och återvända är teoretiskt möjligt. Även längre uppehåll samt så kallad terraforming, det vill säga att omforma planeten för människans behov, främst genom att skapa ett magnetfält, en atmosfär och så vidare. Även detta kan teoretiskt göras. Men tillåter dagens politiker att en privat uppstickare som Musk drar åstad och gör detta? Det är tveksamt. Dagens politiker saknar nog vision och vilja för något så ambitiöst.
Det må vara. Men visst är samtiden, och framtiden, spännande när man vet att där finns folk som Musk. Han är som hämtad ur en sci-fi roman. Något av en verklighetens David D. Harriman, så som Heinlein berättade om honom 1951.
Jag tänker här på Mannen som sålde månen, Heinleins långnovell om hur en privat entreprenör organiserar den första färden till månen. Intressant i den berättelsen var att entreprenören, Harriman själv, aldrig åkte till månen. Som företagsledare var han för värdefull för det. I den verkliga världen har Musk för sin del gjort ett liknande yttrande, i termer av att det är oviktigt om han själv får åka ut i rymden. Det viktiga är att möjliggöra det för mänskligheten i stort.
Detta läser vi i Vance bok och som helhet är detta en klart godkänd biografi. Man får veta allt om ingenjören, visionären och människan Musk, allt med noggrann dokumentation och berättat i en hyfsat läsbar stil. Det är, kan man säga, en verklighetsbaserad hjältesaga av 2000-talssnitt vi får oss till livs, en saga om en faustisk människa, en människa som bara kan tänkas inom den faustiska, västerländska kulturens ramar, den kultur som dominerar världen med sitt tekniska kunnande, sin vetenskapliga nyfikenhet och sin företagskultur. Detaljer åsido är denna faustiska kultur en skapelse av folk med europeiskt påbrå och något att vara stolt över.
Detta är en hjältesaga – och hjältesagor, i vilken form som helst, är vi sannerligen inte bortskämda med i dag.
↧
Välkommen till Östersjöns pärla!
Gudhjem ligger på östkusten, den bergiga och mest spännande kusten. Här är vi i Gudhjems hamn. Därifrån går båtarna ut till Christiansö.[/caption]
[caption id="attachment_69228" align="alignnone" width="585"]
Ja vågornas brus. När stormen skakar mast och tåg, hör stormarnas sus. Min flickas varma kyss, fick jag nyss. Ja hör vågornas brus![/caption]
I Gudhjem och Svaneke (solskinsbyen) och flera andra små städer, lockar smala gränder med vackra korsvirkeshus flanörerna att filosofera över tidens gång. Tradition och historia är också närvarande i de gamla borgruinerna Hammers hus och i rundkyrkorna, dessa intressanta byggnader som en gång var kombinationer av tillflyktsplatser, försvarstorn, festplatser och kyrkor.
Nu med musikfestivaler. Danskt gemyt och god mat, fina cykelvägar kors och tvärs och runt ön gör att Bornholm har mycket att erbjuda turisterna. Själva det faktum att det är en liten ö, långt ute i havet, bidrar till lockelsen. Ökulturer är alltid lite speciella och egna. Eller vad sägs om att i Hasle blir byns fagraste korad till miss ”sild” (sill)? Öklimat ger soliga dagar. De flesta besökare kommer från Danmark, Tyskland, Sverige och Norge.
Bornholm kallas Östersöens Perle, Solopgangens land, Syden i Norden, Kontrasternes ö och så vidare. Liksom till Österlen har många konstnärer lockats hit. Det finns elva gallerier, 56 konsthantverkshus, varav åtta ”glaspusteri” (ofta i gamla rökerier) och 18 keramikverkstäder. En av de mycket kända konstnärerna, Olof Höst, har fångat ljuset över Gudhjem. Många känner också till ön genom Martin Andersen Nexö och ”Pelle Erobreren”.
Redan i färjeläget i Ystad förstår jag att det är något särskilt med turen till Bornholm. Trängsel och köer. Ingen tänker på coronan (och Danmark har ju klarat sig bra jämfört med Sverige). Varje sommar kommer nästan 600 000 turister till Bornholm. Ön har 44 000 invånare, så det blir cirka 14 turister per öbo. Turismen spelar förstås en viktig roll i öns ekonomi.
[caption id="attachment_69232" align="alignnone" width="585"]
Rundkyrka på Bornholm.[/caption]
[caption id="attachment_69229" align="alignnone" width="585"]
Hus med halmtak.[/caption]
[caption id="attachment_69231" align="alignnone" width="585"]
Korsvirkeshus.[/caption]
På Bornholm är de gamla näringarna, fisket och lantbruket inget de bofasta kan livnära sig på i dag. Fisken håller på att ta slut i Östersjön och stränga fiskekvoter gör att fisket för en tynande tillvaro. Mindre är 300 öbor arbetar numera med fisket. Lantbruket går bra som sådant, men ger inte mycket arbetstillfällen. Bara 900 av öns 20 000 sysselsatta arbetar i jordbruket. Industrin är inte heller stor. Som i andra glesbygder har folk flyttat ut och sedan 1978 har befolkningen minskat med cirka 5 000. Vore det inte för den växande turismen, skulle situationen snabbt bli besvärande.
Vill man uppleva ännu mera av öliv, kan man göra en utflykt till Christiansö. Fiskebåten – nu turistbåt – Chimeren lägger ut från Gudhjem. Solen skiner, långa dyningar rullar över havet och Chimeren gungar stillsamt på sin färd mot Ertholmerne, mera kända som Christiansö. Resan tar en timma. På långt håll ser vi de långa, gula militärkasernerna och de två försvarstornen på den gamla flottbasen.
Här bor människorna verkligen på havet, omgivna av ständigt vågbrus, vindar och ibland hårt väder. Och tiotusentals skrikande sjöfåglar! Mest är det gråtrutar med 10 000 häckande par. Men det finns också 2 000 par sillgrisslor och 700 par tordmular. Ejder är öarnas ”nationalfågel”.
Ärtholmarna är inga stora öar, därav namnet. Den största, Christiansö, är bara 710 x 430 meter. Träd finns bara på det inre av Christiansö. Nästan all bebyggelse ligger vid hamnen mellan Fredsiksö och Christiansö. De hundra invånarna bor huvudsakligen i små lägenheter i de gamla kasernerna, men också i några mycket små hus, inte större än en kolonistuga. Nästan alla hus är gula med röda tegeltak. När solen står lågt i väster lyser husen som guld och speglar sig i havet. Det är mycket vackert.
Bornholm har mycket som lockar turister. Det paradoxala är att det på sätt och vis är förhistorian med fiskehamnar och handelsstäder och deras nedgång som öppnat möjligheterna för framgångsrik turism. Fiskekuttrar har blivit utflyktsbåtar. Gamla fiskebodar görs om till restauranger och aktivitetsstånd vid festivaler och hamnfester. Ängs- och åkermark blir golfbanor. Här är det danskt ”hygge” som gäller och är en av lockelserna för turismen på ön.
↧
↧
Profilerna berättar: Därför behövs Alternativa bok- och mediemässan
Mikael Willgert driver nätkanalen SwebbTV och ser Alternativa bok- och mediemässan som ett tillfälle att knyta kontakter och uppnå en gemenskap bland olika dissidenter. Foto: Privat[/caption]
Vill belysa vad som egentligen pågår
Willgert berättar att han bland annat kommer att prata om dagens makthavare utifrån de erfarenheter han har från sitt arbete med SwebbTV, där han intervjuar olika samhällskritiker. − En av drivkrafterna är ju att förstå det som pågår. Vad är det de håller på med egentligen? Jag vill försöka belysa det på ett sätt som jag tror att folk kan ta till sig. För en del kan det bli en aha-upplevelse, kanske inte bland dem som redan är insatta, men bland dem som precis börjat intressera sig för det och undrar vad de håller på med och varför de inte löser några problem. Om poängen med att genomföra en alternativ mässa, säger han vidare: − Det knyts kontakter och det uppstår en gemenskap. Det blir ju allt mer tydligt att man tappar intresse för de gamla medierna, och någonting kommer i stället. Den här typen av sammankomster och medier är värdefulla att visa. Här kommer det någonting nytt och det finns alternativ. Willgert beklagar den utveckling som den traditionella Bokmässan i Göteborg har genomgått: − Jag blir nästan lite sorgsen när jag ser hur någonting kan bli så instängt och unket, och att man liksom klamrar sig kvar och hoppas att det ska bli som förr igen. Som exempel på denna mentalitet nämner han den protest mot Nya Tiders närvaro som Författarförbundet genomförde vid Bokmässan i Göteborg 2016, då de gick hand i hand med igentejpade munnar: − Det blev ett slags sinnebild för detta. Som fiskar som simmar runt i ett akvarium, och inte riktigt förstår vad som är fel, men att någonting är fel.Journalisten som blev dissident
Ingrid Carlqvist är i grunden journalist och är sedan många år aktiv i den oppositionella sfären med böcker, nättidningar och poddar. På mässan kommer hon att hålla föredrag, vara moderator och sälja sina böcker. Med sin kollega Maria Celander, från deras gemensamma projekt ”Ingrid & Maria”, skriver hon nu på en bok med titeln 100 år med kvinnlig rösträtt – hur blev det?. Den är tänkt att lanseras på Internationella kvinnodagen den 8 mars 2021. [caption id="attachment_69364" align="alignright" width="225"]
Ingrid Carlqvist. Foto: Gugge Zeelander.[/caption]
Om sitt deltagande på mässan säger hon:
– Jag tycker att det är otroligt spännande att vi i den ”alternativa världen” nu har börjat samarbeta och kan arrangera en bokmässa tillsammans. Det är så viktigt att vi normaliseras, så att vanligt folk förstår att vi är helt normala människor som brinner för Sverige och det svenska folket. Att vi samlas för att prata om böcker och yttrandefrihet och allt annat som är viktigt för att rädda Sverige från undergång.
Även Carlqvist är minst sagt skeptisk till Bokmässan i Göteborg:
– Den har spelat ut sin roll. En bokmässa som bannlyser människor med andra åsikter än de godkända kommer snart att självdö.
Hoppas på en etablerad plattform för fritänkare
Företagaren och författaren Arne Weinz gav nyligen ut del två i sin bokserie med titeln Landet som ingen ägde. Serien handlar [caption id="attachment_69365" align="alignleft" width="225"]
ARNE WEINZ har bland annat skrivit boken Landet som ingen ägde, en roman om ett kommande inbördeskrig i Sverige. Foto: Privat[/caption]
om ett kommande etniskt och religiöst inbördeskrig i Europa, och förutom sina böcker tänker Weinz tala om den yttrandefrihet han i dag anser vara beskuren. Han säger om sitt deltagande:
– Jag tycker att det är ett väldigt intressant alternativ till Bokmässan i Göteborg, som är ett rent vänsterjippo.
Weinz ser möjligheter för alternativet:
– Man får ju hoppas att Alternativa bokmässan får fart och lyfter. Rätt hanterat kan det bli ett stort alternativ till just Göteborg, och kanske rentav större, men det tar ju några år. Jag hoppas att det kan bli en etablerad plattform för fritänkande författare och andra.
Den unga aktivisten som vill se fler engagerade
På plats är även Izabella Nilsson Jarvandi, som först väckte uppmärksamhet 2018 som aktivist för de svenska Gula västarna. I dag ser hon sig som opinionsbildare, och delar sina åsikter kring bland annat migration på plattformar som YouTube och Twitter. Även hon ser det som ett bra initiativ, inte minst eftersom alternativa röster har utestängts från mässan i Göteborg: – Vi blir ju utstötta i samhället i många avseenden för att vi kritiserar regeringen och etablissemanget, och då får vi väl ha en egen. [caption id="attachment_69366" align="alignnone" width="585"]
IZABELLA NILSSON JARVANDI hoppas att mässan kan inspirera människor att skapa fler alternativa vägar, utanför etablissemangets ramar. Foto: Privat[/caption]
Om ett önskvärt resultat, säger hon:
– Jag hoppas att det kan inspirera folk till att göra fler egna saker, när de blir utfrysta. Pratas det inte om olika problem, då får vi göra poddar och liknande och lyfta det själva. Det gör ju många redan, men det behövs fler som engagerar sig.
Expressen ville i en artikel dels svartmåla mässan i sig, dels få olika deltagare att ta avstånd från varandra. I artikeln fick de ingen att nappa på det försöket, och Izabella Nilsson Jarvandi förklarar varför inte heller hon funderar på om hon delar den enes eller andres åsikter:
– Anledningen till att jag ens är med är att alla människor ska få vara med och lyfta sina erfarenheter och synpunkter. Jag är där för att framföra mina synpunkter. När alternativmedia har varit med på den ordinarie bokmässan, är det inte för att de håller med Expressen. Sedan tror jag inte att någon där är ”en elak människa”. Vi har olika åsikter och tycker någon annorlunda än jag, då kan jag diskutera det med dem. Det är väl poängen med att vi ska diskutera i panelen.
Skogsägare reagerar på myndigheters övergrepp
En lite annorlunda ingång i sammanhanget har Karl Hedin, som kommer från skogsnäringen och där har blivit allt mer kritisk till hur staten behandlar landsbygden: – Jag reagerade när man planterade in varg, eller när den inplanterade vargen började ockupera de marker där jag lever. Då upptäckte jag många märkligheter, och framför allt hur det var drivet från centralt håll. Hur många organisationer som var inblandade. Ett mäktigt gäng, som jag i dag kallar för ”miljöklanen”. De har rätt att strunta i riksdagsbeslut, de har rätt att strunta i lagen. [caption id="attachment_69367" align="alignnone" width="585"]
Karl Hedin kommer från skogsnäringen, och har därigenom fått erfarenheter som har gjort honom allt mer kritisk till staten. Inte minst har inplanteringen av varg fått honom att upptäcka det han i dag kallar ”miljöklanen”, som han beskriver som ”ett mäktigt gäng”. Foto: Karl Hedin AB[/caption]
Hedin menar att samma krafter också gått vidare till att försöka ta själva skogen, antingen genom tvångsförsäljning eller lösningar där skogen görs värdelös. Från denna fråga fick han också upp ögonen för missförhållanden inom rättsväsendet, då han blev inblandad i ett rättsfall:
– Jag upplevde vilket jäkla övergrepp det var mot de människor jag känner. Vilket gjorde att jag engagerade mig, och försökte hjälpa dem. Alla jobbade och hade familj, och så blir de då påhoppade och kastade i fängelse.
Efter tre år blev dessa vänner frikända, och Hedin skrev en bok om historien. På mässan ska han hålla ett föredrag på detta tema.
Relationscoachen som blev uthängd som ”rasist”
Lennart Matikainen kastades på allvar in i offentligheten 2016, då han skulle vara relationscoach i TV4:s program Skilsmässohotellet, men sparkades efter att det upptäckts att han tidigare skrivit invandringskritiska inlägg på sociala medier. Med denna bakgrund, är hans drivkraft inför mässan inte förvånande: – Jag tycker att det är så otroligt viktigt med yttrandefriheten i det här landet. Det är A och O. Jag försöker få människor att förstå att det inte är vi som bryter mot yttrandefriheten, utan det är de styrande, för de lever inte efter de egna grundlagarna. Ju fler vi är som visar att vi kan stå för yttrandefriheten, men fortfarande på ett väldigt nyanserat och vänligt sätt, kan det bli en förebild för den allmänna människan. [caption id="attachment_69368" align="alignnone" width="585"]
LENNART MATIKAINEN fick sparken som relationscoach i TV4 efter att hans invandringskritiska tankar uppmärksammats. Det är ett skäl till att han nu engagerar sig för yttrandefriheten. Foto: Privat[/caption]
Han vill beröra detta på mässan, men tillägger också:
– I och med att jag har jobbat som relationscoach, så handlar det mycket om att vara stolt över sig själv och självkänsla. Också en del om ledarskap. Vad är bra ledarskap? Man anser alltid att de anställda är de viktigaste i ens företag, och så borde det fungera också i en nation.
Om drevet i samband med deltagandet i TV4 säger Matikainen:
– Jag har alltid pratat. Jag skrev ju debattartiklar och insändare på nittiotalet om det här som jag såg pågick, som jag själv upplevde eftersom jag kom från säkerhetsbranschen. Jag såg det här våldskapitalet, och redan då fanns det en form av dominanskriminalitet mot svenskar, som jag klart kunde notera. Jag har ju märkt också det här hyckleriet, för jag har varit helt öppen på Facebook sedan starten 2008, 2009. Och skrivit även mycket politiskt, men det blir inte intressant förrän du hamnar i ett TV4-program. Då ska alla in och dammsuga efter vad det här är för en figur.
Han fortsätter:
– Jag blev lite förvånad över att det blev så hårt klimat helt plötsligt, men jag förstod samtidigt att vi verkligen har krafter emot oss som vill döda all yttrandefrihet. Och det viktigaste av allt: All humor och ironi har dödats. Ser man på exempelvis Lorry kunde man skämta om precis vad som helst på nittiotalet, om svart och vitt, men det får man inte göra i dag. Jag har kanske med humor skrivit en del av dessa saker, medan de humorlösa tar det på allvar och då blir det mycket etikettering.
Drevet ledde till nya möjligheter:
– Själv blev jag aldrig rädd eller orolig, tvärtom. Jag sade att ”jag blev kastad till vargarna, men så upptäckte jag att vargarna var trevliga personer. Det känns bara som att en ny möjlighet öppnades upp, i och med det här drevet som jag drabbades av. Jag har många fler roliga uppdrag i dag. Jag anlitas fortfarande som coach med ledarskapsutbildningar och så, men det är andra företag som kommer in. Det var till exempel ett stort modeföretag, som man kan tänka sig bara består av pk-människor, som hörde av sig. De sade att ”vi söker någon som står upp och inte vänder kappan efter vinden. Vi vill att våra chefer ska vara hållbara och tala sanning, och det gör ju du”.
Från Nya Tider deltar Vávra Suk och Sanna Hill.
Hur blir det då om regeringen inte hinner lyfta förbudet mot offentliga tillställningar med fler än 50 personer? Arrangörerna meddelar att det i så fall kan bli en digital mässa som man får följa online.
↧
Människans älskade trädgårdar
Linnéträdgården i Uppsala. Det var inte enbart örter och blommor som odlades i trädgårdarna. Frukt- och grönsaksodlingarna blev ett viktigt tillskott. Foto: Nya Tider[/caption]
Kungen såg sig omkring. Visst var det vackert och rogivande. Här fanns förutom örterna en vattendamm, ett mandelträd och ett valnötsträd och ljuvligt doftande buskar, översållade av mörkt rosa blommor. Kungen och munken slog sig ned på en bänk under mandelträdet och munken berättade om sina tankar om hur örter, fruktträd och blommor skulle planteras och spridas i kungens rike eftersom de var så nyttiga. Taklöken var fantastisk att plantera på just tak. Den kunde användas till mat, den var sårläkande och förhindrade blixtnedslag och eldsvådor. Kungen lyssnade och så hade munken blivit kungens rådgivare när det handlade om att anlägga trädgårdar.
Denna händelse utspelade sig på 800-talet och kungen var Karl den Store. Han kom att betyda mycket för de nyttiga växternas spridning. Men trädgårdarnas historia är mycket äldre än så.
De flesta har hört talas om Edens lustgård i Bibeln. Berättelsen finns i 1 Mosebok, kapitel 2, verserna 8-16. Eden betyder ljuvlighet och Gud planterade denna trädgård för att människorna som han hade skapat skulle leva där och ha det bra. I Eden fanns alla sorters örter, frukter och blommor, träd och buskar. I dess mitt stod livets träd och kunskapens träd. Omkring Eden fanns en mur som var en gräns mot öknen och vildmarken. Utanför muren var människan oskyddad. Innanför muren rådde ordning, harmoni och balans. Dessa tre principer symboliserade liv. Gud satte upp en regel för människorna. De fick inte äta av frukten på kunskapens träd eftersom kunskap kan vara både god och ond. Men människan åt av den förbjudna frukten och konsekvensen blev utvisning. Håller man inte lagar och regler som gäller innanför gränsen, då har man ingen rätt att vara kvar. Trädgården var Guds boning på jorden.
Eden låg i Mesopotamien. Vi kan utgå från det eftersom de båda floderna Eufrat och Tigris omnämns i Bibelns berättelse. Trädgårdarnas framväxt hänger ihop med jordbruket som började växa fram från cirka 8000 f. Kr. Tidigare på vissa platser och senare på andra. Den äldsta trädgårdsodlingen är från 9000 f. Kr. på Nya Guinea.
Den trädgårdskonst som har påverkat oss mest är den persiska. Ursprunget för dessa trädgårdar är faktiskt öknen. Människornas längtan efter vatten, grönska och skugga gjorde att man började odla i oaserna och där skapades lustgårdar som markant skilde sig från den omgivande öknen.
I trädgården skulle det finnas åtminstone ett träd. Där det fanns träd fanns vatten och skugga där människan kunde vila. De flesta kulturer har någon berättelse om detta livs- eller världsträd. Vi har vår nordiska ask, Yggdrasil, som var platsen för människornas boning.
I trädgårdskonsten var geometriska former viktiga. Den runda formen symboliserade himlen och den fyrkantiga jorden. 1600-talets barockträdgårdar är bra exempel på detta.
[caption id="attachment_69638" align="alignnone" width="585"]
lagom vilda blommor i engelska trädgården. Går inte tankarna till impressionisternas underbara vallmoängar? Foto: Privat[/caption]
Välordnade trädgårdar ville också visa på människans makt över naturen. Ju större och mer praktfull en trädgård var, desto större var makten. En trädgård skulle också tilltala alla sinnen. Porlande vatten från fontäner, statyer som i klosterträdgårdarna föreställde jungfru Maria, alla örters beskyddarinna. De rena formerna, som planteringar i raka linjer, rutor och runda former var vilsamt för ögat. Där skulle det finnas väldoftande blommor och örter, träd som gav skugga och fågelkvitter.
Det var nu som den botaniska trädgården i Uppsala anlades. Här skulle man vetenskapligt studera växterna och deras medicinska egenskaper. På 1700-talet blev det lekfulla modernt och labyrinter samt utomhusteatrar nådde stor popularitet. I slutet av 1700-talet började man anlägga engelska trädgårdar och parker som skulle se så naturliga ut som möjligt. Det var nästan vildmark men under ordnade förhållanden. Där hölls ofta hjortar som man jagade.
Det fanns en stark längtan till naturen men det vilda skrämde. Därför skapades rum ute i naturen och där kan vi se bersåernas framväxt, och naturen plockades även in i husen. På 1800-talet kom impressionisterna, med Claude Monet i spetsen. De lämnade ateljéerna för att måla det naturliga ljuset och tog intryck av naturen.
När du besöker en trädgård, örtagård, en park eller en kolonilott kan du känna historiens vingslag. Du är en av många som sökt sig till lustgårdens ljuvlighet.
↧
Kallakrigsnostalgi
↧
Berättelser om Sveriges förfall och absurditeter
↧
↧
Blommor inom vår kultur
Lavendel är en vanlig kulturväxt som har använts bland annat för att motverka dålig lukt. Vid farsoter förr använde man bland annat små buketter av väldoftande lavendel. Man trodde att de skulle hålla farsoten borta. Foto: Nya Tider[/caption]
På 1500-talet kom tulpaner till Holland från Osmanska riket. De trivdes bra i Holland och blev omåttligt populära. Handeln med tulpanlökar blev så omfattande och närmast hysterisk att det ledde till en rejäl spekulationsbubbla, där det liksom i pyramidspel blev de som kom sist in som blev de stora förlorarna.
Under 1600- och 1700-talet blev England tongivande inom trädgårdsanläggningar, som också innehöll växter engelsmännen samlat på sig från kolonierna. Från England spred sig idéerna om strikta blomsterrabatter till Sverige, främst via Gustav III och hans trädgårdsarkitekt Magnus Piper. Under 1700-talet blir den svenska adeln trädgårdsintresserade och skapar orangerier där de odlar exotiska växter. Med ostindiefararna kommer pelargonian till Sverige och blir en populär blomma, inte minst eftersom det är lätt att ta sticklingar. Efterhand blir den allmän och folklig och kommer in i hemmen som krukväxt. Det blir en blomma där det finns mängder av varianter att välja mellan.
På slutet av 1800-talet kommer en reaktion mot den strikta och lite stela trädgården. Det är irländaren William Robinson som lanserar den mera naturliga trädgården med blommor som växer mera vilt och klättrar i träd istället för på pergolor. Cottage gardens (landsbygdsträdgårdar) innehöll klassiker som blåklockor, riddarsporre, löjtnantshjärtan och pioner – och förstås rosor och liljor! När vi når fram till 1900-talet är det bland andra Carl Larsson och hans målningar med mycket blommor som inspirerar. Suckulenter, begonior och svärmors tunga är populära liksom kaktusar som krukväxter.
[caption id="attachment_70358" align="alignnone" width="585"]
Den ståtliga riddarsporren odlas ibland som prydnadsväxt i våra trädgårdar. Under 1700-talet var den en ansedd apoteksväxt, och användes som bland annat mask- och urindrivande medel. Foto: Alf Ronnby[/caption]
Vissa av våra vilda växter har dock blivit så inlemmade med människan och hennes traditioner att de bör nämnas i sammanhanget. Vad vore till exempel en svensk midsommar utan våra vackra och väldoftande midsommarblommor. Dessa blommor vill vi inte ha instängda i våra trädgårdar. Nej, de ska vi plocka i hagar och ängar. Johannesört till exempel blommar lagom till midsommar och räknas rent historiskt till en blomma som hör försommar och midsommar till. Otaliga legender berättar om magiken runt denna växt och hur man ska använda den. Prästkragen är också en blomma som många förknippar med midsommar. När vi dukar våra midsommarbord är det inte ovanligt att vi tar fram dukar med broderier av just prästkragar tillsammans med andra försommarblommor.
[caption id="attachment_70359" align="alignnone" width="585"]
Dagens rosor sägs härstamma från kinesiska trädgårdar, där det odlades rosor för cirka 4000 år sedan. I det kristna Rom blev rosen en symbol för jungfru Maria. Den röda rosen uppstod enligt traditionen då Kristi blod droppade ner på marken under korset. Foto: Nya Tider[/caption]
Sedan har vi naturligtvis begreppet kulturväxter. Det är odlade växter som berättar om människors levnadsförhållanden i äldre tider. Många menar att de tillhör det svenska kulturarvet på samma sätt som runstenar och gamla byggnader.
Lavendel räknas till exempel som en kulturväxt. Den har en hel del att berätta om flydda tider. Vem har inte hört talas om lavendelpåsar? De väldoftande, oftast vackert broderade små tygpåsarna innehållande lavendelblommor, som man förr lade in i linneskåpen för att ge linnet en behaglig doft men även för att motverka mal. Redan under antiken användes den som parfym och tillsats i tvättvattnet. Än i dag odlas lavendel för att utvinna lavendelolja för parfym- och tvåltillverkning. Faktum är att skönhetsindustrin, som är urgammal, har väldoftande blommor att tacka för mycket.
↧
Johan Axel Sandström: Sed – Musik till vardag och blot
Där möts vi av något unikt i samtida vistradition. Sandströms sång är nära och avslappnad, och med den slår vi följe till en annan sorts upplevelse av världen, naturen och livet självt. Så det är inte Wreeswijk, Sundström eller Edwall som ekar, för ingenstans finner vi tunnelbanor, samtida fyllevandringar eller problem med socialtjänsten. Stadens grå betong är borta, liksom dess smuts och blinkande ljus. Vi förs därifrån, och det är en sällsam utsikt vi ställs inför – något som på samma gång känns fjärran och genuint.
Några sånger sticker ut extra mycket i kraft och framförande. En sådan är ”Kom häst som drager sol”, där Sandström visar hela registret av sin röst i ett melodiskt sammanhang som stadigt växer genom pumpande instrument. Här spåras en energi som dagens musikpublik främst kan härleda till rock, men hos Sandström tycks den spira ur något mycket djupare och rentav ärligare, och detta trots att han väljer bort samtidsreferenser i texten för att istället öppna dörren till fornnordiska tolkningar av verkligheten.
Då och då går tankarna till artister som Wardruna och Dead Can Dance, särskilt i de låtar som har inslag av rituella trummor och repetitivt plockande stränginstrument som ”Ristum run a horni” och ”Vanadiskvädet”, men på något sätt lyckas Sandström navigera sin resa. Den för oss inte ut på anonyma farvatten sockrade med regnbågar och new age. Inte heller blir det lajv och förr i tiden på låtsas. Vi sveps in mot den svenska vis- och folktraditionen där solen glimmar mellan furor och det svårfångade vemodet dansar i gläntor och över sjöar – en verklighet som ännu finns i vårt land men som sällan skildras på ett respektfullt sätt.
Något som också ger skivan extra lyster är de orädda arrangemangen. Ibland kan ett plockande strängriff ligga som grund till en hel låt, andra gånger handtrummas tempo. En sådan är ”Emblas gånglåt”, där frenetisk rytmik sammanförs med traditionella nordiska harmonier.
En helt fantastisk sång är ”Vårkväde”. Den är en hyllning till vårens återkomst med värme och framtidstro, vars framförande är sparsmakat på skivan men som absolut skulle kunna framföras av studentsångarna i Lund på första maj. Sista spåret på skivan är ”Vår sista chans”. Där naglas slutligen skivans unikum fast. Sandströms röst är Lundellskt sträv och både melodin och arrangemanget minner om samtida vispop, men där man kunde vänta sig en text om ledsna bakiscigaretter ställs vi åter inför mytologiska och arkaiska motiv.
Johan Axel Sandström, som själv bor i Dalarna, mottog 2017 Lilla Dan Andersson-priset av Dan Andersson-sällskapet. I motiveringen står att Sandström ”förvaltar kulturarvet från finnmarken och håller dikten och vissångtraditionen levande i en tid där mycket medialt fokus är riktad mot storstaden”.
Man kan nog konstatera att Sandströms musikaliska sätt att närma sig den forna nordiska andligheten och kulturen går på samma linje. Det är få artister som övertygar i att frångå trender och skildra svunna tider utan att det känns pretentiöst. Uppenbarligen tillhör Sandström den lilla skara som kan ge röst åt de gamla perspektiv som ännu andas i våra landskap.
↧
Dansk författare ger ut illustrerad version av Koranen
De skuggiga trädgårdarna är inte en ren översättning av Koranen, utan texten har både förkortats och utökats. Enligt Bluitgen har omarbetningen inte inneburit att väsentliga delar saknas:
– Texten i De skuggiga trädgårdarna är lojal mot Koranen, men de flesta av de otaliga upprepningarna utelämnas, liksom en hel del av de tekniska detaljerna i lagstiftningen om till exempel slavar, bön under krigföring och skilsmässa. Men annars ingår allt.
För att komplettera historien har dessutom avsnitt ur Haditherna, berättelser om profeten Mohammeds liv, lyfts in. Enligt Bluitgen har han valt sådana hadither som muslimer ser som de mest trovärdiga, och han förklarar:
– Vissa hadither har förts in i samband med de profetiska berättelserna. I dessa ses många likheter med historier ur Gamla testamentet. Och om vi tar berättelsen om Mohammeds resa till den sjunde himlen, fyller den endast en vers i Koranen, medan hadithlitteraturen kring denna resa är extremt omfattande och unik i sina berättelser. Det är dock fortfarande korantexten i sig som är grundpelaren i, och utgör huvuddelen av, De skuggiga trädgårdarna.
För läsbarhetens skull har ytterligare en betydande bearbetning gjorts. Koranen består av 114 kapitel, suror, som sammanställdes efter profeten Mohammeds död, där de längsta surorna lagts först och de kortaste sist. Denna ordning har i De skuggiga trädgårdarna kastats om till en mer kronologisk framställning, och Bluitgens bok innehåller därför en förteckning över vilket av hans kapitel som motsvarar vilken sura i Koranen. Bokens titel kommer från ett av uttrycken för det muslimska paradiset, och Bluitgen valde just detta eftersom han föreställer sig att skuggiga trädgårdar måste ha varit en mycket positiv bild för dåtidens araber i öknens Mecka.
Med tanke på inte minst tumultet kring Mohammed-karikatyrerna i Jyllands-Posten 2005, är valet att förse denna bok med illustrationer intressant. Huruvida det föreligger ett absolut förbud mot att avbilda människor och djur, och i synnerhet Mohammed, är omdiskuterat. Koranen förbjuder inte uttryckligen bilder av Mohammed, men förbudet återfinns i vissa hadither. Bluitgen ger sin syn på saken:
– Det finns i dag otaliga illustrerade biblar, och nu har Koranen nått samma kommunikationsnivå. För barn, och många andra, är det förstås lättare att läsa en svår text, trots min språkliga bearbetning, om den illustreras. Det är en mycket gammal europeisk tradition. Vi ska också komma ihåg att endast den fascistiska delen av islam upprätthåller ett fanatiskt bildförbud, och jag menar att dessa krafter är svagare än under ”Mohammed-krisen”. Men annars tar vi bara ännu en runda i kampen mellan religiös galenskap och upplyst demokrati.
Bluitgen började intressera sig för islam när han var styrelseordförande för en grundskola i den etniska enklaven Nørrebro i Köpenhamn, där koncentrationen av muslimer är som störst:
– Här upptäckte jag att ett stort antal muslimer i Danmark har en mycket ytlig kunskap om Koranen. Man svor på Koranen, och absurda uppfattningar om allt från simlektioner och deltagande i skolläger florerade bland både barn och vuxna. Jag märkte också att man genom att citera Koranen helt enkelt kunde avsluta varje diskussion. Även om citatet var falskt. Auktoriteten var absolut, och det räckte att nämna bokens titel.
Han bestämde sig därför för att fördjupa sig i ämnet:
– Vid den här tiden var jag inte särskilt skriftlärd, så jag valde att spendera några år på att studera Koranen och se den betraktad från många olika islamiska riktningar. Det slutade med att jag översatte och kommenterade den från de erkända engelska upplagorna, tillsammans med en av Danmarks mest kunniga inom klassisk arabiska.
Det var Bluitgens intresse för islam som kom att leda till det han kallar ”Mohammed-krisen”. Efter att han hösten 2005 gått ut med att han inte lyckats hitta någon illustratör som vågade bidra med bilder till en biografi över profeten Mohammed, uppstod den debatt som kulminerade i Jyllands-Postens publicering av de tolv karikatyrerna.
↧