Den 3 november på Moragården hade både vuxna och mindre vuxna Skansenbesökare kommit för att lyssna på spökhistorier och berättelser om nordiska väsen. Vi satt på långbänkar som ställts i rader framför eldstaden. Det var bara några blygsamt brinnande pinnar som gjorde att vi kunde se något i stugan med lite extra hjälp av det grå höstskimret från ett fönster.
Upplyst av eldsken och det mulna förmiddagsljuset satt vår ciceron framför oss, iförd folkligt traditionella kläder. En andaktsfull tystnad lägrade sig i kammaren när hon började berätta om människoöden från gångna tider, spöken och väsen.
Efter att vi fått lyssna till två spökhistorier, en om den elaka slottsfru Bielke som spökade så intensivt att man pålade henne på sjöbotten, och om den döda kvinnan som dansade över ängen med sin döde fästman, frågade kvinnan om det fanns några önskemål.
– Vättar! ropade en pojke.
– Ja, vättar kan vi ta, säger berätterskan.
– Enligt Ebbe Schön så är vättarna som kusiner till gårdstomten. Och sedan har vi vättarnas äldre motsvarighet uppe i norr, och det är vittra. Vittra är det allra äldsta väsendet vi känner till, det är äldre än berget säger man. Typiskt var att vittran rådde över gruvor och naturtillgångar, och ofta framstod de som lite vackrare människor, men för det mesta valde de att göra sig osynliga för folk.
[caption id="attachment_20457" align="alignnone" width="500"]Image may be NSFW. Clik here to view. Vättar, gloson och nattravnen. Många olika varelser levde nära människorna förr i tiden, även om man inte alltid kunde se dem. Barnen och även de vuxna lyssnar andlöst vid berättelserna på Skansen. Foto: Nya Tider[/caption]
De snarstuckna vättarna
Det skygga vättefolket ville inte bli störda eller avslöjade, för då kunde de bli arga. Om man ändå fick syn på en vätte fick man absolut inte berätta det för någon. Gjorde man det, kunde man räkna med att bli straffad.
Så kom sagan om Ottilia, en vetgirig piga, som liksom många andra på den tiden fått reda på att vättar förvandlade sig till djur, helst hara eller paddor, när de skulle förflytta sig i synlig form.
En dag under en paus på gården fick Ottilia syn på en gravid padda som var så uppsvullen att den knappt kunde röra sig. Den snälla Ottilia blev berörd. Hon viskade till paddan att när det väl var dags att föda så skulle hon hjälpa den.
Så en natt vaknade Ottilia av att en gråklädd liten farbror ryckte i hennes arm. Den bistre gubben ledde henne ner genom jorden till en sal under ladugården, där en vättefamilj stod samlade runt mamman som skulle föda. Ottilia som var van vid förlossningar eftersom hon många gånger hanterat sådant med kalvarna på gården, hjälpte till och förlöste vättebarnet.
När det väl var gjort såg hon att vättefar tog fram en salva som han smorde i barnets ögon. Nyfiken som hon var, tog hon själv lite av salvan och smorde i sitt ena öga. En helt ny värld öppnade sig då för henne, och efter det kunde hon se hur vättarna sprang runt på gården, men hon berättade ingenting för någon.
På höstmarknaden glömde hon dock av sig. Bland människorna fick hon syn på vättefamiljen som hon hjälpt, blev upprymd och hälsade på dem.
– Med vilket öga ser du oss, frågade de.
– Det vänstra, berättade Ottilia. Då knäppte det till där, och från den dagen kunde hon inte se någonting alls på det ögat. Det var straffet för att hon inte hållit tyst.
Skräckinjagande och farliga varelser
Vi fick även höra om riktigt kusliga och farliga väsen.
– Har någon hört talas om gloson, eller glosuggan? frågade berätterskan sedan.
Tystnaden i stugan talade som svar, och sedan fick vi höra om en skinande vit grisvarelse med röda ögon och hög rakbladsvass ragg. Den slipade gärna raggen mot gravstenarna på de kyrkogårdar där de ofta bodde.
Gloson var från början osaliga andar efter mördade barn. Döda barn kunde även bli mylingar som kunde komma tillbaka för att plåga sina mödrar, men den som hämnades värst av alla var gloson, som ville hämnas på männen. Farligast var det när man gick så kallad årsgång natten mellan julafton och juldagen. Då tog den sikte och sprang rakt emot mannen, och hann han då inte ställa ben och armar i kors eller få upp en bit stål ur fickan, så blev han kluven mitt itu av den vassa raggen.
Ännu en skräckinjagande varelse var nattravnen, som även den var ett väsen bildat av en mördad människa. Det var en fågel som flög trots att den enbart var ett skelett, och de skrek så blodet isades och kunde även anfalla människor.
Vissa tider på året farligare än andra
Tron på väsen var väldigt gammal, fick vi veta, och vissa tider på året var mer aktiva än andra. Innan Sverige blev kristnat trodde man att ”de underjordiska” vaknade under höstsådden, som även den var runt allhelgona. Varelserna blev helt enkelt hemlösa efter att människor vänt jorden på åkrar och marker med plogbillarna, och de började därför söka nya platser att leva på. Alla övergångar var extra känsliga, som mellan årstider eller inför det nya året. Från och med lusse den trettonde december, och fram till juletiden, som enligt gamla tiders kalender var början på det nya året, kunde man också möta på väsen.
Hälsoråd från gamla tider
I Bollnässtugan satt en klok gumma bredvid ett bord fullt av gamla tiders medikamenter – askar med örter, en glas med brännvin och stearinljus. Hon gav besökarna råd i hur de skulle göra med sina krämpor.
Gumman rådde en ung mamma om hur hon skulle skydda sitt barn från trollen, som kunde komma och byta ut barnet mot en trollunge. Då skulle hon lägga en ring eller en gaffel under madrassen, för då ”stålades” området och trollen kunde inte komma i närheten. Extra viktigt att göra det var om barnet var odöpt. Åhörarna fick också veta hur man känner igen en trollunge. Det mest typiska var att de ständigt skrek och bråkade. De åt också ofantligt mycket, men trots det så det så växte de inte.
En pojke berättade för den kloka damen att han hade ont i halsen. Efter att ha lyssnat noga vände hon sig till hans mamma och frågade:
– Hon har väl sparat ljuset från julenatten?
Det hade hon inte, och hälsorådgiverskan skakade på huvudet.
Annars var det så att på julenatten så var alla krafter som starkast, både onda och goda, då gäller det att ha ett talgljus stående på bordet, helst av fårtalg. Vid förkylning tog man det sparade juleljuset och smorde med det under foten. Vid läggdags lindade man sedan ullstrumpan man haft på samma fot minst två varv runt halsen. Så på morgonen – en stor mugg hett kaffe med en stor smörklimp i, och så försvann förkylningen.
Vi fick även veta att man skulle ropa till vättarna när man skulle kasta bort badvattnet, så inte vättarna blev arga.
– Badevattnet kastar jag på stunna, är det nån i vägen så gå unna, skulle man ropa, och sedan räkna från tre till ett innan man kastade ut vattnet.
En kvinna undrade hur hon skulle göra med värk i öronen. Det var nog älvor som blåst in det onda trodde gumman, och hjälpte sedan kvinnan med att blåsa bort det genom ett rullat blad från en brännässla.
Gumman kunde också ordna upp olycklig kärlek. Då gällde det att få den man ville skulle bli kär tillbaka att få något i sig från en själv. Det kunde exempelvis vara en maträtt med ens eget spott i, eller som i den sedelärande sagan om flickan som skulle bjuda sin önskade gemål på pannkaka med hennes pottinnehåll från natten innan i. Tyvärr glömde han äta pannkakan, och gav den till att utfordra grisarna istället. Det gjorde att hon alltid hade en stor galt efter sig resten av livet.
Det var i sin helhet en stämningsfull dag på Skansen, lågmält arrangerad och stillsam i det kyliga höstvädret, och många verkade tycka det var roligt att lära sig om väsen och äldre tiders friskvård.
Vättar, gloson och nattravnen. Många olika varelser levde nära människorna förr i tiden, även om man inte alltid kunde se dem. Barnen och även de vuxna lyssnar andlöst vid berättelserna på Skansen. Foto: Nya Tider[/caption]