![untitled-1]()
Boken som Lars Ulwencreutz hållit på med i snart 20 år är av den karaktären att man kan plocka fram den, slå upp en sida på måfå och få sig ett par kungar med tillhörande korthistoria till livs. Eller så hamnar man i en spalt där släktskap och annat klargörs. Jag läste förstås boken från pärm till pärm och drabbades av dess på en gång komplexa och lättsamma framtoning.
Självklart hade jag hört talas om de mer namnkunniga regenterna från svensk medeltid och några århundraden bakåt, men sedan blir det nästan mer av Tolkien än den svenska och nordiska historia jag är van vid. Fantasifulla namn och skeenden varvas med platser och händelser jag vagt minns att jag hört talas om. Bilder frammanas i mitt inre, om slag på Vänern, folkvandringar i Europa samt mängder av märkliga öden och äventyr.
[caption id="attachment_18949" align="alignleft" width="350"]
![untitled-1]()
Från Oden till Vasa: Svea rikes regentlängder.[/caption]
Innehållsmässigt är boken både lättillgänglig och lite snårig. De många anekdotiska berättelserna sätter svindlande tidsresor i rörelse, vilket ser till att texterna får ett flyt som gör det svårt att sluta läsa, men de mer matematiska tabellerna blir lite av överkurs. De är svårare att ta till sig och renderar pliktskyldigt tragglande eftersom jag vägrar att hoppa över text i böcker jag läser, även om jag känner att det är svårsmält. Mot slutet i Ulwencreutz bok blir det ånyo lite skönt framåtlut och jag landar i den sortens välbefinnande som bara lite ny historisk bildning kan ge.
Vem är då Lars Ulwencreutz och hur föddes idén till Från Oden till Vasa? Jag fick en pratstund med honom och fick svar på de frågor som dykt upp i mitt huvud då jag var klar med boken.
Efter att som vuxen ha läst in gymnasiet satt Lars vid 30 års ålder med villa och barn. Att börja läsa på universitetet var det inte tal om.
– Jag satsade på skrivandet, och senare även på förläggandet, istället. På så sätt kunde jag ägna mig åt alla mina mycket skiftande intressen mer eller mindre samtidigt. Böcker i alla former har alltid varit mitt största intresse. Däribland historieböcker. Minns att jag läste Carl Grimbergs Svenska folkets underbara öden i nio volymer under sommarlovet mellan åttonde och nionde klass, berättar han.
NyT: När föddes den här idén om att nedteckna regentlängderna som var före Gustav Vasa och hur länge har du hållit på?
– Det var egentligen tre saker som hände ungefär samtidigt, det kan ha varit i slutet på 90-talet och jag hade just köpt min första dator. Jag släktforskade intensivt vid den tiden och forskningen lades in i ett släktforskarprogram. I samma veva läste jag Lars Lagerqvists Sverige och dess regenter under 1000 år och störde mig på att boken inte var komplett, trots att den började så sent som med Erik Segersäll. Så drog jag mig till minnes en artikel jag hade läst i en engelsk historisk tidskrift där man hävdade att Oden troligen hade varit en högst verklig person som alltså vandrat från Svarta havet hit till Sverige och här grundat Ynglingaätten.
[caption id="attachment_18956" align="alignleft" width="300"]
![Gustav Vasas hjälm från 1540-talet. Foto: Wiki]()
Gustav Vasas hjälm från 1540-talet. Foto: Wiki[/caption]
När man nu släktforskar så bildas ju med tiden en pyramid som står på sin spets, med en själv längst ned och ens förfäder travade ovanpå, dubbelt så många för varje generation. Nu föddes idén om ett ättlingaverk från Oden och framåt. Med andra ord en rättvänd pyramid, och allt lades in i släktforskarprogrammet. Dock rördes hela databasen till av att det fanns inte en utan två Ragnar Lodbrok, med ett antal års mellanrum. Detta rörde till hela forskningen och gjorde databasen mer eller mindre oanvändbar. Istället fokuserade jag på att få en så komplett regentlängd som möjligt, med regenternas inbördes släktskap redovisat. Detta ledde automatiskt till ett samlande och översättande av forn- och medeltida regentlängder. Och plötsligt 2015 insåg jag att jag var färdig.
NyT: Många regenter har namn som syftar till deras fysionomier, egendomar eller lyten. Men du har fastnat speciellt för Näskonung och du återupptar den berättande och resonerande tråden när du ägnar honom ett eget kapitel i slutet av boken. Näskonung låter ju som någon som var framgångsrik kokainlangare på 80-talet eller en lyckad plastikkirurg på 2000-talet. Har du kommit längre i dina efterforskningar om denne regent sedan boken kom ut?
– Nej, jag kom inte längre än till de spekulationer som presenteras i bokens sista kapitel, ”Jakten på kung Näskonung”. Men han lämnar mig verkligen ingen ro. Jag önskar att jag kunde få bolla det kapitlet med någon som är lika insnöad som jag själv på området. Det enda jag är säker på i sammanhanget är att nämnde Näskonung och Olof Näskonung inte är en och samma person, även om de var ungefär samtida. Näskonung var faktiskt ett förnamn, om än ett ovanligt sådant, redan på den tiden det förekom. Enligt fyra av varandra oberoende handskrivna regentlängder har vi alltså haft en nu fullkomligt bortglömd kung med det namnet. Sådant väcker ju ens nyfikenhet!
NyT: Det är flera regenter som varit tongivande för eftervärlden och som levde fantastiska och äventyrliga liv. Har du planer på skönlitterär uppföljning på någon eller några av dessa, kanske?
– Nog för att jag skriver skönlitterärt också, men historiska romaner överlämnar jag till andra. Men författarinnan Johanne Hildebrandt använder min bok som inspiration och referensverk för sin senaste roman i Valhalla-serien som utspelar sig på 800-talet.
NyT: Hade du gärna fördjupat dig och kanske även varit lite fiktiv i större utsträckning om du kunnat?
– Ja, betydligt mer fördjupning i kungarna var och en för sig, men definitivt inte som fiktion. Funderar faktiskt på att med tiden sammanställa en bok över vår historia, med utgångspunkt just från min regentlängd. Det finns så gott om mustiga och fascinerande historier om dem att berätta. Hur många barn i dag vet vem som yttrade ”Grymta månne grisarna när de hör hur den gamle galten lider!”?
NyT: Kapitlet som heter ”Odens förfäder, eller från Adam till Oden” påminner lite om hur Evangelium enligt Mattéus i Nya Testamentet börjar: Abraham födde Isak, Isak födde Jakob, Jakob födde Judas och hans bröder; Judas födde Fares och Sara med Tamar, Fares födde Esrom, Esrom födde Aram och så vidare. Är det medvetet?
– Det har jag faktiskt inte reflekterat över! Men man använder ungefär samma teknik i många fornnordiska sagor, som i till exempel sagan om ”Fornjot och hans ättemän”. Förteckningen från Adam till Oden återfinns på åtskilliga amerikanska släktforskarsidor på nätet. Där ska man gärna kunna leda sin egen släktforskning ända tillbaka till Adam, något man så gott som aldrig hör en svensk släktforskare göra oavsett hur troende de är.
NyT: Vilken period som de olika regenterna levde i skulle du säga var mest turbulent, omvälvande och intressant?
– Helt klart sent 1000-tal. Där kämpade tre släkter om makten, tre släkter som dessutom var inbördes släkt. Dels hade vi den gamla ätten, som stod för ett gammaldags Svea rike där en stor del av makten låg hos folket. Dels hade vi det vi i dag benämner som Bjälbo-ätten, tidigare kallad Folkungaätten, där Birger Jarl dyker upp med tiden. Den släkten kämpade för en starkare stat med mer centraliserad makt, det vill säga mer en nation eller stat än ett rike. Så hade vi den Stenkilska ätten som politiskt sett låg lite mitt emellan.
Det var en extremt rörig tid med mängder av tronstrider, pretendenter och mot-kungar. Periodvis till och med inbördeskrig. Därför var det minst sagt knepigt att få alla regenterna i rätt kronologisk ordning just för den här perioden. Det var även här som vår gåtfulle Näskonung dök upp. Under den här perioden var det inte bara tre släkter som kämpade, varav den ena i huvudsak var hednisk. Det var också en brytningstid mellan den gamla tron och kristendomen, samtidigt som landet obevekligen sakta förvandlades från rike till nation. Svårt att inse i dag hur rörigt det faktiskt var då och ända fram till att Birger Jarl kom till makten 1248.
Men även perioden mellan Ragnar Lodbrok och Erik Segersäll är väldigt intressant just eftersom vi vet så ytterst lite om den.
NyT: Du saknar en renodlad källförteckning i boken. Det förutsätter att läsaren litar på att du inte sitter och fabulerar. Vad säger andra forskare om ett sådant förfarande, tro? Berätta förresten gärna också om den hemlige forskaren med aliaset Magnus Minnesköld.
– Jag är smärtsamt medveten om att boken saknar såväl exakta källhänvisningar som notsystem, något som givetvis kan dra ned helhetsintrycket. Rent akademiskt är det katastrof. Men anledningen är enkel, det hela var aldrig tänkt att bli en bok från början, utan bara något jag gjorde för mitt eget höga nöjes skull. Sedan blev jag övertalad att ge ut det hela i bokform. Därtill hör att jag inte är historiker på något vis, utan bara en extremt historieintresserad släktforskare, och det bör man ha i åtanke när man läser boken, att den utöver regentlängden bör ses som ett komplement till en historiebok och inte något som ersätter den.
När det gäller Magnus Minnesköld så är han ett mysterium i sig. Namnet är lånat från Birger Jarls far och användes av en känd historiker. Jag var tidigare aktiv på historiska forum och liknande på internet och jag tror att det var den vägen som den icke namngivne historikern hittade mig och därefter kontaktade mig. Han skickade mig ett opublicerat manus där han utredde släktförhållandena i kungasläkterna under svensk forn-, vikinga- och medeltid.
Han berättade vidare att han var känd från press och media och att detta inte var något som han fick ägna sig åt som seriös akademiker. Men eftersom vi delade samma intresse så kontaktade han mig som sagt under pseudonym och sände mig sitt manus. Efter en tids mejlande erbjöd han sig att berätta vem han var men jag tyckte inte att han skulle ta risken eftersom jag ändå kunde utläsa av hans manus att han visste vad han pratade om, så hans egentliga identitet spelade mig ingen roll – då. Något jag ångrat många gånger sedan dess. Dels för att jag skulle vilja diskutera kung Näskonung med honom och dels för att jag gärna skulle vilja skicka honom ett exemplar av min bok som han så frikostigt bidragit till.
I boken anger jag att jag i dag vet vem han var, och när boken gick i tryck var jag helt säker på att jag visste. Men när jag konfronterade den jag trodde att det var, mellan fyra ögon, så blånekade vederbörande och lade fram bra argument för varför jag hade tagit fel. Så den gåtfulle men lärde personen bakom pseudonymen Magnus Minnesköld är fortfarande ett mysterium. Vederbörande är dock väldigt kunnig i gamla fornnordiska sagor, släktförhållanden och dåtida namnbruk, samt har en stor portion humor och självdistans.
NyT: Vad anser du vara bokens förtjänster, vad är det som skiljer den från andra liknande verk?
– Det är nog flera saker. Först och främst är det första gången sedan Johannes Magnus (Alla göta- och sveakonungars historia, 1554) som någon försöker göra en så komplett regentlängd som möjligt. Den regentlängden kan man sedan tycka vad man vill om när det gäller trovärdighet och källor och så vidare, men då kommer vi till bokens andra förtjänst, att det är första gången någonsin som samtliga kända forn- och medeltida regentlängder samlats i samma volym, och det i form av jämförande tabeller. Sedan svarar boken efter bästa förmåga på klassiska frågor som exempelvis huruvida Ragnar Lodbrok var en svensk kung under tidigt 700-tal eller dansk jarl vid sent 800-tal, eller hur Rurik som grundade Ryssland härstammade från vårt svenska kungahus.
Från Oden till Vasa: Svea rikes regentlängder.[/caption]
Innehållsmässigt är boken både lättillgänglig och lite snårig. De många anekdotiska berättelserna sätter svindlande tidsresor i rörelse, vilket ser till att texterna får ett flyt som gör det svårt att sluta läsa, men de mer matematiska tabellerna blir lite av överkurs. De är svårare att ta till sig och renderar pliktskyldigt tragglande eftersom jag vägrar att hoppa över text i böcker jag läser, även om jag känner att det är svårsmält. Mot slutet i Ulwencreutz bok blir det ånyo lite skönt framåtlut och jag landar i den sortens välbefinnande som bara lite ny historisk bildning kan ge.
Vem är då Lars Ulwencreutz och hur föddes idén till Från Oden till Vasa? Jag fick en pratstund med honom och fick svar på de frågor som dykt upp i mitt huvud då jag var klar med boken.
Efter att som vuxen ha läst in gymnasiet satt Lars vid 30 års ålder med villa och barn. Att börja läsa på universitetet var det inte tal om.
– Jag satsade på skrivandet, och senare även på förläggandet, istället. På så sätt kunde jag ägna mig åt alla mina mycket skiftande intressen mer eller mindre samtidigt. Böcker i alla former har alltid varit mitt största intresse. Däribland historieböcker. Minns att jag läste Carl Grimbergs Svenska folkets underbara öden i nio volymer under sommarlovet mellan åttonde och nionde klass, berättar han.
NyT: När föddes den här idén om att nedteckna regentlängderna som var före Gustav Vasa och hur länge har du hållit på?
– Det var egentligen tre saker som hände ungefär samtidigt, det kan ha varit i slutet på 90-talet och jag hade just köpt min första dator. Jag släktforskade intensivt vid den tiden och forskningen lades in i ett släktforskarprogram. I samma veva läste jag Lars Lagerqvists Sverige och dess regenter under 1000 år och störde mig på att boken inte var komplett, trots att den började så sent som med Erik Segersäll. Så drog jag mig till minnes en artikel jag hade läst i en engelsk historisk tidskrift där man hävdade att Oden troligen hade varit en högst verklig person som alltså vandrat från Svarta havet hit till Sverige och här grundat Ynglingaätten.
[caption id="attachment_18956" align="alignleft" width="300"]
Gustav Vasas hjälm från 1540-talet. Foto: Wiki[/caption]
När man nu släktforskar så bildas ju med tiden en pyramid som står på sin spets, med en själv längst ned och ens förfäder travade ovanpå, dubbelt så många för varje generation. Nu föddes idén om ett ättlingaverk från Oden och framåt. Med andra ord en rättvänd pyramid, och allt lades in i släktforskarprogrammet. Dock rördes hela databasen till av att det fanns inte en utan två Ragnar Lodbrok, med ett antal års mellanrum. Detta rörde till hela forskningen och gjorde databasen mer eller mindre oanvändbar. Istället fokuserade jag på att få en så komplett regentlängd som möjligt, med regenternas inbördes släktskap redovisat. Detta ledde automatiskt till ett samlande och översättande av forn- och medeltida regentlängder. Och plötsligt 2015 insåg jag att jag var färdig.
NyT: Många regenter har namn som syftar till deras fysionomier, egendomar eller lyten. Men du har fastnat speciellt för Näskonung och du återupptar den berättande och resonerande tråden när du ägnar honom ett eget kapitel i slutet av boken. Näskonung låter ju som någon som var framgångsrik kokainlangare på 80-talet eller en lyckad plastikkirurg på 2000-talet. Har du kommit längre i dina efterforskningar om denne regent sedan boken kom ut?
– Nej, jag kom inte längre än till de spekulationer som presenteras i bokens sista kapitel, ”Jakten på kung Näskonung”. Men han lämnar mig verkligen ingen ro. Jag önskar att jag kunde få bolla det kapitlet med någon som är lika insnöad som jag själv på området. Det enda jag är säker på i sammanhanget är att nämnde Näskonung och Olof Näskonung inte är en och samma person, även om de var ungefär samtida. Näskonung var faktiskt ett förnamn, om än ett ovanligt sådant, redan på den tiden det förekom. Enligt fyra av varandra oberoende handskrivna regentlängder har vi alltså haft en nu fullkomligt bortglömd kung med det namnet. Sådant väcker ju ens nyfikenhet!
NyT: Det är flera regenter som varit tongivande för eftervärlden och som levde fantastiska och äventyrliga liv. Har du planer på skönlitterär uppföljning på någon eller några av dessa, kanske?
– Nog för att jag skriver skönlitterärt också, men historiska romaner överlämnar jag till andra. Men författarinnan Johanne Hildebrandt använder min bok som inspiration och referensverk för sin senaste roman i Valhalla-serien som utspelar sig på 800-talet.
NyT: Hade du gärna fördjupat dig och kanske även varit lite fiktiv i större utsträckning om du kunnat?
– Ja, betydligt mer fördjupning i kungarna var och en för sig, men definitivt inte som fiktion. Funderar faktiskt på att med tiden sammanställa en bok över vår historia, med utgångspunkt just från min regentlängd. Det finns så gott om mustiga och fascinerande historier om dem att berätta. Hur många barn i dag vet vem som yttrade ”Grymta månne grisarna när de hör hur den gamle galten lider!”?
NyT: Kapitlet som heter ”Odens förfäder, eller från Adam till Oden” påminner lite om hur Evangelium enligt Mattéus i Nya Testamentet börjar: Abraham födde Isak, Isak födde Jakob, Jakob födde Judas och hans bröder; Judas födde Fares och Sara med Tamar, Fares födde Esrom, Esrom födde Aram och så vidare. Är det medvetet?
– Det har jag faktiskt inte reflekterat över! Men man använder ungefär samma teknik i många fornnordiska sagor, som i till exempel sagan om ”Fornjot och hans ättemän”. Förteckningen från Adam till Oden återfinns på åtskilliga amerikanska släktforskarsidor på nätet. Där ska man gärna kunna leda sin egen släktforskning ända tillbaka till Adam, något man så gott som aldrig hör en svensk släktforskare göra oavsett hur troende de är.
NyT: Vilken period som de olika regenterna levde i skulle du säga var mest turbulent, omvälvande och intressant?
– Helt klart sent 1000-tal. Där kämpade tre släkter om makten, tre släkter som dessutom var inbördes släkt. Dels hade vi den gamla ätten, som stod för ett gammaldags Svea rike där en stor del av makten låg hos folket. Dels hade vi det vi i dag benämner som Bjälbo-ätten, tidigare kallad Folkungaätten, där Birger Jarl dyker upp med tiden. Den släkten kämpade för en starkare stat med mer centraliserad makt, det vill säga mer en nation eller stat än ett rike. Så hade vi den Stenkilska ätten som politiskt sett låg lite mitt emellan.
Det var en extremt rörig tid med mängder av tronstrider, pretendenter och mot-kungar. Periodvis till och med inbördeskrig. Därför var det minst sagt knepigt att få alla regenterna i rätt kronologisk ordning just för den här perioden. Det var även här som vår gåtfulle Näskonung dök upp. Under den här perioden var det inte bara tre släkter som kämpade, varav den ena i huvudsak var hednisk. Det var också en brytningstid mellan den gamla tron och kristendomen, samtidigt som landet obevekligen sakta förvandlades från rike till nation. Svårt att inse i dag hur rörigt det faktiskt var då och ända fram till att Birger Jarl kom till makten 1248.
Men även perioden mellan Ragnar Lodbrok och Erik Segersäll är väldigt intressant just eftersom vi vet så ytterst lite om den.
NyT: Du saknar en renodlad källförteckning i boken. Det förutsätter att läsaren litar på att du inte sitter och fabulerar. Vad säger andra forskare om ett sådant förfarande, tro? Berätta förresten gärna också om den hemlige forskaren med aliaset Magnus Minnesköld.
– Jag är smärtsamt medveten om att boken saknar såväl exakta källhänvisningar som notsystem, något som givetvis kan dra ned helhetsintrycket. Rent akademiskt är det katastrof. Men anledningen är enkel, det hela var aldrig tänkt att bli en bok från början, utan bara något jag gjorde för mitt eget höga nöjes skull. Sedan blev jag övertalad att ge ut det hela i bokform. Därtill hör att jag inte är historiker på något vis, utan bara en extremt historieintresserad släktforskare, och det bör man ha i åtanke när man läser boken, att den utöver regentlängden bör ses som ett komplement till en historiebok och inte något som ersätter den.
När det gäller Magnus Minnesköld så är han ett mysterium i sig. Namnet är lånat från Birger Jarls far och användes av en känd historiker. Jag var tidigare aktiv på historiska forum och liknande på internet och jag tror att det var den vägen som den icke namngivne historikern hittade mig och därefter kontaktade mig. Han skickade mig ett opublicerat manus där han utredde släktförhållandena i kungasläkterna under svensk forn-, vikinga- och medeltid.
Han berättade vidare att han var känd från press och media och att detta inte var något som han fick ägna sig åt som seriös akademiker. Men eftersom vi delade samma intresse så kontaktade han mig som sagt under pseudonym och sände mig sitt manus. Efter en tids mejlande erbjöd han sig att berätta vem han var men jag tyckte inte att han skulle ta risken eftersom jag ändå kunde utläsa av hans manus att han visste vad han pratade om, så hans egentliga identitet spelade mig ingen roll – då. Något jag ångrat många gånger sedan dess. Dels för att jag skulle vilja diskutera kung Näskonung med honom och dels för att jag gärna skulle vilja skicka honom ett exemplar av min bok som han så frikostigt bidragit till.
I boken anger jag att jag i dag vet vem han var, och när boken gick i tryck var jag helt säker på att jag visste. Men när jag konfronterade den jag trodde att det var, mellan fyra ögon, så blånekade vederbörande och lade fram bra argument för varför jag hade tagit fel. Så den gåtfulle men lärde personen bakom pseudonymen Magnus Minnesköld är fortfarande ett mysterium. Vederbörande är dock väldigt kunnig i gamla fornnordiska sagor, släktförhållanden och dåtida namnbruk, samt har en stor portion humor och självdistans.
NyT: Vad anser du vara bokens förtjänster, vad är det som skiljer den från andra liknande verk?
– Det är nog flera saker. Först och främst är det första gången sedan Johannes Magnus (Alla göta- och sveakonungars historia, 1554) som någon försöker göra en så komplett regentlängd som möjligt. Den regentlängden kan man sedan tycka vad man vill om när det gäller trovärdighet och källor och så vidare, men då kommer vi till bokens andra förtjänst, att det är första gången någonsin som samtliga kända forn- och medeltida regentlängder samlats i samma volym, och det i form av jämförande tabeller. Sedan svarar boken efter bästa förmåga på klassiska frågor som exempelvis huruvida Ragnar Lodbrok var en svensk kung under tidigt 700-tal eller dansk jarl vid sent 800-tal, eller hur Rurik som grundade Ryssland härstammade från vårt svenska kungahus.