![]()
Boken är en följd av Metoo-uppropet #Nödvärn, där kvinnor inom Polismyndigheten kunde rapportera in sina erfarenheter av kränkande behandling och övergrepp. Allmänheten resonerar ofta som så att Polisen alltid har rätt. De som fortfarande tror det borde nog läsa den här boken.
Boken är mycket intressant och stundtals chockerande. Tidigare och nuvarande polischefer som Göran Lindberg och Carin Götblad är kända för sin inkompetens och korruption, vissa även för grova brott. Men det finns andra för allmänheten okända kriminella och korrupta poliser och chefer inom Polismyndigheten, och det är tyvärr bara toppen på ett alltför stort isberg.
Långt ner i organisationen finns det personer som aldrig borde fått bli poliser. Boken beskriver hur chefer på olika nivåer inom Polisen agerar som ofelbara småpåvar och utsätter både kollegor och allmänhet för brott och maktmissbruk.
De båda författarna totalsågar verkligen avarterna inom Polisen med exempel som grupptryck, destruktiva maktstrukturer, pennalism, mobbing, stölder, olaga hot, prostitution, polisanmälningar mot brottslingar för brott de inte har begått, misshandel, våldtäkter… Om trakasserier och tystnadskultur.
Poliser som antingen går långtidssjukskrivna för psykisk ohälsa för de övergrepp, som de blivit utsatta för av kollegor eller chefer, eller säger upp sig och slutar. Jag funderar lite, om de som har hög moral, är skötsamma och har ett stort värde på arbetsmarknaden slutar, vilka är det då som blir kvar? För man stannar ju inte gärna kvar i en organisation som inte fungerar. Då söker man sig en bättre arbetsgivare och trevligare arbetskamrater.
Jag riktigt häpnar när jag läser boken. Jag visste sedan förut att vissa poliser begår brott, men att de även har våldtagit kvinnliga poliser inne på polisstationer trodde jag bara inte förekom. Dessa poliser som begår grova brott blir inte åtalade, utan får arbeta kvar och blir till och med befordrade, om man får tro författarna. Poliser som går omkring med hög svansföring och tror sig stå över vanligt folk, samtidigt som de kvinnliga kollegerna sitter på toaletten och gråter.
När jag läser boken känner jag att någon modig människa inom rättsväsendet borde röja upp inom Polismyndigheten. Men det lär nog inte ske. Inte ens rikspolischefen Anders Thornberg ville bli intervjuad av författarna om missförhållandena och arbetsmiljön inom myndigheten. Det säger en hel del om tystnadskulturen inom poliskåren. Om inte ens högste chefen vill föregå med gott exempel och anstränga sig för en bättre framtid, vem skall då göra det?
När jag läser boken så väcks det minnen djupt inom mig. Jag började arbeta som civilanställd på polisen i Göteborg som 17-åring 1985. Jag älskade att arbeta i polishuset. Jag var stolt! För jag kände att jag var på rätt plats och kände att jag arbetade för något mycket meningsfullt. Några år senare slutade jag efter att ha upplevt nepotism inne i polishuset. Jag förstod då att om detta kan hända mig här i polishuset så händer det så mycket mer i polisens organisation som jag inte vet något om. Jag blev så besviken och ledsen att jag valde att säga upp mig. Att som ung människa förlora min tro på Polisen var inte kul.
För några år sedan var jag ute på krogen och träffade där en gammal arbetskamrat från Polisen. Vi satt och pratade om allt möjligt, gamla arbetskamrater och vad som hänt sedan sist. Till sist fick jag frågan om varför jag slutade. Jag berättade då att en kommissarie såg till att hans son fick den tjänsten som jag var mer kvalificerad att få. Då säger x till mig; Så går det fortfarande till, det är alltid kommissariernas barn som får de attraktiva tjänsterna.
Jag blev alltså offer för korruptionen, även kallat nepotism, inne i polishuset.
Frågan ställs i boken: Varför skall allmänheten lyda lagar och regler när inte poliserna själva gör det? Det är en högst berättigad fråga.
Jag vet att det finns poliser som de senaste 20-30 åren dömts för både bankrån, våldtäkter och mord. Det är väl som en bekant sade till mig om poliser som begår brott: ”Den som hanterar skit tar lukt.”
Jag har i många år känt att poliser är ”konstaterandetjänstemän”. Det vill säga att de kommer till en brottsplats, konstaterar att jaha, här har ett brott begåtts, skriver lite papper och sedan händer det inte så mycket.
Den här boken får inte tystas ned som så ofta blir fallet med böcker som kritiserar missförhållanden inom statsapparaten inom och utom landet. Den förtjänar att läsas av allmänheten så att folk förstår att det finns bra poliser med hög moral som gör det de ska.
Dem skall vi vara rädda om. Deras löner borde höjas och myndighetens organisation moderniseras. Men också att folk förstår att alltför många rötägg inom Polisen får arbeta kvar, och alltså till och med blir befordrade när de istället borde blivit åtalade och fått sparken. Den som har ett horn i sidan till Polisen kommer att få behållning av att läsa denna bok.
Läs gärna även Hanne Kjöllers bok En svensk tiger: Berättelser från poliser som vågat ryta ifrån. Även den handlar om grava missförhållanden inom Polisen.
