![om22mcjqsehsjstrcnks_tntn]()
Med det sagt, än skrivs det och ges ut sf på svenska. Två bra exempel på svenska böcker utspelande sig i framtiden är C. H. Wahlunds Tre avtryck av himlen (Affront 2015, 200 s) och Johan Fricks Enkel biljett till nattens ände (Mix förlag, 234 s).
För att börja med Wahlund kan sägas att denne är född 1982 i Nynäshamn. Tre avtryck av himlen utspelas i en något bisarr svensk framtid där skrivmaskiner är en eftersökt dyrbarhet. Huvudpersonens sökande efter mekaniska skrivmaskiner och färgband till dessa upptar en stor del av handlingen. Dessutom efterspanas en märklig varelse, Hafgufa, som kan vara ett hjärnspöke eller en utomjordisk intelligens. Vad det egentligen är får man aldrig riktigt veta.
Berättarjaget förflyttas sedan till en annan tjänst, som byråkrat på jakt efter dissidenter. Här diskuterar man bland annat sådant som ”kristen anarkism” samt filosoferna Kierkegaard och Proudhon. Man kan se det som ett försök att ringa in en kristen individualanarkistisk historiefilosofi.
Detta är en aktningsvärd ambition. Sf handlar oftast om framtiden, men har inte sällan något djupare att säga om samtiden, där tanken får leka med vad som hände om dagens trender fick fritt spelrum. Seriös sf kan man inte få för mycket av. Hur är då boken att läsa? Det är trots allt en roman och inte en doktorsavhandling. Då kan man nämna att Wahlund är en allvarligt syftande skribent som arbetar med sitt språk. Generellt får han läsaren med sig, men ibland kan det bli lite för invecklat. En enklare, men inte simplare stil hade ibland varit att föredra.
Sedan finns här ett drag av vardagselände, av ”svensk socialrealism”. Den som läst Karin Boyes Kallocain (1940), en klassisk svensk sf-roman, kanske tycker detta är höjden av litterärt berättande. Detta är ofta normen i svensk litteratur: att ha karaktärer som är lite stukade, man irrar runt, man ältar problem, och allt försvinner i ett gråväder. Att skildra nyanserna i en grå sjukhusvägg, detta är, enligt den rådande svenska normen sedan hundra år, målet för all litterär strävan. Wahlund pendlar djupet och bredden av denna attityd och det kan bli lite prövande.
Det åsido, stilen i Wahlunds roman har sina höjdpunkter. När Wahlund förenklat sin något omständliga stil, utan att göra den simpel, kan det låta så här:
[caption id="attachment_17979" align="alignleft" width="236"]
![ch_wahlund_500x337_tntn]()
C. H. Wahlund ingår i den svenska tradition som skriver ”ältar problem” och där ”allt försvinner i ett gråväder”, enligt recensenten, men som har ett bestående värde som idédiskussion. Bloggen Barrikaden ansåg: ”Det är inte observatör 27, hans besatthet av skrivmaskiner eller handlingen jag tänker på främst när jag läst klart Tre avtryck av himlen. Utan det lysande språket och dialogerna i CH Wahlunds dystopi.” Foto: Privat[/caption]
”Jag passerade en dörr, två dörrar, tre dörrar. Stannade innan den fjärde, vandrade tillbaka genom den tredje och svängde vänster. Mina steg ekade när jag vandrade i dessa blekgrå myrgångskulvertar. Ekot, ”Tillträde förbjudet”-skyltar som prydde varenda dörr och surret från övervakningskamerorna som följde varenda steg var mitt enda sällskap. Ändlösa korridorer, fönsterlösa, inte så mycket för att hindra insyn som för att begränsa utsikten.”
Fler recensenter har läst och begrundat Wahlunds roman. Så här skrev till exempel DAST Magazine: ”Wahlunds språk, i en blandning av science fiction och fantasy, är väl avvägt och han tar tid på sig att presentera sina personer och sätta in dem i historien. Det blir emellanåt spännande på samma sätt som en del av Poes och Hoffmans berättelser alstrar spänning.”
Över nu till den andre aktuelle svenske sf-författaren, Johan Frick (1965-2015). Frick växte upp i Örnsköldsvik på den ångermanländska kusten. Under gymnasietiden på samhällsvetenskaplig linje var hans intressen bland annat litteratur och musik. Sedan flyttade han till Göteborg där han kom att verka som musiker, bokhandlare och översättare. Han översatte bland annat romaner av sf-legendaren Philip K. Dick.
Vad gäller Fricks novellsamling Enkel biljett till nattens ände är den, på sätt och vis, rena motpolen till Wahlunds bok. Att redogöra för handlingen i alla de separata berättelserna låter sig här inte göras. Nämnas kan dock att de alla målar upp en dyster, interstellär framtid. Frick berättar tämligen avspänt, det är en lek med miljöer och stämningar där inget egentligen betyder något. Man kan säga: den seriösa satsningen åsido, och författarens säkerligen höga moraliska status åsido, så är detta en bok som är nihilistisk. ”Nihil” är latin och betyder ”inget” och i Fricks interstellära framtid av rymdpiloter, privatdetektiver och Brigitte Bardot-kloner så uttrycks egentligen inget bestående, inget har något värde, livet är i stort sett meningslöst.
Någon mening finns inte. Det är den världsbild Frick tycks förmedla. Men man kan roa sig i meningslösheten, bland annat genom att frossa i exotiska namn och miljöer och en ironisk attityd, inhämtad från läsning av fransk existensialism (litterär strömning på 1950-talet) och amerikanska hårdkokta deckare.
Västvärldens läsare matas regelmässigt med nihilism och meningslöshet från vaggan till graven, så ur den aspekten kan boken inte rekommenderas. Men även med det i bakhuvudet måste det medges att Frick har sina ögonblick som stilist. Passager som dessa är vanligt förekommande i hans bok, detta har sin charm för älskare av så kallad cyberpunk (atmosfärrik sf i nedslitna miljöer):
”Vägen jag kom på övergick i en lång och rak gata kantad av verkstäder och småindustrier som i sin tur övergick i Port Michèles huvudgata: Boulevard des Étoiles. Här låg alla butiker som ännu höll öppet och de flesta bostadshus som ännu var bebodda. Gatan fortsatte hela vägen fram till rymdhamnen, men dit skulle jag inte. Inte än.
– En mörknande skymningshimmel hängde över taken. Vinden ven obehindrat längs gatan och lekte hårdhänt med tomma aluminiumburkar, kartongbitar och plastförpackningar. Det hade mulnat, och då och då kom ett isande regnstänk som ett skott. Jag parkerade min VT46 utanför en av barerna som låg vägg i vägg längs den här sträckningen av gatan. En blå neonskylt som ännu inte tänts förkunnade att den hette Le Déserteur.”
Detta kan låta enkelt men det är inte alla sf-författare som kan måla upp miljö på detta sätt. Fricks bortgång 2015 var en förlust för svensk sf och svensk litteratur i stort.
Båda böckerna kan sägas vara värda sitt pris. Vad gäller Fricks bok rekommenderas den till den som vill ha atmosfärrik sf mättad med kulturella anspelningar, allt inom en ram där inget betyder något och allt i slutändan är meningslöst. Denna nihilism har man som bokläsare fått nog av rent generellt men Fricks bok är inte uppsåtligen skriven för att sänka läsaren, göra henne deprimerad. Tvärtom är detta en roande samling noveller jämfört med mycken annan litteratur i dag. Boken har en viss lätthet i anslaget, den har snits. Wahlunds bok, slutligen, rekommenderas för den som vill ha en något mer filosofiskt förankrad berättelse, en bok av en författare som trots allt tycks anse att vad vi gör i livet spelar roll och att det finns eviga värden som vilja, tro och medkänsla. Som sådan är Wahlunds roman inte så lättläst men den har nerv, den har bestående värde som seriös idédiskussion i sf-romanens form.
C. H. Wahlund ingår i den svenska tradition som skriver ”ältar problem” och där ”allt försvinner i ett gråväder”, enligt recensenten, men som har ett bestående värde som idédiskussion. Bloggen Barrikaden ansåg: ”Det är inte observatör 27, hans besatthet av skrivmaskiner eller handlingen jag tänker på främst när jag läst klart Tre avtryck av himlen. Utan det lysande språket och dialogerna i CH Wahlunds dystopi.” Foto: Privat[/caption]
”Jag passerade en dörr, två dörrar, tre dörrar. Stannade innan den fjärde, vandrade tillbaka genom den tredje och svängde vänster. Mina steg ekade när jag vandrade i dessa blekgrå myrgångskulvertar. Ekot, ”Tillträde förbjudet”-skyltar som prydde varenda dörr och surret från övervakningskamerorna som följde varenda steg var mitt enda sällskap. Ändlösa korridorer, fönsterlösa, inte så mycket för att hindra insyn som för att begränsa utsikten.”
Fler recensenter har läst och begrundat Wahlunds roman. Så här skrev till exempel DAST Magazine: ”Wahlunds språk, i en blandning av science fiction och fantasy, är väl avvägt och han tar tid på sig att presentera sina personer och sätta in dem i historien. Det blir emellanåt spännande på samma sätt som en del av Poes och Hoffmans berättelser alstrar spänning.”
Över nu till den andre aktuelle svenske sf-författaren, Johan Frick (1965-2015). Frick växte upp i Örnsköldsvik på den ångermanländska kusten. Under gymnasietiden på samhällsvetenskaplig linje var hans intressen bland annat litteratur och musik. Sedan flyttade han till Göteborg där han kom att verka som musiker, bokhandlare och översättare. Han översatte bland annat romaner av sf-legendaren Philip K. Dick.
Vad gäller Fricks novellsamling Enkel biljett till nattens ände är den, på sätt och vis, rena motpolen till Wahlunds bok. Att redogöra för handlingen i alla de separata berättelserna låter sig här inte göras. Nämnas kan dock att de alla målar upp en dyster, interstellär framtid. Frick berättar tämligen avspänt, det är en lek med miljöer och stämningar där inget egentligen betyder något. Man kan säga: den seriösa satsningen åsido, och författarens säkerligen höga moraliska status åsido, så är detta en bok som är nihilistisk. ”Nihil” är latin och betyder ”inget” och i Fricks interstellära framtid av rymdpiloter, privatdetektiver och Brigitte Bardot-kloner så uttrycks egentligen inget bestående, inget har något värde, livet är i stort sett meningslöst.
Någon mening finns inte. Det är den världsbild Frick tycks förmedla. Men man kan roa sig i meningslösheten, bland annat genom att frossa i exotiska namn och miljöer och en ironisk attityd, inhämtad från läsning av fransk existensialism (litterär strömning på 1950-talet) och amerikanska hårdkokta deckare.
Västvärldens läsare matas regelmässigt med nihilism och meningslöshet från vaggan till graven, så ur den aspekten kan boken inte rekommenderas. Men även med det i bakhuvudet måste det medges att Frick har sina ögonblick som stilist. Passager som dessa är vanligt förekommande i hans bok, detta har sin charm för älskare av så kallad cyberpunk (atmosfärrik sf i nedslitna miljöer):
”Vägen jag kom på övergick i en lång och rak gata kantad av verkstäder och småindustrier som i sin tur övergick i Port Michèles huvudgata: Boulevard des Étoiles. Här låg alla butiker som ännu höll öppet och de flesta bostadshus som ännu var bebodda. Gatan fortsatte hela vägen fram till rymdhamnen, men dit skulle jag inte. Inte än.
– En mörknande skymningshimmel hängde över taken. Vinden ven obehindrat längs gatan och lekte hårdhänt med tomma aluminiumburkar, kartongbitar och plastförpackningar. Det hade mulnat, och då och då kom ett isande regnstänk som ett skott. Jag parkerade min VT46 utanför en av barerna som låg vägg i vägg längs den här sträckningen av gatan. En blå neonskylt som ännu inte tänts förkunnade att den hette Le Déserteur.”
Detta kan låta enkelt men det är inte alla sf-författare som kan måla upp miljö på detta sätt. Fricks bortgång 2015 var en förlust för svensk sf och svensk litteratur i stort.
Båda böckerna kan sägas vara värda sitt pris. Vad gäller Fricks bok rekommenderas den till den som vill ha atmosfärrik sf mättad med kulturella anspelningar, allt inom en ram där inget betyder något och allt i slutändan är meningslöst. Denna nihilism har man som bokläsare fått nog av rent generellt men Fricks bok är inte uppsåtligen skriven för att sänka läsaren, göra henne deprimerad. Tvärtom är detta en roande samling noveller jämfört med mycken annan litteratur i dag. Boken har en viss lätthet i anslaget, den har snits. Wahlunds bok, slutligen, rekommenderas för den som vill ha en något mer filosofiskt förankrad berättelse, en bok av en författare som trots allt tycks anse att vad vi gör i livet spelar roll och att det finns eviga värden som vilja, tro och medkänsla. Som sådan är Wahlunds roman inte så lättläst men den har nerv, den har bestående värde som seriös idédiskussion i sf-romanens form.