Smeden Leif: ”Viktigt att man för historiska kunskaper vidare”

När vi träffar smeden Leif Sollier är det en varm junidag och han är fullt upptagen med att måla ett av sina uthus i en klar, röd färg. Hans fru skrattar och säger att Leif har typiska ”smedhänder” – hårda, nötta och med lite ärr här och där. Han har arbetat som smed sedan han var tjugo år gammal, och gled in i yrket under sjuttiotalet. Han fick lära sig yrket hos en granne, och Leif beskriver hur han ”böjde till lite stänger” och upptäckte att han hade en talang för det. Det tyckte visst grannarna också, för snart fick han äran att smida ett pinnstaket runt ett hus nära barndomshemmet. – Och det var så jag fick blodad tand, säger Leif bestämt. I dag jobbar han inte heltid med smideriet, men det blir en del jobb här och där. Han annonserar inte efter arbete, utan jobben har en tendens att finna honom. Det kan vara en ungdom som vill att han ska smida ett vackert vikingablad, eller någon i hans närhet som vill ha ett fint och personligt smideri att ge bort i gåva. Att arbeta som smed är inte bara guld och gröna skogar, berättar Leif, särskilt inte under somrarna där det kan bli ordentligt hett i smedjan som går på högvarv. ”Och man måste vara klädd från topp till tå”, säger han och suckar. Leif är särskilt intresserad av vikingatiden och har alltid varit det, säger han. Ända sedan han var tio år gammal har han läst om vikingarnas bravader och fascinerats över deras förmåga att smida och bygga inte bara vackra saker, utan även funktionsdugliga och unika på sin tid. – De hade en sådan enorm kunskap, de var jäkligt duktiga hantverkare. Mycket duktigare än vad man kan tro. Sedan har vi deras vilja också, att göra saker och ting. De fick det gjort, ibland med livet som insats. Och båtarna, sättet de måste basa virket för att få den rätta kurvan, det är helt fantastiskt. I dag kan man även se på museum vilka små, detaljrika smycken de gjorde. Helt fantastiskt, hur de hade öga för dessa detaljer. Man måste ha ett förstoringsglas bara för att kunna utskilja detaljerna. [caption id="attachment_67759" align="alignnone" width="585"] Leif Sollier tycker att det bästa med smedyrket är känslan han får när han bemästrar stålet och kan forma det hur han vill. Han gör alltifrån knivar (övre bilden till höger) till staket och skyddsdörrar. Foto: Nya Tider.[/caption]   [caption id="attachment_67763" align="alignnone" width="585"] Foto: Nya Tider.[/caption]   Leif säger att det är viktigt att man känner till sin historia, och vill inte att den skandinaviska smide­konsten går förlorad. Det finns en och annan smed kvar i dag, säger han, och om det visas något program på TV där hantverk och smideri tas upp så får det snabbt en nytändning och ”kommer tillbaka”. Något som har blivit populärt den senaste tiden är damaskering-knivarna. Damaskering är en avancerad smidteknik från vikingatiden där man sammanför flera lager av järn- och stålkvalitéer för att få en kniv eller ett svärd som har ”stålets skärpa och järnets seghet”. – Man lägger två olika stål i hög, vartannat, vartannat upp till elva lager. Sedan värmer man upp stycket så att man ”väller” ihop det i ett paket, stäcker ut det och viker det. Det blir väldigt vackert, det håller jag på med än. Det är en konst, det är lätt att det blir fel, man måste veta exakt hur stora bitar man ska använda. Det kan gå åt 2,5 kilo stål till en enda kniv, för mycket av stålet försvinner i hettan och processen. En sådan kniv kan kosta runt 7 000-10 000 kronor. En av de största utmaningarna Leif varit med om under sina år var att tillverka ett sådant svärd enbart med en handslägga. – Det var oerhört tufft, skrattar han.   Leif säger att det bästa med att vara smed är att känna att man verkligen kan det, att man bemästrar stålet och kan forma det efter sitt eget huvud. Det är en utmaning och det är spännande, säger han, för det är många gånger det går ”åt helsike” och man får börja om på nytt. Man måste ha tålamod. Förr om åren åkte Leif ofta till Jämtland och sålde sitt smide på marknader och berättade om sina tjänster. Det kunde röra sig om allt från knivar till säkerhetsdörrar som han ”piffade upp” med fina detaljer. Han anpassade dörrar, grindar och staket för att de skulle passa in i omgivningen och inte förfula miljön. Leif är orolig att vi förlitar oss för mycket på internet i dag. Vi lär oss egentligen ingenting på djupet, utan förlitar oss på att vi kan ”googla” eller ringa någon om vi behöver hjälp. Men vad händer den dag vi kanske inte kan det längre? Hur ska vi då klara oss? – Vi lever i en digital värld i dag, och vad är det som säger att det inte kan gå åt skogen? Händer det så faller vi väldigt långt tillbaka, och då gäller det att dessa kunskaper finns bevarade. Inte bara smide, men även hur man bygger och hur man brukar jorden. Det är helt borta idag. Det är helt fel. Slås internet ut är vi ganska körda. Leif, som är historieintresserad, berättar gärna om hur smedyrket såg ut förr, och menar att många nog skulle bli förvånade om de visste hur pass bra lärlingarna hade det förr i tiden -– och vilka rättigheter de hade. – Smederna hade en domstol förr i tiden enbart för smeder, med lagar och regler. Om lärlingen blev dåligt behandlad av sin mästare kunde han bli dömd, och vice versa. Det kunde vara att mästaren gav honom usel mat eller gav honom stryk. Sådana saker godtogs inte, då kunde mästaren bli utan medhjälp. Detta var i slutet av 1800-talet och framåt. Sedan stannade ju yrket upp till viss del... Maskinerna kom till och gör smedens arbete. Vi frågar Leif hur han ser på att maskinerna har tagit över mer och mer. Kommer smedyrket att bli överflödigt? – Det är väl bra att det finns maskiner som klarar av det som man själv inte klarar av, men smederna behövs för kunskapen. Man måste känna till stålvärmen, materialet, stålsorterna... det är en helt egen vetenskap. Dessutom vill man bevara det personliga. [caption id="attachment_67761" align="alignnone" width="585"] Med öga för detaljer. Leif Solliers vikingaskepp är en replik på Osebergsskeppet från Norge, ett tjugomannaskepp vars typ ofta användes för hövdingar som skulle besöka andra hövdingar och ville imponera. Foto: Nya Tider[/caption]   [caption id="attachment_67762" align="alignnone" width="585"] Foto: Nya Tider[/caption]   Vi går in i huset med Leif och han visar oss en replik på ett vackert vikingaskepp, med detaljer som gör att man kan titta en lång stund och ändå finna någonting nytt. Hål för årorna, bland annat, och det klassiska ”huvudet” som vikingarna gärna karvade på toppen av skeppen. – Jag tog ritningarna från Osebergsskeppet delvis, och gjort om det lite. Det är fantastiskt roligt att hålla på med den typen av arbeten. Det tog mig 360 arbetstimmar – utan fikaraster! Det här skeppet är ett tjugomannaskepp, ganska brett. Det användes bland annat av hövdingarna, om de skulle hälsa på en annan hövding och ville imponera lite. Det var lite extra fint, högt stäv och akter. Osebergsskeppet upptäcktes år 1903 i en norsk gravhög och går i dag att beskåda på Vikingskips­huset i Oslo, tillsammans med många andra attiraljer från vikingatiden. Leif säger att det förmodligen tog vikingarna mellan tre och fyra år att göra klart ett dylikt skepp, och att det var en hel grupp som jobbade med det. De utvecklade och förfinade konsten i 500 år, innan de fick fram en modell som både kunde seglas och ros. – De var de absolut snabbaste skeppen på den tiden. Vikingarna höll lugnt i haven på den tiden, och anlitades ofta för att hålla piraterna i schack med sina snabba båtar. Och rent höll de! När vi frågar om ”huvudena” som man ofta ser på vikigaskepp säger Leif att de var till för att skrämma bort onda andar. Det var hövdingarna själva som bestämde exakt hur dessa skulle se ut, berättar han. Det är dags för Leif att återgå till sitt arbete. Han är glad att vi skriver om hantverket och vill att fler får upp ögonen för vårt folks gedigna historia och skicklighet.