![]()
Guillaume Faye räknas som en av de främsta tänkarna inom den skola som kallas Nya franska högern, med flera verk om Europas nedgång och hotet från islam och massinvandringen. När han avled den 7 mars i år hade han precis utgivit Guerre Civile Raciale (Rasligt inbördeskrig), som inte bara kom att bli hans sista bok, utan av många också sedd som den mest radikala. En engelsk översättning ges ut av Arktos förlag, med den något mildrade titeln Ethnic Apocalypse – The Coming European Civil War.
Det är inte som till exempel den svenska romanen Perfekt Storm en berättelse om hur striderna böljar fram och tillbaka och om heroism och krigets barbari. Faye angriper i stället problemet närmast filosofiskt och gör överväganden kring hur situationen ser ut, varför, och hur han tror att framtiden kommer att utvecklas.
Författaren beskriver Västvärldens nuvarande situation, med en växande andel invånare av främmande ursprung, vilket i sin tur leder till ökande spänningar och allt större aggressioner mot ursprungsbefolkningarna. Framför sig ser han tre huvudsakliga framtidscenarier. Det första är underkastelse, ett sönderfall utan verklig strid, en utveckling Faye inte alls utesluter.
Det andra scenariot är ett faktiskt inbördeskrig, där européerna till slut förlorar mot kolonisatörerna och även mot de egna statsmakterna som agerar som kolonisationens medhjälpare. Scenario tre är ett inbördeskrig som vinns av ländernas egna befolkningar, vilket han menar skulle få oförutsägbara konsekvenser.
Faye använder i sin analys och profetia medvetet det laddade ordet ”ras”, och förklarar i ett inledande kapitel att det inte handlar om en provokation, utan endast ett sätt att vara precis och korrekt i sina beskrivningar:
Problemet är inte ideologiskt, inte ens religiöst, utan antropologiskt. Så är också dess lösning. Kriget som närmar sig blir mellan folk som inte har någonting att säga varandra och som aldrig borde ha förts samman.
[caption id="attachment_56008" align="alignright" width="250"]
![]()
Guillaume Faye (1949-2019). Foto: Nya Tider[/caption]
Även om boken kan uppfattas som radikal, är Fayes tankar inte nödvändigtvis främmande för den vakne europén. Vi svenskar känner väl igen ett samhälle där massinvandringen har medfört ett eskalerande våld, inte bara genom de numera regelbundna dödsskjutningarna, utan också genom exempelvis de personrån som ofta bär etniska förtecken. Faye skriver:
En ökande andel av de invandrade minoriteterna har aldrig assimilerats, inte ens efter den tredje generationen, vilket är helt logiskt, tvärtemot det som de utopiska intellektuella säger. Icke-européerna vill varken assimileras eller integreras i vårt samhälle [...] En allt större del av dessa invandrare, inte minst bland de unga, ser sig som en massa av kolonisatörer och invadörer, grupperade under islams fana.
Den vilja till självutplåning som präglar europeiska eliter kallar Faye för ”etno-masochism”, understödd av staternas undfallenhet och import av människor från andra kontinenter och personifierad av politiker som Angela Merkel och Emmanuel Macron.
Han noterar också hur svag motståndsviljan verkar vara bland många vanliga européer, där våldsamma attacker som de i Paris 2015 med 131 dödade endast möts av tårar och tända ljus. Faye utgår ofta från franska händelser och personligheter, men är väl medveten om att samma problematik återfinns i hela Västeuropa, med laglösa områden och parallellsamhällen.
Beskrivningarna av aggressiv kriminalitet och hycklande etablissemang är inte nya, men Faye levererar dessa sanningar med vassa formuleringar och tydlig frustration. Det blir få statistiska genomgångar, men desto fler personliga reflektioner kring den europeiska situationen och den sannolika framtiden. Innehållet må vara tungt, men berättelsen flyter lätt och ledigt.
Guerre civile raciale lär bli en omtalad bok, och textens fortlöpande raseri gör den än mer läsvärd.
Guillaume Faye (1949-2019). Foto: Nya Tider[/caption]
Även om boken kan uppfattas som radikal, är Fayes tankar inte nödvändigtvis främmande för den vakne europén. Vi svenskar känner väl igen ett samhälle där massinvandringen har medfört ett eskalerande våld, inte bara genom de numera regelbundna dödsskjutningarna, utan också genom exempelvis de personrån som ofta bär etniska förtecken. Faye skriver:
En ökande andel av de invandrade minoriteterna har aldrig assimilerats, inte ens efter den tredje generationen, vilket är helt logiskt, tvärtemot det som de utopiska intellektuella säger. Icke-européerna vill varken assimileras eller integreras i vårt samhälle [...] En allt större del av dessa invandrare, inte minst bland de unga, ser sig som en massa av kolonisatörer och invadörer, grupperade under islams fana.
Den vilja till självutplåning som präglar europeiska eliter kallar Faye för ”etno-masochism”, understödd av staternas undfallenhet och import av människor från andra kontinenter och personifierad av politiker som Angela Merkel och Emmanuel Macron.
Han noterar också hur svag motståndsviljan verkar vara bland många vanliga européer, där våldsamma attacker som de i Paris 2015 med 131 dödade endast möts av tårar och tända ljus. Faye utgår ofta från franska händelser och personligheter, men är väl medveten om att samma problematik återfinns i hela Västeuropa, med laglösa områden och parallellsamhällen.
Beskrivningarna av aggressiv kriminalitet och hycklande etablissemang är inte nya, men Faye levererar dessa sanningar med vassa formuleringar och tydlig frustration. Det blir få statistiska genomgångar, men desto fler personliga reflektioner kring den europeiska situationen och den sannolika framtiden. Innehållet må vara tungt, men berättelsen flyter lätt och ledigt.
Guerre civile raciale lär bli en omtalad bok, och textens fortlöpande raseri gör den än mer läsvärd.