Rutger Hauer död

Skådespelare med tysk och nordisk bakgrund får i Hollywood ofta spela skurk. Såsom Werner Oland, Peter Lorre och Peter Stormare. Har man bara en något udda accent, och ”ser nordisk ut”, då är det risk att man hamnar i skurkfacket. Och den nyligen avlidne Rutger Hauer riskerade förvisso att hamna i samma fack, med rollerna i Blade Runner och Liftaren på 1980-talet. [caption id="attachment_53819" align="alignright" width="250"] Rutger Hauer avled den 19 juli i sitt hem i nederländska Beetsterzwaag efter en lång och mycket produktiv filmkarriär. Han blev 75 år
gammal. Foto: Wikipedia/ DWDD[/caption] Men han har spelat mer än skurk. Och även i dylika roller gjorde han intryck. Han var något mer än bara en udda figur. Han hade scennärvaro, han förkroppsligade en annorlunda hjältefigur. Det är mystik och karisma det handlar om. Kort sagt, stort skådespeleri, särskilt i Blade Runner som var hans genombrott. Hauer föddes 1944 i Holland. Redan på 1970-talet började han medverka i internationella produktioner på engelska. Den amerikanska debuten kom i Sylvester Stallones Night­hawks (1981); mycket riktigt hade Hauer skurkrollen, som den psykopatiskt lagde terroristen Wulfgar. Sedan kom genombrottet: som androiden Roy Batty i Ridley Scotts Blade Runner (1982). Med sin korta, platinablonda frisyr och uttrycksfulla men samtidigt återhållna agerande framstod Batty som något av en excentrisk punkare, en figur man inte riktigt visste var man hade; en våldsverkare som inte var utan ädla drag. Handlingen i filmen utspelades i ett framtida Los Angeles där det alltid var natt, alltid regnade och där utvecklingen gått i stå med överbefolkning och elände. Rymdkolonisering finns, man kan flytta till Mars och and­ra världar för att skapa sig en ny framtid, men det är i sammanhanget föga lockande. Som arbetskraft i rymden har man människoliknande robotar kal­la­de replikanter, och en grupp sådana replikanter har flytt till jorden där de inte har rätt att vara. De måste nu ”återkal­las” det vill säga dödas, och en polis vid namn Rick Deckard får detta uppdrag. [caption id="attachment_53822" align="alignnone" width="585"] Rutger Hauer i Blade Runner (1982) som androiden Roy Batty.[/caption]   Deckard, spelad av Harrison Ford, drar åstad och dödar replikanterna en efter en i spektakulära scener: den framtida staden med sina japanska snabbmatshak, sin neonreklam och sina jättelika TV-displayer, allt i en evig natt, har nått så kal­lad ikonisk status inom science fiction-genren. I litteraturen blev den ju standardmiljö i cyberpunken, symboliserad av William Gibsons Neuromancer (1984). Slutscenerna i Blade Runner är när Deckard jagar Batty i The Bradbury Building, en i Los Angeles ännu bevarad fastighet från tidigt 1900-tal med slående trapphus, loftgångar och hiss i ett gallerschakt, allt mycket filmiskt, extra kryddat med den surrealistiska belysningen från jättelika TV-displayer som svävar ovanför huset. Upplösningen i den strid de utkämpar är att Hauers android, alltså konstgjorda människa, ändå förmår skona Deckard. Denne gör ref­lektionen: ”Jag vet inte varför han räddade mitt liv. Kanske var det så att han i dessa sista ögonblick älskade livet mer än han någonsin gjort. Inte bara sitt eget liv, vilkens liv som helst, mitt liv.” Hauer har också en minnesvärd slutreplik. Med regnet strömmande nerför det fotogeniska ansiktet säger han i rollen som Batty, innan hans förprogrammerade livsspann planenligt når sitt slut, några ord som blivit klassiska. Han minns sitt liv som i och för sig konstgjord varelse – och då är tanken, vad är maskin, vad är människa, om även en maskin kan återge minnen som dessa (och nu måste det hela återges på engelska, ty all poesi försvinner i en eventuell översättning av denna så kal­la­de ”Tears in Rain”-monolog):

I’ve seen things you people wouldn’t believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate. All those moments will be lost in time, like tears in rain. Time to die.

Det är fastslaget (i dokumentären Dangerous Days: Making Blade Runner) att Hauer själv lade till raden ”All those moments will be lost in time, like tears in rain.” Detta känslosamma slut är Hollywood när det är som bäst. Och, inte minst, är det Hauer när han är som bäst. Blade Runner blev som sagt genombrottet för Hauer. Sedan följde en rad filmer, där dessa möjligen förtjänar att nämnas: The Osterman Weekend (1983, kritisk skildring av våld i en filmatisering av en Robert Ludlum-roman), Ladyhawke (1985, medeltidssaga), Liftaren (1986, Hauer som psykopat). Dessutom hade han småroller i en hel rad produktioner, där man kan nämna nyare exempel såsom Confessions of a Dangerous Mind 2002, Sin City 2005 och Batman Begins 2005. [caption id="attachment_53817" align="alignnone" width="585"] Hauer som psykopat i Liftaren (1986).[/caption]   Man får känslan att Hollywood inte till fullo utnyttjade Hauers enorma scennärvaro och unika personlighet. Men man gjorde det i alla fall i Blade Runner; gott så.