![]()
Michael Nystås ger på sätt och vis en inblick i svensk media från insidan. Han har skrivit för Norrköpings tidningar, Länstidningen Östersund, Östersunds-Posten och sedan Aftonbladet i många år. Han vet hur journalisterna tänker. Nu varnar han för den vilseledande rapporteringen och hoppas att det ska öka medvetenheten hos allmänheten.
Det gamla konceptet postmodernism har fått en liten renässans de senaste åren, mycket tack vare de många diskussionerna om USA:s stridbare president Donald Trump. Snarare än att handla om politik så kom debatten om Trump intressant nog att beröra djupare ämnen som sanning, äkthet och tolkningar av verkligheten. Just postmodernism, i sig ett stelt akademiskt koncept, handlar just om att det vi betraktar inte är verkligheten så mycket som olika subjektiva bilder av verkligheten.
Den franske akademikern Jean Baudrillard skrev en bok där han argumenterade för att Gulfkriget inte hade ägt rum. Det som fanns var serier av bilder och sekvenser som fördes fram genom media och som var mer äkta än de påstådda striderna. Författaren ger ett exempel där CNN:s utsände på plats blev påkommen med att titta på CNN för att ta reda på vad han skulle säga i inslaget. Denna bok är visserligen skriven av en excentrisk fransman, men den ger ändå en fingervisning om vad det är som dessa mer samtida diskussioner handlar om: bilderna av verkligheten, snarare än verkligheten i sig.
[caption id="attachment_53365" align="alignright" width="250"]
![]()
Mikael Nystås är författare till boken. Foto: Realia Förlag[/caption]
Mikael Nystås är mindre excentrisk, men desto mer noggrann, när han analyserar ett liknande fenomen i boken #Trumpgate. Bland annat jämför han vad svensk media rapporterat med det som förmedlas från Trumps eget twitterkonto och hans administrations officiella kanaler. Det är på den punkten intressant att notera vilka väsensskilda beskrivningar och tolkningar det är som ges av händelser där det inte borde finnas utrymme för diskussion. Men där det ändå uppstått regelrätta informationskrig mellan olika medier.
Jag vill särskilt lyfta fram exemplet med Trumps installationstal, i vilket presidenten traditionsenligt svär sin trohetsed till nationen. I efterhand spreds bilder från talet, bland annat på publiken, som gav upphov till intensiva diskussioner gällande hur många människor som befunnit sig på platsen, om det hade varit fler eller färre jämfört med tidigare installationer, om det hade regnat eller varit fint väder, och så vidare. Trump hävdade publiksuccé, svensk media, som apade efter amerikansk etablissemangsmedia, hävdade lågt deltagarantal.
Genomgående är att svensk media inte bara ger en nidbild av Trump och hans politik, man riktar fokus på helt irrelevanta detaljer. Man är fascinerad av hans utseende och hånar hans frisyr och storleken på hans händer. Under utlandsresor bedömdes frågan om Trump ”knuffade” undan en annan regeringschef eller om påven log. Det väsentliga, som Nystås beskrev som att Trump ”höll ett flertal skickliga, inspirerade och känslosamma tal” under sina utlandsbesök, fick inte konsumenten av svensk systemmedia veta.
För den som är intresserad av politik kommer detta förhållande med all säkerhet inte som en överraskning. Nystås har dock samlat ett så massivt faktamaterial för att stärka denna uppfattning att det ändå ger anledning till att höja på ögonbrynen. Det har skrivits väldigt mycket om Trump i svensk media och nästan allt av det som skrivits har varit negativt. Det är denna uppenbara agenda som Nystås så tydligt och akademiskt redovisar.
Trumps reaktion på detta har varit motangrepp, men med få allierade inom media så har han ofta fått använda sig av sitt twitterkonto för att nå ut med sitt budskap direkt till folket. Denna omständighet, att Trump föredrar twitter framför att använda sig av journalisterna, verkar reta många inom media på ett mer personligt än professionellt plan. En bra definition på populism är att en ”stark man” kommer till makten genom att appellera till andra grupper än de som finns inom etablissemanget. Det kan gälla soldater, arbetare eller folk i allmänhet, men tendensen att gå utanför etablissemanget för att vinna stöd är ständigt återkommande.
Trump gör någonting i den vägen, men denna gång gäller det inte enbart politiken utan är också utvidgat till att innefatta informationsflödet. Det är vanligt förekommande att Trump kallas ”rasist” och andra nedsättande epitet. Men de enda grupperna han verkligen uttrycker sig nedsättande om är journalister och byråkrater. Media bekrigar Trump och han bekrigar dem i gengäld. Det blir nästan svårt att förstå hur hatet kan vara så intensivt? Det handlar så klart om värderingar. Men kanske också att Trump aldrig har accepterat de spelregler som medieetablissemanget håller för givna.
Det finns mycket med denna bok som läsaren kan bära med sig. Den är till att börja med en ytterst noggrann och omfattande redogörelse över hur Trump har behandlats i svensk media. Även den garvade läsaren borde komma över åtminstone något exempel som väcker förvåning när det kommer till vulgaritet. Som när DN-redaktören Björn Wiman låter insinuera att Trump borde slås ihjäl, genom att referera till en anekdot om författaren Hjalmar Söderberg som lät uttrycka samma sentiment, fast gällande Hitler.
Nystås kontrasterar detta mot vad media kanske borde ha rapporterat om, konkreta resultat av Trumps politik. I en krönika om boken skriver Nystås:
Trumps första tolv månader i Vita huset har kantats av vad som också kan betecknas som segrar och milstolpar: otaliga möten med världsledare både på hemmaplan och utomlands, en lyckad utnämning till Högsta domstolen, fokus på kristna värderingar och kristnas rättigheter, den lägsta arbetslösheten på 17 år, hausse på börsen, och den största skattereformen sen Ronald Reagan. Kongressen klubbade igenom över 300 lagförslag bara under Trumps första halvår vid makten, att jämföra med genomsnittet som ligger på 176, mätt från och med George HW Bushs presidentskap.
Boken visar att fokus i dag flyttats från faktisk politik till en strid om hur den porträtteras. Det är ett kulturkrig, en oenighet gällande hur verkligheten ska tolkas, och framför allt vem som ska ha rätt att tolka den. När jag läser de många exempel som Nystås lägger fram, och tillåter mig att läsa mellan raderna, uppfattar jag konturerna av en vrede som beror på att journalisterna och tyckarna inte får vara oemotsagda, att deras förväntade privilegium att diktera hur verkligheten ska tolkas inte respekteras som det borde. Kan det vara den verkliga anledningen till deras hat mot Trump?
Mikael Nystås är författare till boken. Foto: Realia Förlag[/caption]
Mikael Nystås är mindre excentrisk, men desto mer noggrann, när han analyserar ett liknande fenomen i boken #Trumpgate. Bland annat jämför han vad svensk media rapporterat med det som förmedlas från Trumps eget twitterkonto och hans administrations officiella kanaler. Det är på den punkten intressant att notera vilka väsensskilda beskrivningar och tolkningar det är som ges av händelser där det inte borde finnas utrymme för diskussion. Men där det ändå uppstått regelrätta informationskrig mellan olika medier.
Jag vill särskilt lyfta fram exemplet med Trumps installationstal, i vilket presidenten traditionsenligt svär sin trohetsed till nationen. I efterhand spreds bilder från talet, bland annat på publiken, som gav upphov till intensiva diskussioner gällande hur många människor som befunnit sig på platsen, om det hade varit fler eller färre jämfört med tidigare installationer, om det hade regnat eller varit fint väder, och så vidare. Trump hävdade publiksuccé, svensk media, som apade efter amerikansk etablissemangsmedia, hävdade lågt deltagarantal.
Genomgående är att svensk media inte bara ger en nidbild av Trump och hans politik, man riktar fokus på helt irrelevanta detaljer. Man är fascinerad av hans utseende och hånar hans frisyr och storleken på hans händer. Under utlandsresor bedömdes frågan om Trump ”knuffade” undan en annan regeringschef eller om påven log. Det väsentliga, som Nystås beskrev som att Trump ”höll ett flertal skickliga, inspirerade och känslosamma tal” under sina utlandsbesök, fick inte konsumenten av svensk systemmedia veta.
För den som är intresserad av politik kommer detta förhållande med all säkerhet inte som en överraskning. Nystås har dock samlat ett så massivt faktamaterial för att stärka denna uppfattning att det ändå ger anledning till att höja på ögonbrynen. Det har skrivits väldigt mycket om Trump i svensk media och nästan allt av det som skrivits har varit negativt. Det är denna uppenbara agenda som Nystås så tydligt och akademiskt redovisar.
Trumps reaktion på detta har varit motangrepp, men med få allierade inom media så har han ofta fått använda sig av sitt twitterkonto för att nå ut med sitt budskap direkt till folket. Denna omständighet, att Trump föredrar twitter framför att använda sig av journalisterna, verkar reta många inom media på ett mer personligt än professionellt plan. En bra definition på populism är att en ”stark man” kommer till makten genom att appellera till andra grupper än de som finns inom etablissemanget. Det kan gälla soldater, arbetare eller folk i allmänhet, men tendensen att gå utanför etablissemanget för att vinna stöd är ständigt återkommande.
Trump gör någonting i den vägen, men denna gång gäller det inte enbart politiken utan är också utvidgat till att innefatta informationsflödet. Det är vanligt förekommande att Trump kallas ”rasist” och andra nedsättande epitet. Men de enda grupperna han verkligen uttrycker sig nedsättande om är journalister och byråkrater. Media bekrigar Trump och han bekrigar dem i gengäld. Det blir nästan svårt att förstå hur hatet kan vara så intensivt? Det handlar så klart om värderingar. Men kanske också att Trump aldrig har accepterat de spelregler som medieetablissemanget håller för givna.
Det finns mycket med denna bok som läsaren kan bära med sig. Den är till att börja med en ytterst noggrann och omfattande redogörelse över hur Trump har behandlats i svensk media. Även den garvade läsaren borde komma över åtminstone något exempel som väcker förvåning när det kommer till vulgaritet. Som när DN-redaktören Björn Wiman låter insinuera att Trump borde slås ihjäl, genom att referera till en anekdot om författaren Hjalmar Söderberg som lät uttrycka samma sentiment, fast gällande Hitler.
Nystås kontrasterar detta mot vad media kanske borde ha rapporterat om, konkreta resultat av Trumps politik. I en krönika om boken skriver Nystås:
Trumps första tolv månader i Vita huset har kantats av vad som också kan betecknas som segrar och milstolpar: otaliga möten med världsledare både på hemmaplan och utomlands, en lyckad utnämning till Högsta domstolen, fokus på kristna värderingar och kristnas rättigheter, den lägsta arbetslösheten på 17 år, hausse på börsen, och den största skattereformen sen Ronald Reagan. Kongressen klubbade igenom över 300 lagförslag bara under Trumps första halvår vid makten, att jämföra med genomsnittet som ligger på 176, mätt från och med George HW Bushs presidentskap.
Boken visar att fokus i dag flyttats från faktisk politik till en strid om hur den porträtteras. Det är ett kulturkrig, en oenighet gällande hur verkligheten ska tolkas, och framför allt vem som ska ha rätt att tolka den. När jag läser de många exempel som Nystås lägger fram, och tillåter mig att läsa mellan raderna, uppfattar jag konturerna av en vrede som beror på att journalisterna och tyckarna inte får vara oemotsagda, att deras förväntade privilegium att diktera hur verkligheten ska tolkas inte respekteras som det borde. Kan det vara den verkliga anledningen till deras hat mot Trump?