![]()
Den världskände regissören Tom Tykwer är en av hjärnorna bakom den globala succé-serien Babylon Berlin som SVT sänder första avsnittet ur torsdag 20 juni. Det är ett polisdrama i 1920-30-talsmiljöer som faktiskt kan få politiskt korrekta tv-tittare att storkna. Att den är för verklighetstrogen kan vara orsaken till att SVT tvekade så länge innan de beslöt att skaffa rättigheter och innan de fastställde sändningsperiod. Kanske de även fruktade att judekarikatyrerna kan vara grova, åtminstone någon ortodox jude, marxist eller hallick kan noteras i serien. Efter första säsongen av das Boot och den lärorika mini-serien om renässanskejsaren Maximilians I vedermödor i Makten och Kärleken, så kan förväntansfulla tv-tittare i sommar känna att de fått lite grann för licenspengarna eller den nya mediaskatten när också Babylon Berlin visas här, långt efter andra länder. Samtidigt spelas redan den tredje säsongen in.
SVT, som säger sig stå för mångfald, har under årtionden varit väldigt sparsamma med att visa tyska produktioner. Länge var det Melodifestivalen och brittiska nyinspelningar av 1800-talsromaner med afrikaner i vita roller som hos SVT fått representera Europa.
Tom Tykwer ligger bakom produktionen och krävde tyskt språk
”Babylon Berlin” hade premiär hösten 2017 i Tyskland på betalkanalen Sky. Den andra säsongen kom året därpå, båda säsongerna har redan visats i mer än hundra länder. Det är en samproduktion mellan
ARD Degeto,
Sky und
Beta Film och tv-kanaler i över 90 länder som genast hade köpt sändningsrättigheter medan SVT alltså dröjde länge. I Danmark och Norge sändes första säsongen 2017, Finland i höstas och i USA var det Netflix som tidigt kammade hem vinsten. Serien är både skriven och regisserad av tremannalaget
Tom Tykwer,
Achim von Borries och
Hendrik Handloegten. Allt baseras på flera av
Volker Kutschers kriminalromaner om Gereon Rath, särskilt den första från 2008 (
Der nasse Fisch. Gereon Raths erster Fall) och allt kretsar kring händelserna i Berlin under Weimarrepubliken där kriminalkommissarien Gereon Rath är huvudperson. Under förarbetena och finansieringsaktiviteterna önskade utländska krafter att serien skulle filmas på engelska språket, men Tom Tykwer svarade genast att den skall filmas på tyska eller inte alls. 40 miljoner Euro kostade det att spela in de första två säsongerna vilket innebär 2,5 miljoner Euro per avsnitt. Allt som allt den dyraste tyska tv-produktionen någonsin.
Handlingen skildrar social misär, kriminalitet och politiska intriger 1929
Det mesta av handlingen utspelar sig 1929 när kommunisterna härjade som värst i Berlin och polismyndigheten, i det vid tiden socialdemokratiskt styrda Berlin, under en våldsam demonstration sköt ihjäl 33 kommunistiska demonstranter och skadade 198. Samtidigt skadades också 47 poliser. Händelserna omtalas som ”blodiga maj”. I tv-serier brukar karaktärerna byggas upp och presenteras med en relevant förhistoria till den egentliga handlingen, så sker också i Babylon Berlin där Gereon Rath skildras kort från skyttegravarna under världskriget. Kriminalkommissarie Gereon Rath gestaltas skickligt och av verklighetstroget skådespelaren Volker Bruch (svenskar känner igen honom från åtminstone huvudrollen i serien Krigets Unga Hjärtan och biofilmerna Den röde Baronen och Der Baader Meinhof Komplex) och det är en krigsveteran med posttraumatiskt stressyndrom tv-tittarna fåruppleva, en typisk granatchocksneurotiker från tiden efter första världskriget. Gereon Rath använder därför mycket, säger mycket, morfin. Hans psykolog säger till honom: ”Jag för dig tillbaka nu till källan till din ångest”.
Han är nykomlingen från Köln som först får arbeta inom Berlinpolisens sedlighetsrotel och i den här serien avromantiseras ”det dekadenta Berlin” fullständigt. Tillsammans med sin stenotypist (en slags sekreterare) Charlotte Ritter (spelad av Liv Lisa Fries) som dessutom fnaskar för att få in en liten extraslant utöver sin magra lön, börjar han rota i ett utpressningsfall där det figurerar illegal porr, droger, mord och misär. Spåren korsas på nattklubben Moka Effie där transor, droghandlare och politiska extremister blir hans främsta uppgiftslämnare. Rath, Ritter och deras högerradikale kollega Bruno Wollter (Peter Kurth) på mordkommissionen, hamnar sedan i centrum av känsligare politiska utredningar där korruption och politiska mord grasserar medan utländska makter agerar parallellt som de inrikes blodiga striderna böljar i Berlin, Preussen och Tyskland. Den mycket hemlighetsfulla organisationen Schwarze Reichswehr (fanns i verkligheten) förbereder i serien en militärkupp samtidigt som sovjetryska flyktingar agerar i parallella konflikter. Det rör sig om trotskister och diplomater i stalinregimen, vilka konspirerar och mördar varandra runt om i Berlin. Illegala transporter av sovjetryskt guld har också en central roll, men man kan inte förvänta sig att Robert Aschbergs farfar Olof omnämns, det fanns fler i samma bransch.
Så utfördes de avancerade inspelningarna
Tidstypiska miljöer har använts både från Berlin och München, för både inomhus och utomhusmiljöer har bland annat Berlins Rotes Rathaus använts, det är borgmästarens och senatens tjänstebyggnad som stängdes av till förmån för inspelningen. Även Alexanderplatz därintill fick i juni 2016 tjäna som inspelningsplats då gamla bilar och spårvagnar kördes fram och mängder av statister användes. Bildmaterialet tvättades sedan digitalt från alla senare detaljer eller byggnader som ännu inte fanns 1929. På liknande sätt arbetade man med andra ställen man kunde använda som autentiska miljöer.
Till inspelningarna användes till stor del den kända kulisstaden ”Berliner Straße. Det är en kulisstad i Filmstudios Babelsberg i Potsdam som använts i åtskilliga tyska och internationella filmproduktioner under drygt 15 år. Förmodligen är det rätt många människor som faktiskt känt igen exakt samma kulisser från flera filmer, på samma sätt som man i flera moderna andra världskrigsfilmer och tv-serier ser att man använt exakt samma ruingata i Prag för att skildra utbombade kvarter i Berlin. Detta är dock ingen risk nu. Berliner Straße stod länge i begrepp att byggas till, men för att finansiera en stor ersättningsbyggnation ”Neue Berliner Straße” behövdes en riktigt stor produktion. När Babylon Berlins inspelning kontrakterades kunde man under 2016 fullfölja byggnationen Neue Berliner Straße som inletts tidigare 2014. Det blev fyra nya gator och samtidigt hade man i Babelsberg också lyckts köpa Orenstein & Koppels berömda lokfabrik som integrerades i Filmlandet i Babelsberg. Orenstein Koppel-området köptes för 7 miljoner Euro och tillsammans med de gamla fabrikshallarna skapades 15 000 kvadratmeter produktionsområde som filmproduktionen i Tyskland och Europa kan dra stor nytta av. Man utförde också nybyggnationer med 500 ton stål för 8,5 miljoner Euro. De nya utomhuskulisserna gav gatumiljöer av olika arkitekturstilar som kan förändras efter behov med hjälp av så kallade bluescreen- och greenscreenteknik. Särskilt iordningställdes fyra gator och ett stort torg i 1920-talsutförande och det har också uppgivits att vissa helt försvunna miljöer byggts upp i dessa kulissgator. I maj 2016 var det klart och man påbörjade genast inspelningarna av Babylon Berlin.
Film, teater och kulturvetare skönmålade Weimarrepubliken trots stort elände
I anglosaxisk litteratur, och framför allt genom spridningen av musikalen Cabaret, (som bygger på bögsexturisten Christoffer Isherwoods romaner inspirerade av hans tid som språklärare i Berlin före 1933) närmast skönmålas och romantiseras epoken ”Weimarrepubliken”. Detta alltid i stilen att man kunde gå på barer och klubbar med bensprattlande sångerskor iförda läckra underkläder och cylinderhattar, ungefär som om det vore den bästa tillvaron i historien, fast med nazismen lurande runt hörnet med sin för nöjeslivet, kulturen och sexualliberalismen förstörande antisemitism. Det är en återkommande typ av skildring som ofta ges till exempel i Sveriges Radios olika kultur- och litteraturprogram i P1. Där älskar man att drömma sig till sin historieförfalskade värld där den konservativa borgliga kejsartiden var kastad ur sadeln under Weimarrepubliken och det var äkta men ”ung och skör” demokrati. Ja, så brukar det heta när kulturvänstern drömmer sig till Weimarrepubliken i kultursnacksradion i SR P1. Men verkligheten var att det var anarki avlöst av perioder med organiserat kaos. Det mesta av den här bistrare och smutsigare sanningen skildras i Babylon Berlin och det kanske kan bli en svårsmält soppa för många aningslösa svenska tv-tittare som sett musikalen Cabaret spelas i Stockholm eller dess filmatisering från 1972 med Lisa Minelli. Elever som i svensk skola fått lära sig att första världskriget slutade tvärt november 1918 kan bli chockade över vad som dolts för dem, inbördeskrig, gränskonflikter och frikårsinsatser till skydd mot grannländer, kommunistiska kupper, socialdemokratiska militärkupper, mängder av politiska mord, socialdemokraternas militära nedkämpande av kommunisterna, alla dessa blodigheter långt innan nazisterna tog makten. Samtidigt rådde tider av nöd och kriminaliteten växte inom vissa lönsamma sektorer som prostitution, svarta-börshandel och drogdistribution. I allt detta är en huvudperson som polisen Gereon Rath verkligen ett genialiskt val av författaren, endast en sedighetspolis avancerande till mordutredare kunde samtidigt röra sig i de vitt skiftande miljöerna och träffa på karaktärer ur så vitt skilda kretsar.
De politiska morden var under epoken faktiskt fler än man kan ana utöver de gatusammandrabbningar som skedde mellan nationalsocialister, socialdemokrater, kommunister, reaktionära monarkister med flera. Förutom nazisternas SA och kommunisternas Röd front bör man känna till att Reichsbanner var den stora gemensamma väpnade organisationen som hörde till socialdemokraterna, liberalerna och katolska centrumpartiet, dessutom fanns det lika betydande Stahlhelm som var en liknande organisation men mer knuten åt DNVP, reaktionära och monarkister, dessa olika förbund för frontsoldater förbjöds sedan av nationalsocialisterna.
Schwarze Reichswehr och Sovjetryskt ränkspel
I Babylon Berlin har de inte bara iscensatt massornas gatustrider och återskapat försvunna stadsmiljöer, det förekommer också autentiska rekonstruktioner av partimöten med avancerade tal från de blodiga sammanstötningarna 1929 och så vidare. I TV serien förekommer också karaktärer knutna till Schwarze Reichswehr. Det var en närmast mystisk och starkt hemlig ”reaktionär” gruppering med höga officerare, som efter andra kupper och politiska kriser inväntade rätta tillfället att återinföra lag och ordning och en tysk monarki. Från början julen 1918 och 1919 hade socialdemokraterna lyckats ta makten och med militärens öppna hjälp bildade de lojala frikårer som slog ner alla kommunistiska rådrepubliker och uppror. Men när de civila regeringarna efter freden tvingades ge efter för segrarmakterna förlorade dessa mer och mer av militärens stöd. Schwarze Reichswehr, organiserad vid sidan av den tillåtna militären Reichswehr, var egentligen till för att gömma undan vapen som skulle skrotas enligt Versaillesfreden, men Frankrike såg mellan fingrarna eftersom de ansåg att de reaktionära kunde styra upp situationen om kommunisterna försökte ta makten eller Sovjetunionen skulle angripa. Alla nyckelpersoner skall sedan ha gått över till Nationalsocialisterna när dessa gripit makten. Även Frankrikes motstridiga förhållningssätt skall vara skildrat i tv-serien. Efter Versaillesfreden var Tyskland förbjudet att ha mer än 100 000 man i vapen, det var för lite för att kunna trygga sina gränser, och armén Reichswehr stod under Ententens övervakning. Därför gömdes vapen och man organiserade i hemlighet olika förband under hela 1920-talet, organisationen benämndes Schwartze Reichswehr. I våra dagar får Tyskland för övrigt lov att ha max 350 000 man i Bundeswehr, det bestämdes av segrarmakterna från andra världskriget år 1990. (Två plus fyra-avtalet).
Jämförelse med serien Berlin Alexanderplatz från 1980
Titelreferensen till antikens syn på Babylon, eller den bibliska allegorin ”Babylons hora” kanske inte undgår så många, det visar avromantiseringen av ”Weimarrepublikens glada dagar” till ett rått skildrande av den verkliga tillvaron då det begav sig. Genom den här påkostade deckarskildringen av epoken Weimarrepubliken så blir både Cabaret och Berlin Alexanderplats för evigt utdaterade. Berlin Alexanderplats var en blek och tråkig tv-serie som visats ett otal gånger i svensk TV sedan 1980-talet. Kulturmänniskorna, oavsett politisk böjning, älskade filmer som den knarkande homosexuelle demonregissören Rainer Werner Fassbinder gjorde, trots att han nästan alltid använde samma hop skådespelare, vilket till och med barn tröttsamt noterade framför tv-apparaterna. I början av 1980-talet kunde den typen av tyska tv-serier vara det enda som barnen mitt i veckan kunde titta på efter barnprogrammen och nyheterna, de mer spännande amerikanska TV-serierna som Dallas, Familjen Macahan och ”V” brukade visas på helgerna.
Berlin Alexanderplatz förtjänar ett omnämnande av ett par skäl. Dels för att det 1980 var en prestation att i Europa producera en lång och seg tv-serie i färg, även om få autentiska berlinermiljöer från 1920-talet skildrades. Även tysklärarna på högstadiet och gymnasiet rekommenderade att se den, jämte Heimat och Jokehnen, någon allmänbildning låg det väl däri. Den historiska lärdomen av Berlin Alexanderplatz var kanske inte att arbetslösheten och inflationen ledde tyskarna i famnen på nazismen som lurade bakom hörnet, snarare var det den totalt liberala samhällsmodellen som chockerade. Huvudpersonen i Alfred Döblins roman, som filmen bygger på, Franz Bieberkopf, hade kommit ur fängelset där hade han suttit bara några år för att brutalt, med bara händerna, ha slagit ihjäl sin fru. Det skildrades brutalt som en flashback hos huvudpersonen (någon varning till känsliga tittare gjordes aldrig eftersom det var en högt konstnärlig tv-serie regisserad av en fin och aktad regissör), men att man under 20-talets Tyskland inte straffade mord och dråp högre gör att man faktiskt äcklades av serien. Huvudpersonen fick en ny snygg flickvän och sålde ett kort slag Völkische Beobachter för nazisterna, sedan började han åter att sitta på barer och häva öl. Att en så trist handling kunde bli en så lång och utdragen tv-serie… Men som roman var den hyllad för att vara en av de första riktigt autentiska, moderna storstadsskildringarna och givetvis bidrog den till kulturvänsterns romantisering av Weimarrepubliken. Tv-serien var ju producerad med en excentrisk regissör och efter 1980 års tekniska och ekonomiska förutsättningar. Berlin Alexanderplatz var en väldigt tråkig serie och dess huvudrollsinnehavare Günter Lamprecht är faktiskt också medverkande i Babylon Berlin där han bär upp rollen som rikspresidenten Paul von Hindenburg. Undrar vad kulturvänstern kan komma att tycka om Babylon Berlins realism och detaljrikedom och om skildringen av kommunisternas sanna uppträdande?
