![]()
Efter att Sveriges huvudstad drabbats av ett brutalt terrordåd kan inte barnmorskan Cecilia Lund förmå sig att bara återgå till att leva vidare som vanligt, som politikerna och myndigheterna uppmanat allmänheten till att göra. Istället skriver hon en krönika i vilken hon riktar skarp kritik mot politikerna. Detta blir en vändpunkt i Cecilias liv då hon kommer på kant med inte bara sin familj utan också med det politiskt korrekta etablissemanget. Samtidigt får hon mycket stöd, även från oväntat håll.
Man kan mer än ana att Katerina Janouch låter Cecilia förmedla mycket av det hon själv fått uppleva, då hon från att ha varit hyllad författare plötsligt fick löpa gatlopp i de politiskt korrekta medierna.
Samtidigt som Cecilia kämpar med att hantera den plötsliga vändning hennes liv tagit lever den unga invandrarflickan Leyla under bevakning av sin familj. Hon ska giftas bort med en äldre släkting, något hon inte själv vill. Hon har sina egna drömmar och stark längtan efter mer frihet. Hennes liv förändras för alltid när hon till sist börjar ge efter för sin frihetslängtan, vilket leder till att hennes och Cecilias vägar korsas.
Budbärarinnan är den elfte delen i Katerina Janouchs serie om Cecilia Lund, men den är skriven så att man kan förstå och hänga med i handlingen även om man inte läst någon av de tidigare böckerna i serien. Samtidigt väcker denna roman en stark nyfikenhet när det gäller de tio tidigare böckerna om Cecilia.
En aktuell roman
När man läser Budbärarinnan är det mycket svårt att inte känna igen sig. Janouchs skildringar av den trånga åsiktskorridoren, förföljelserna och utfrysningen av de som vågar uttala sanningar som är obekväma för politiskt korrekta samt rädslan för att komma på kant med etablissemanget speglar i hög grad situationen i dagens Sverige, vilket gör Budbärarinnan till en mycket aktuell roman. Terrordådet i romanen och känslorna av vrede, sorg och vanmakt som uppstår efteråt för dessutom tankarna till attentatet på Drottninggatan i Stockholm förra året.
En av Janouchs styrkor som författare är karaktärsskildringarna. Cecilia och Leyla är levande, realistiska och oförglömliga gestalter, men den karaktär som majoriteten av läsarna sannolikt kan känna igen sig i är Cecilias före detta make, John. John är mycket medveten om den rådande situationen i Sverige och vet att Cecilia har rätt, men drar sig samtidigt länge för att uttala sig högt om det.
Han är visserligen ingen huvudperson i denna berättelse, men han är så rörande mänsklig med sina olika sidor och brister att han, i det avseendet, är den intressantaste karaktären i hela romanen. På så vis är det faktiskt synd att han inte är med mer.
Det är också han som sätter ord på den rådande situationen i landet: ”Stämningen hade hårdnat, det låg något outtalat i luften. Personrån hade blivit vanligare […]. Han kunde inte påminna sig att flickor blev gruppvåldtagna av fyra, fem, sex unga män. Nej, sådant fanns inte när han själv var yngre”. Denna beskrivning kan mycket väl tillämpas på flera platser i dagens Sverige.
Budbärarinnan är lättläst och svår att lägga ifrån sig när man väl börjat läsa. Dialogerna är livfulla och berättelsen om att vara ärlig i ett korrupt land där sanningssägare förföljs och demoniseras är gripande.
Priset att bryta mot åsiktskorridorens regler och kritisera etablissemanget kan uppfattas som högt, men samtidigt är det då man verkligen får veta vilka ens sanna vänner är. Leylas del av berättelsen är kanske den mest skrämmande då den ger en ingående skildring av det hedersförtryck som vissa invandrarkvinnor och -flickor tvingas leva i, men också hur politiskt korrekta utnyttjar invandrare som politiska slagträn.
Romanens genomgående budskap är att man ska våga se verkligheten som den är och inte vara rädd för att försöka göra något åt situationen, vilket gör Budbärarinnan till en viktig och läsvärd bok som rekommenderas för alla.
