![]()
Detta manuskript hade arbetsnamnet Leviathan and it’s Enemies (2016). Boken tog sikte på någonting som Francis hade arbetat med att förvalta och utveckla under större delen av sin karriär: arvet efter James Burnham. Burnham var en framstående statsvetare och opinionsbildare som var en av de första att lansera teorin om att västerlandet kommer att genomgå en process av byråkratisering snarare än renodlad socialism eller kapitalism.
[caption id="attachment_40321" align="alignright" width="340"]
![]()
Samuel T. Francis (1974-2005) var kolumnist för Washington Times, där han också ingick i redaktionen till år 1995. Han lämnade ett rikt textmaterial efter sig, något som nu blivit till en bok. Foto: Privat[/caption]
Som en följd av denna process kommer en ny klass uppstå, en klass som Burnham kallade ”the managers”, eller föreståndare om man ska hålla sig med en grov svensk översättning. De kommer ha som huvudsakligt syfte att administrera de funktioner som finns i samhället.
Burnham lade fram dessa tankar redan 1941 i boken The Managerial Revolution. På den tiden framstod det som ett anmärkningsvärt förslag att en framtida ordning skulle kunna karakteriseras som varken kapitalistisk eller socialistisk. För Burnham framstod det emellertid som mer sannolikt att en process av storskalig byråkratisering skulle komma att trumfa kapitalismens anspråk på privat ägande och socialismens krav på ekonomisk demokrati.
Det är detta arv som Francis vill förvalta i den bok som blev hans magnum opus. Inflytandet från Burnham är därför tydligt. Francis var dock för mycket av en självständig tänkare för att okritiskt vandra i mästarens fotspår, vilket gör Leviathan till någonting mer än lärjungens hyllning till mästaren.
Francis var på flera sätt en främmande fågel inom den amerikanska konservatismen. Det finns inom denna konservatism en stark traditionalistisk ådra som gör att man premierar storheter som etiken och religionen som förutsättningar för framgångsrikt statsmannaskap. På den punkten hade Francis en betydligt mer cynisk inriktning. Han föredrog istället att skriva om produktionsmedel och samhällets byråkratiska organisering som förutsättningar för den hårda makten.
I linje med detta antog han också ett synsätt där ideologier, religioner, filosofier, kan betraktas som en typ av berättelser vilka existerar för att rättfärdiga den hårda makten. I Gaetano Moscas efterföljd karakteriserar Francis dessa under termen ”politisk formula”.
[caption id="attachment_40323" align="alignleft" width="225"]
![]()
Statsvetaren James Burnham utgör Samuel Francis inspiration och är den som först lanserade tanken på samhällets byråkratisering. Foto: Privat[/caption]
Samhällstendensen som Francis vill skönja i Leviathan är den sedan flera årtionden pågående tendensen till storskalighet. De massorganisationer som styr och formar samhället blir bara större och större och de får därför en mer professionell, centraliserad och opersonlig prägel. För exempelvis företag får det konsekvensen att aktieägarna får mindre och mindre makt, och att denna istället går till de administratörer som arbetar professionellt med att sköta företagets interna angelägenheter.
Inom staten kan man på ett liknande sätt notera att politikerna faktiskt får ta ett steg tillbaka när de blir överväldigade av den expertis som är behövlig för att utföra de funktioner som karaktäriserar en modern stat. Den operativa makten går istället till de teknokratiskt inriktade tjänstemännen, vilka är de med den expertis som måste till för att sköta dessa funktioner.
Också de traditionellt sett demokratiskt organiserade folkrörelserna får se sin verksamhet gå i en riktning mot professionalisering och centralisering. Det brukar talas om en utveckling där de tidigare ideellt arbetande funktionärerna får se sig utbytta mot ombudsmän som arbetar heltid med att administrera organisationen.
[caption id="attachment_40322" align="alignright" width="300"]
![]()
Leviathan and it’s Enemies (2016) handlar om att samhället varken blev renodlat socialistiskt eller kapitalistiskt, utan styrs av en tjänstemannaklass. Boken väger en bra bit över ett kilo och har nästan 800 sidor.[/caption]
Det förtjänar att poängteras att detta inte är någon ”konspiration” som förutsätter att det finns en eller flera grupper som på ett medvetet sätt arbetar för att främja denna utveckling. Vad saken handlar om är en inneboende tendens i det moderna samhället som går mot att verksamheten inom stora organisationer, företag, och politiska partier blir så komplicerad att den pockar på professionella administratörer för att den ska kunna skötas.
Utifrån sitt forskningsmaterial drar Francis slutsatsen att ”föreståndarna” håller på att formeras till en egen klass med en egen ideologi och intressen identifierade utifrån denna. Det kan inte sägas annat än att denna bok är sprängfylld med intressanta fakta, djupgående resonemang och minst sagt djärva slutsatser.
Det kan onekligen sägas att den gör upp med den gamla, från Max Weber hämtade, föreställningen att tjänstemännen kort och gott är statens neutrala redskap. Istället framträder en situation där administratörerna verkar ha blivit en maktfaktor i sin egen rätt. Politikerna har blivit beroende av dem för att staten alls ska kunna skötas och istället för att vara opartiska funktionärer har de en egen dagordning och egna intressen. Svenska tjänstemän vilka agerat som invandringsaktivister kan nämnas som exempel på denna tendens.
Det är mycket i Francis beskrivning som verkar rimligt. Boken är en kvalificerad beskrivning av samhällets tendens till storskalighet och vad det kan få för konsekvenser. Det går emellertid inte att komma ifrån att den till syvende och sist är ett ofärdigt manuskript, vilket författaren aldrig hann lägga sista handen på innan sitt frånfälle.
Det skulle vara behövligt med ett mer utförligt empiriskt material för att ge stöd till teorierna. Francis citerar brett från nationalekonomer, sociologer, statsvetare och statistiker. Teoribildningen är det inget fel på. Men som läsare skulle man vilja se fler praktiska exempel på vad han avser med sin begreppsapparat.
Det framstår heller inte som helt rimligt att se föreståndarna, för att hålla sig med den svenska översättningen, som någonting som liknar en homogen klass. På samma sätt som att det inte gärna kan finnas en universell arbetar- eller kapitalistklass. Detta till trots är Leviathan, som har kallats ”högerns Das Kapital”, ett praktverk som rekommenderas för den som vill förtjäna sitt läsborgarmärke genom att ta sig igenom dess nästan 800 sidor.
Samuel T. Francis (1974-2005) var kolumnist för Washington Times, där han också ingick i redaktionen till år 1995. Han lämnade ett rikt textmaterial efter sig, något som nu blivit till en bok. Foto: Privat[/caption]
Som en följd av denna process kommer en ny klass uppstå, en klass som Burnham kallade ”the managers”, eller föreståndare om man ska hålla sig med en grov svensk översättning. De kommer ha som huvudsakligt syfte att administrera de funktioner som finns i samhället.
Burnham lade fram dessa tankar redan 1941 i boken The Managerial Revolution. På den tiden framstod det som ett anmärkningsvärt förslag att en framtida ordning skulle kunna karakteriseras som varken kapitalistisk eller socialistisk. För Burnham framstod det emellertid som mer sannolikt att en process av storskalig byråkratisering skulle komma att trumfa kapitalismens anspråk på privat ägande och socialismens krav på ekonomisk demokrati.
Det är detta arv som Francis vill förvalta i den bok som blev hans magnum opus. Inflytandet från Burnham är därför tydligt. Francis var dock för mycket av en självständig tänkare för att okritiskt vandra i mästarens fotspår, vilket gör Leviathan till någonting mer än lärjungens hyllning till mästaren.
Francis var på flera sätt en främmande fågel inom den amerikanska konservatismen. Det finns inom denna konservatism en stark traditionalistisk ådra som gör att man premierar storheter som etiken och religionen som förutsättningar för framgångsrikt statsmannaskap. På den punkten hade Francis en betydligt mer cynisk inriktning. Han föredrog istället att skriva om produktionsmedel och samhällets byråkratiska organisering som förutsättningar för den hårda makten.
I linje med detta antog han också ett synsätt där ideologier, religioner, filosofier, kan betraktas som en typ av berättelser vilka existerar för att rättfärdiga den hårda makten. I Gaetano Moscas efterföljd karakteriserar Francis dessa under termen ”politisk formula”.
[caption id="attachment_40323" align="alignleft" width="225"]
Statsvetaren James Burnham utgör Samuel Francis inspiration och är den som först lanserade tanken på samhällets byråkratisering. Foto: Privat[/caption]
Samhällstendensen som Francis vill skönja i Leviathan är den sedan flera årtionden pågående tendensen till storskalighet. De massorganisationer som styr och formar samhället blir bara större och större och de får därför en mer professionell, centraliserad och opersonlig prägel. För exempelvis företag får det konsekvensen att aktieägarna får mindre och mindre makt, och att denna istället går till de administratörer som arbetar professionellt med att sköta företagets interna angelägenheter.
Inom staten kan man på ett liknande sätt notera att politikerna faktiskt får ta ett steg tillbaka när de blir överväldigade av den expertis som är behövlig för att utföra de funktioner som karaktäriserar en modern stat. Den operativa makten går istället till de teknokratiskt inriktade tjänstemännen, vilka är de med den expertis som måste till för att sköta dessa funktioner.
Också de traditionellt sett demokratiskt organiserade folkrörelserna får se sin verksamhet gå i en riktning mot professionalisering och centralisering. Det brukar talas om en utveckling där de tidigare ideellt arbetande funktionärerna får se sig utbytta mot ombudsmän som arbetar heltid med att administrera organisationen.
[caption id="attachment_40322" align="alignright" width="300"]
Leviathan and it’s Enemies (2016) handlar om att samhället varken blev renodlat socialistiskt eller kapitalistiskt, utan styrs av en tjänstemannaklass. Boken väger en bra bit över ett kilo och har nästan 800 sidor.[/caption]
Det förtjänar att poängteras att detta inte är någon ”konspiration” som förutsätter att det finns en eller flera grupper som på ett medvetet sätt arbetar för att främja denna utveckling. Vad saken handlar om är en inneboende tendens i det moderna samhället som går mot att verksamheten inom stora organisationer, företag, och politiska partier blir så komplicerad att den pockar på professionella administratörer för att den ska kunna skötas.
Utifrån sitt forskningsmaterial drar Francis slutsatsen att ”föreståndarna” håller på att formeras till en egen klass med en egen ideologi och intressen identifierade utifrån denna. Det kan inte sägas annat än att denna bok är sprängfylld med intressanta fakta, djupgående resonemang och minst sagt djärva slutsatser.
Det kan onekligen sägas att den gör upp med den gamla, från Max Weber hämtade, föreställningen att tjänstemännen kort och gott är statens neutrala redskap. Istället framträder en situation där administratörerna verkar ha blivit en maktfaktor i sin egen rätt. Politikerna har blivit beroende av dem för att staten alls ska kunna skötas och istället för att vara opartiska funktionärer har de en egen dagordning och egna intressen. Svenska tjänstemän vilka agerat som invandringsaktivister kan nämnas som exempel på denna tendens.
Det är mycket i Francis beskrivning som verkar rimligt. Boken är en kvalificerad beskrivning av samhällets tendens till storskalighet och vad det kan få för konsekvenser. Det går emellertid inte att komma ifrån att den till syvende och sist är ett ofärdigt manuskript, vilket författaren aldrig hann lägga sista handen på innan sitt frånfälle.
Det skulle vara behövligt med ett mer utförligt empiriskt material för att ge stöd till teorierna. Francis citerar brett från nationalekonomer, sociologer, statsvetare och statistiker. Teoribildningen är det inget fel på. Men som läsare skulle man vilja se fler praktiska exempel på vad han avser med sin begreppsapparat.
Det framstår heller inte som helt rimligt att se föreståndarna, för att hålla sig med den svenska översättningen, som någonting som liknar en homogen klass. På samma sätt som att det inte gärna kan finnas en universell arbetar- eller kapitalistklass. Detta till trots är Leviathan, som har kallats ”högerns Das Kapital”, ett praktverk som rekommenderas för den som vill förtjäna sitt läsborgarmärke genom att ta sig igenom dess nästan 800 sidor.