![]()
Det var inte bara under midsommar kvinnor förr plockade sju olika sorters blommor. Det finns en tradition i Sverige som helt har fallit i glömska nu när vårt samhälle har förvandlats till ett sekulärt samhälle och kyrkobesök inte är så vanliga. Nämligen seden att plocka en kyrkobukett.
I flera sekler, när det var kyrkplikt och större delen av allmogen gick till gudstjänst i kyrkan på söndagen, var det vanligt att kvinnor under sommarhalvåret plockade en bukett med sju sorters välluktande blommor och örter, som de hade med sig till kyrkan. Denna kyrkbukett kallades även för kyrkkvast och lades ofta innanför pärmen i psalmboken.
Kände kvinnorna att de blev dåsiga och var på väg att somna under den flera timmar långa gudstjänsten tog de fram sin bukett och luktade på de välluktande blommorna. Var det många kvinnor i kyrkan under gudstjänsten spred sig en somrig angenäm doft och förhöjde gudstjänstupplevelsen.
Örterna kunde variera något beroende på vad det fanns att tillgå, och det skiljde sig även lite från plats till plats. Vanliga örter var isop, åbrådd, rosmarin, timjan, mynta, citronmeliss, salvia, balsamblad, lavendel och renfana. Ibland kunde även några blommor ingå som ringblommor, gullvivor och tusensköna.
Om gullvivan skriver Richard Dybeck på 1840-talet i skriften Runa: ”Intet svenskt blomster ses oftare än detta, i maj och början av juni månader pryda bondstugan, och såsom kyrkblomster behåller det ännu – sedan många förkastats – sitt anseende”.
[caption id="attachment_37167" align="alignnone" width="585"]
![]()
När det var kyrkplikt förr fylldes kyrkorna av gudstjänstbesökare på söndagarna. Kvinnorna hade ofta med sig en kyrkbukett som plockades samma morgon. Foto: Nya Tider[/caption]
I Västergötland har man traditionellt låtit åbrådd och luktsalvia ingå i kyrkkvasten. Buketten var ofta liten och rejält hopbunden, och det var vanligt att de äldsta kvinnorna hade de största buketterna.
Samtliga örter som ingick i buketten skulle representera goda egenskaper. Åbrådd som var vanligt förekommande i kyrkkvasten, ansågs bland annat skydda mot trolldom och lades ofta i vaggan hos det späda barnet som ännu inte hade hunnit döpas. De åskrädda kanske hade med sig lammöra, som också lär kunna ingå i buketten. Den ansågs nämligen kunna förhindra åsknedslag.
En äkta kyrkkvast skulle innehålla sju olika sorter, och skulle plockas tidigt på söndag morgon innan kyrkklockorna kallade till gudstjänst. Att det just ska vara sju olika sorters örter kan bero på att talet sju är betydelsefullt både inom den kristna tron men även inom folktron. Efter gudstjänsten lade man buketten på någon anhörigs grav eller tog med den hem, då kunde man ta tillvara på de goda magiska egenskaperna buketten fått under gudstjänsten.
Brukets ursprung – att ta med väldoftande örter för att lukta på – kanske kan härledas tillbaka till den tid när lukten inte var så angenäm inne i kyrkorna. Fram till början av 1800-talet begravdes nämligen människor ur de högre stånden inne i kyrkbyggnaden.
Stanken varma sommardagar kunde nog upplevas outhärdlig, och som lindring medförde man starkt väldoftande örter och kryddor. Vanligast var små dosor eller doftpåsar med aromatiska örter, men i enklare fall endast väldoftande örter. Inte bara för doftens skull, men även som ett sätt att skydda sig mot sjukdomar liken under golvet kunde sprida.
Traditionen att plocka en kyrkobukett är mycket gammal. Det sägs att det finns belägg för att de har funnits åtminstone sedan 1500-talet. Under vinterhalvåret var det vanligt att kvinnorna hade med sig ”körkekrödder”, det vill säga kyrkokryddor, då i syfte att inte frysa. Kyrkorna var ofta ouppvärmda och det var inte lätt att hålla sig varm. Att tugga på ingefära, och andra starka kryddor, kunde kännas lite värmande.
När det var kyrkplikt förr fylldes kyrkorna av gudstjänstbesökare på söndagarna. Kvinnorna hade ofta med sig en kyrkbukett som plockades samma morgon. Foto: Nya Tider[/caption]
I Västergötland har man traditionellt låtit åbrådd och luktsalvia ingå i kyrkkvasten. Buketten var ofta liten och rejält hopbunden, och det var vanligt att de äldsta kvinnorna hade de största buketterna.
Samtliga örter som ingick i buketten skulle representera goda egenskaper. Åbrådd som var vanligt förekommande i kyrkkvasten, ansågs bland annat skydda mot trolldom och lades ofta i vaggan hos det späda barnet som ännu inte hade hunnit döpas. De åskrädda kanske hade med sig lammöra, som också lär kunna ingå i buketten. Den ansågs nämligen kunna förhindra åsknedslag.
En äkta kyrkkvast skulle innehålla sju olika sorter, och skulle plockas tidigt på söndag morgon innan kyrkklockorna kallade till gudstjänst. Att det just ska vara sju olika sorters örter kan bero på att talet sju är betydelsefullt både inom den kristna tron men även inom folktron. Efter gudstjänsten lade man buketten på någon anhörigs grav eller tog med den hem, då kunde man ta tillvara på de goda magiska egenskaperna buketten fått under gudstjänsten.
Brukets ursprung – att ta med väldoftande örter för att lukta på – kanske kan härledas tillbaka till den tid när lukten inte var så angenäm inne i kyrkorna. Fram till början av 1800-talet begravdes nämligen människor ur de högre stånden inne i kyrkbyggnaden.
Stanken varma sommardagar kunde nog upplevas outhärdlig, och som lindring medförde man starkt väldoftande örter och kryddor. Vanligast var små dosor eller doftpåsar med aromatiska örter, men i enklare fall endast väldoftande örter. Inte bara för doftens skull, men även som ett sätt att skydda sig mot sjukdomar liken under golvet kunde sprida.
Traditionen att plocka en kyrkobukett är mycket gammal. Det sägs att det finns belägg för att de har funnits åtminstone sedan 1500-talet. Under vinterhalvåret var det vanligt att kvinnorna hade med sig ”körkekrödder”, det vill säga kyrkokryddor, då i syfte att inte frysa. Kyrkorna var ofta ouppvärmda och det var inte lätt att hålla sig varm. Att tugga på ingefära, och andra starka kryddor, kunde kännas lite värmande.