Scandza Forum – för nordiskt bevarande

De kallas alt-right, identitärer, nationalister – eller högerpopulister av sina motståndare. Hur man än väljer att kalla dessa olika strömningar har de det gemensamt att de vill företräda européernas intressen i en tid av påtvingad mångkultur och integration med andra folkslag. Och rörelserna växer. Initiativtagare till Skandza Forum var Fróði Midjord från Färöarna, som lyckades samla representanter från både Förenta staterna och Europa. När man lyssnat på alla talare och hört diskussionen slår det en att det finns en avgörande skillnad mellan de två kontinenterna som är särskilt tydlig i språkbruk och utåtriktad propaganda. För européer som kämpar för sina ursprungsbefolkningars rätt och överlevnad är ras inte den viktigaste frågan. Alla vet att européer är vita, för oss handlar det om nationell identitet och vi motsätter oss bland annat EU, som försöker tvinga alla dessa nationer under ett centralt styre. I Amerika är det en annan sak. Där kan man inte rimligtvis säga att svarta, latinos eller ättlingar till asiater är mindre amerikaner än de vita ättlingarna från nordeuropeiska invandrare. Även amerikaner med europeiska rötter ser det mer som lite kuriosa om man har stamfäder från Polen eller Irland, det är inte en daglig del av identiteten som det är för oss. I USA handlar det därför tydligt om olika etniska grupper. ”White identity” handlar om den europeiskättade gruppens självmedvetande, överlevnad och fortsatt starka position som arvtagare till det land som byggts av européer. I USA kan ”nationalism” alltså innebära att man strävar efter segregation så att några delstater kan bilda en vit etnostat. ”A nice white country”, som förläggaren Greg Johnson uttrycker det på konferensen. De som vill fortsätta på den mångkulturella vägen kan då stanna kvar eller flytta till motsvarande blandade stater. Det ska sägas att det finns en motsvarande svart separatism i USA, till exempel organisationen ”Nation of Islam”.

Jared Taylor: vi har rätt att värna våra etniska rättigheter

Amerikanen Jared Taylor är i dag en välrespekterad debattör som sedan 1990 driver American Renaissance, som tidigare var en tidskrift men sedan 2013 endast finns på nätet. Detta var hans första framträdande i Skandinavien, och han passade på att berätta mycket personligt om sin långa resa att ge upp de fördomar om folkgruppers likhet och mångkulturens välsignelse som han blivit itutad sedan skolåldern. Jareds föräldrar var missionärer och allt annat än ”rasister”. Familjen bodde i Japan, där Jared fick sin skolgång och lärde sig japanska. Han minns 1959-60 när kampen om världsmästartiteln i tungviktsboxning stod mellan Ingemar Johansson och Floyd Patterson. Lille Jared lade förvånat märke till att han hejade på Ingemar som var svensk, trots att han som amerikan borde heja på Floyd. [caption id="attachment_34302" align="alignleft" width="300"] Jared Taylor talar vid Scandza Forum. Foto: Scandza Forum/Rasmus Björnberg[/caption] Långt senare förstod han att det var en upplevelse av etnisk identitet. Det enda som knöt honom till Ingemar Johansson var att han var vit, medan Floyd var svart. Det kändes självklart att Ingemar var ”vår kille”. Likväl skulle det dröja många år och långt in i vuxen ålder in­nan Jared Taylor fick sitt uppvaknande. Avgörande var ett arbete i Elfenbenskusten i Västafrika då han också fick tillfälle att besöka grannlandet Liberia. Liberia var ett land i kaos, medan Elfenbenskusten var, förvisso fattigt men ändå välskött, rent och ordnat. Han frågade hur det kunde vara så stor skillnad. Människor både i Liberia och Elfenbenskusten svarade att de senare ”haft fördelen att ha varit koloniserade av européer”. Taylor menade att orsaken till att han så länge blev kvar i sina fördomar var först och främst konformism. Det är verkligen svårt att frigöra sig från åsikter som ”alla” har, även om fakta stirrar en i ögonen, förklarade han. Men det svåraste att frigöra sig från var känslan av att vara moraliskt överlägsen. En inbiten ”anti-rasist” känner sig normal och attraktiv och kommer att använda vilket knep som helst för att försöka visa att ”rasister” är onda lögnare. Det är vi som har moralen på vår sida, poängterar han. Att vi, européer och ättlingar till européer, försvarar vår överlevnad, är moraliskt rätt. Alla har rätt till sitt eget land. Tibetanerna har rätt till sitt land och sin fortsatta existens, det brukar inte ses som något kontroversiellt. Men det gäller vår egen grupp också. Den sortens parallell är ett sätt att visa att vår rätt till etnisk överlevnad är attraktiv och självklar. Taylor menar att vi inte ska ta till våra motståndares oärliga knep och anklaga dem för att drivas av ondskefulla motiv: ”Inte ens Angela Merkel är ond. Hon tror verkligen att alla dessa unga afghanska och syriska män kan bli en tillgång för Tyskland. Våra motståndare är inte onda, de lider av patologisk altruism. Därför bör vi behandla dem som tragiskt vilseförda medlemmar av vår egen familj.” Det ska sägas att Jared Taylor fick mothugg från publiken om våra motståndares drivkrafter. Många är fast övertygade om att det finns en ondskefull agenda att på sikt utplåna de europeiska folken. De som drar i trådarna vet vad de gör! menade flera.

Greg Johnson: Vi håller på att förlora våra kärnländer

Greg Johnson, även han från USA, är doktor i filosofi och instämde i varningen ”att låta det bästa bli det godas fiende”. Vår sak är rättfärdig, sade han, det är sunt förnuft. Om man lägger fram fakta, det vill säga att frågan handlar om huruvida det ska finnas européer i världen fram­över eller om vår folkgrupp ska utrotas, så blir det tydligt att det är förespråkarna för mångkultur som är de cyniska och enfaldiga. USA:s befolkning bestod i århundraden av nästan uteslutande européer och så sent som år 1950 var fortfarande nästan 90 procent vita. I dag har andelen sjunkit till cirka 61 procent, enligt den federala statistikmyndigheten. Utvecklingen går dessutom allt snabbare och år 2015 var en milstolpe då över hälften, 50,2 procent, av alla nyfödda tillhörde andra etniska grupper. Inom en generation kommer alltså européer att vara i minoritet i USA, något som redan är ett faktum i flera delstater. Det påminner om Europa, till exempel Malmö, där svenskarna redan är i minoritet.