Blå måndagar och tjärkors

Den kristna påsken är en rörlig högtid då den beräknas infalla söndagen näst efter första fullmånen efter vårdagjämningen. Vårdagjämningen är 20 eller 21 mars. Det innebär att denna högtid kan inträffa mellan 22 mars och 25 april, ungefär, och sammanfaller således med den stora vårofferfesten i Norden före kristnandet. Vårdagjämningen är en högtid i nästan alla kulturer, och i det kalla Norden innebar den solens och livets återkomst. Detta hedniska firande försvann dock inte helt utan inlemmades delvis, precis som julen, i den kristna högtiden. Vårofferfesten som firades med anledning av naturlivets återuppståndelse efter den mörka vintern, att ljuset och den frodiga grönskan började komma tillbaka omvandlades till firandet av Kristi uppståndelse – den viktigaste kristna högtiden. På så sätt underlättades övergången från den gamla religionen till den nya.

En vecka med många namn

Påsken är kristenhetens viktigaste högtid, vare sig man är katolik, protestant eller något annat. Jesu död på långfredagen och återuppståndelse på tredje dagen, det vill säga påsksöndagen, är central i kristendomen. Söndagen innan påskveckan kallas Palmsöndagen och påminner om Jesu intåg i Jerusalem ridande på en åsna, bara några dagar innan han korsfästes. Påsken var redan en högtid på hans tid som judarna firade, men viftandet med palmblad tillkom som en kristen tradition. Det finns också en hel del seder och folktro kring denna högtid. Den första dagen på själva påskveckan kallas antingen blå måndag, svarta måndagen eller gladmåndag. Det berodde på vilken del av Sverige man bodde i. Även de följande dagarna i denna vecka, med undantag av skärtorsdagen, har många namn. Man talar om vittisdag eller fläsktisdag, klock- eller dymmelonsdag, svarta fredagen eller långfredagen samt påsklördag eller strumplördag. Långfredagen, den dag då Jesus efter tortyr dog på korset och begravdes, kallades även piskedagen. Förutom den kristna kopplingen kom namnet även på grund av den gamla sedvänjan att, på den dagen, piska varandra med ett ris. I Småland var det husmodern som på morgonen piskade barnen och tjänstefolket. Till och med själva veckan har mer än ett namn. Den är känd som antingen dymmelveckan eller stilla veckan.

Jesu död och uppståndelse

Den egentliga kristna påsken börjar på skärtorsdagen, då firade Jesus nattvarden med sina lärjungar och förråddes. Han dömdes och korsfästes på fredagen, vilket vi i dag alltså minns som långfredagen, även om det kan vara svårt att veta exakt då man på den tiden inte använde dagens kalender. I väntan på Jesu uppståndelse på påskdagen drar man i katolska kyrkor skynken över alla bilder och statyer av Jesus. Allt är mörkt och stilla. Alla dessa skynken är lila då det är fastetidens liturgiska färg, utom på tisdagen då det som täcker krucifixet istället är vitt. Då Sverige varit katolskt är det inte osannolikt att det är därför den dagen heter just vittisdag. Det är även vanligt att nattvardens bröd och vin förvaras på altaret, ofta i nattvardskärl som ciborium (oblat) eller pyxis (en oblatask, vanlig i katolska kyrkor) från skärtorsdagen till långfredagen. Anledningen till detta är att före långfredagen och under tiden mellan Jesu död och uppståndelse får ingen nattvard delas ut. Därför måste brödet och vinet välsignas och placeras i förvar före långfredagen. Under natten till påskdagen bryts långfredagens stillhet. Då är det vanligt att man samlas i kyrkan för påsknattsmässa och tillsammans vakar in tolvslaget – tiden för uppståndelsen. Då tänder man stearinljus och säger, efter att prästen sagt ”Kristus är uppstånden”: ”Ja, han är sannerligen uppstånden.” Så har ljuset kommit tillbaka och mörkret vikit undan. [caption id="attachment_13632" align="aligncenter" width="600"] Påskris i Helga Trefaldighetskyrkan i Uppsala. Påskriset pryder både hem och kyrkor under påsktiden, men på långfredagens morgon användes det av husmodern i vissa delar av Sverige till att piska barnen och tjänstefolket. Foto: Nya Tider[/caption]

Faror lurade under stilla veckan

I Sverige var det förr så att inte ens kyrkklockorna fick ljuda på samma sätt som under alla andra veckor på året. Metallkläpparna byttes ut mot käppar i trä, så kallade ”dymbil”, vilket gav upphov till ett mindre skarpt, genomträngande ljud då det ringdes i kyrkklockorna och därav namnet dymmelvecka. Detta gjordes under dymmelonsdagen och ibland bands klockorna så att de inte gav ifrån sig något ljud alls. Man skulle helst inte arbeta, särskilt inte på dymmelonsdagen efter att klockan slagit tolv på dagen. Om man gjorde det kunde otur och olyckor vara framme. På skärtorsdagen fick kvinnorna tvätta garn, men inte spinna och i en gotländsk sägen berättas om hur en kvinna som suttit och spunnit skärtorsdagskvällen fick se hur en blodig hand stacks in i rummet där hon befann sig och hörde en röst säga: ”Se va mi [mig] vann, sum [som] skärtorsdagen spann.” I städerna hölls predikan i kyrkorna varje dag, utom på lördagen. Prästerna predikade då ofta mot trolldom och häxeri, då många övernaturliga väsen, som häxor, troddes vara särskilt aktiva och farliga under stilla veckan, då Jesus var död och begraven. Därför uppmanades kyrkobesökarna att vara särskilt försiktiga och för att skydda sig själva och kreaturen från dessa makter målade människorna kors i tjära på alla fäns nosar och mular, men ibland målades korsen på väggarna mitt emot, framför kreaturens huvuden. Dessa kors har även hittats på dörrarna till fäbodarna och ladugårdarna där kreaturen fanns. Korsen skulle målas dit på dymmelonsdagen av en kvinna klädd i röd kjol och på påskaftonen blev till och med dörren och tröskeln till ladugården nedtjärade. Även bostadshusens alla dörrar och nyckelhål blev bestrukna med tjäran. Tjära var visserligen det vanligaste skyddet mot stilla veckans trolltyg, men även krita och kol och ibland till och med blod kunde användas. Kvastar ställdes också undan så att häxorna inte skulle kunna använda sig av dem när de flög till Blåkulla för sammankomst och festande med Hin håle. Då eld ansetts vara ett bra och kraftigt skydd mot mörkrets makter sedan urminnes tider tändes stora påskeldar runt om i landet, vanligtvis på påskaftonen. Särskilt i Bohuslän, Västergötland och Dalsland var dessa påskeldar vanliga. De flammande, heta lågorna troddes skrämma häxor. Det var också därför som folket alltid såg till att tända eld i den öppna spisen på dymmelonsdagen med näver, tjära, svavel och svinhår så att det skulle ryka ordentligt och skrämma bort häxorna som troddes sätta sig på skorstenskransen.

Ägget och evigheten

Att äta ägg hör påsken till och flera olika äggrätter har varit vanliga genom åren. I vissa delar av landet hackades äggen och blandades med smör och på annandag påsk åts äggröra med fläsk samt äggkaka. Äggtoddy var också vanligt och uppåt landet var det även brukligt att måla äggen. En anledning till att det här är en så vanlig rätt under påsken är att det är på våren som hönorna lägger ägg. Det fanns, och finns, således gott om ägg till denna högtid, men samtidigt finns det en annan aspekt av det här och det är att ägget, redan före kristendomen, varit en symbol för livet. Det ser först dött ut med sitt kalla, vita skal, men när tiden är inne brister skalet och en levande varelse ser dagens ljus. Därför brukar ägget betraktas som en symbol för livets ursprung och själva livskraften, men även det eviga livet då Fågel Fenix periodvis dör och förtärs av eldslågor för att sedan återfödas ur ett ägg han lagt före sin död och i ortodoxa kyrkor var det brukligt att på fredagen efter påsk, de dödas dag, ta med sig ägg till kyrkan. Ibland åts äggen där, men det var även vanligt att lägga ägg på gravarna. Dessa var då rödmålade eftersom den färgen representerade det nya livet. Då det genomgående temat i påskfirandet är död, återuppståndelse och föreställningen om det eviga livet är ägget en både passande och betydande del av påskens middagsbord.   [caption id="attachment_13631" align="aligncenter" width="600"] Ägg och kycklingar har symboliserat livets pånyttfödelse efter vintern i tusentals år. Även om påsken i dag är en kristen högtid har påskharen, riset och många andra traditioner rötter i asatron. Foto: Naser[/caption]