Image may be NSFW.
Clik here to view.
Clik here to view.
För att datera stenen kan förutom de fysiska bevisen även språk, grammatik och runor jämföras med rådande vetskap om 1300-talet. Runskriften klassades inledningsvis som modern 1800-talsskandinaviska och har först nu börjat undersökas på allvar av språkforskare. ”Det skulle ha gjorts för länge sen”, säger professor Henrik Williams vid Uppsala universitet
Runor på Gotland
På Gotland levde runorna kvar länge efter vikingatiden och återfinns bland annat i kyrkor och på kistlock. Likheten med ristningen i Kensington är slående. Extra intressant är den medeltida stungna ”R”-runan som inte upptäcktes av experter på fornsvenska och runologi förrän år 1935. Detta pekar på att det knappast rör sig om en förfalskning, eftersom man inte kan förfalska runor som dåtidens vetenskap inte kände till existerade.
Ett annat exempel är att ”J”-runan, som kritikerna hävdar att förfalskaren uppfann, motsvarar en sällsynt form av ”L”-runan som bara hittats i ett fåtal 1300-talsdokument. Hopskrivning av bönen AVM (Ave Maria, eller ”Hell dig, Maria” på svenska) anses fullständigt medeltida och var inte allmänt känd vid tidpunkten då stenen uppdagades, men är historiskt överensstämmande eftersom 1300-talets skandinaver var katoliker.
Tecknen för U, N och L har ett underligt midjestreck och 8:an är punkterad, men detta har ingen runologisk funktion. Om man däremot applicerar dem på ett medeltida dateringssystem kallat påsktabellen, som användes på Gotland, och sätter in dem i sina respektive kolumner får man fram året 1362.
Tack vare nya perspektiv på mysteriet kan nu dess språk och grammatik, som förut användes som bevis på förfalskning, istället knytas till en mystisk och förföljd orden, som förklarar varför skandinaver reste eller flydde till Minnesota. Medeltida korståg hade givit upphov till mäktiga religiösa ordnar, så som Tempelriddarorden, som med sitt ökande inflytande och rikedomar var en nagel i ögat på Frankrikes konung och katolikerna. Deras slutgiltiga nederlag 1314 tvingade den ansatta rörelsen att gå under jorden.
I Gotlands kyrkor har Tempelriddarkors hittats på runprydda kistlock. Många av kyrkorna och klostren på ön byggdes och beboddes av cisterciensorden, ett intelligent sällskap som stod mycket nära medeltidens militära ordnar och utmärkte sig genom sin omfattande utbildning inom språk, lingvistik och logik.
Munkarnas all tid upptogs av sakral verksamhet. Därför rekryterades så kallade lekbröder från bönderna som redan från början levde sida vid sida med klostrens förkunnare och skötte bruket av skog och mark. Nya kloster skulle enligt idealen främst grundas i obefolkade marker, så att nya områden blev kultiverade.
Image may be NSFW.Clik here to view.
Runorna berättar om en grupp av åtta svenska och tjugotvå norska äventyrare som återvänt till sitt läger och hittat tio döda. Året 1362 är inristat på ytan, vilket är 130 år före Columbus. Föga förvånande kom stenen omedelbart under attack från skeptiker som ansåg den vara en bluff. Bland annat framfördes teorier om att vissa runor var påhittade eller icke-existerande. Det finns dock ett flertal vittnen som uppger att flera av trädets rötter var tillplattade och hade växt hårt runt stenen, vilket motsäger att det skulle röra sig om ett påhitt från Öhmans sida. Enligt honom själv var första tanken att det skulle röra sig om en indianalmanacka.
Indikationer på Europeiska kontakter
Minnesota verkar till synes vara en mer osannolik plats för vikingabosättningar än L’Anse aux Meadows i Newfoundland, där arkeologer år 1960 fann bevis för vikingabosättningar kring 1000 e.Kr. Via flodsystemen från Hudson Bay eller Sant Lawrence-floden är det dock fullt möjligt för skandinaver att tränga långt in i Minnesota. Ett följe som äntrar Amerika via norra vattenvägarna kan mycket väl ha haft en rutt som passerar nära Kensington. Vid Red River i norra delen av delstaten fann man 1871 ett eldstål en bra bit under mjuk mark som överensstämmer med medeltida norska eldstål.
Arkeologen Alice Beck Kehoe påtalade i sin forskning möjligheten av kontakt mellan indianer och nordbor redan innan 1300-talet, vilket stärker möjligheten av en skandinavisk 1300-talsexpedition. Historiska källor lyfter fram tecken på tuberkulosepidemi hos indianer på 1000-talet, berättelser om möte mellan rödhåriga jättar och förfadern Red Horn hos indianstammen Hochunks (engelska Winnebago), samt förekomsten av blonda medlemmar hos indianstammen Mandan vid övre Missourifloden. En av stammens legender talar om att de härstammar ”från Madoc”, en prins som var son till kung Owain Gwynedd i Wales, och som år 1070 skall ha satt segel med minst tio skepp och anlänt någonstans vid Gulf Shores stränder nära Mobile Bay i Nya Världen. Tre stenfort i Tennessee, Georgia och Alabama vittnar om expertiskunskaper inom byggnadskonstruktion och återger märkligt nog typen av arkitektur vanlig i just Wales, snarare än indianska byggnader.
[caption id="attachment_31538" align="alignleft" width="181"]Image may be NSFW.Clik here to view.
Tempelriddare på flykt är en av teorierna om runstenens upphovsmän.[/caption]
Zella Armstrong framlägger i ”Who Discovered America” att antika romerska mynt hittats vid forten i Amerika som byggs med walesisk arkitektur, mynt som kan ha präglats i Wales under den romerska ockupationen. Det finns även ett norskt mynt från senare hälften av 1000-talet som påträffats på en indianboplats i Maine. Pionjärerna John Sevier och Daniel Boone rapporterade ett möte med blåögda och walesisktalande indianer. Det har föreslagits att stenmuren på Fort Mountain konstruerats av ett folk som indianstammen Cherokee kallade för ”månögefolket”, vilka beskrevs ha ljus hy, blont hår och opalskimrande ögon. Ända in på 1600- och 1700-talen upprätthöll nordliga indianstammar seder och bruk som tydde på tidig europeisk påverkan och hade lustigt nog en kvinnlig indianhövding som hette Magnus.
Kartografen Gerardus Mercator skrev 1577 ett brev innehållandes detaljerade beskrivningar av innehållet i en geografisk text om arktiska Atlanten, troligen skriven av Jacob Cnoyen över 200 år tidigare. Cnoyen hade vetskap om att åtta män år 1364 hade återkommit till Norge från arktiska öarna och att en präst i följet gett norske kungen en stor mängd geografisk information. Forskaren Carl Christian Rafn avslöjade i början av 1800-talet hur prästen Ivar Bardarson från Grönland dykt upp i norska källor från 1364 och kopior av hans geografiska beskrivningar av norra Atlanten finns faktiskt fortfarande bevarade. Magnus Eriksson, kung av Sverige och Norge, utsåg 1354 Paul Knutson som lagman och ledare för en expedition till Grönland. Isländske biskopen Gisli Oddsson ämnade 1637 sammanställa en fullständig historik över de norra kolonierna, där anges nordbor på Grönland ha försvunnit till Amerika runt 1342. Knutson kan ha följt efter västerut, där största delen av expeditionen dött i Minnesota och efterlämnat åtta överlevande som återvände.
Kensingtongmysteriet har i drygt ett sekel varit omgärdat av rykten och spekulation, men tack vare fast beslutsamhet hos några tappra hjältar inom forskningsvärlden frambringas nu banbrytande upptäckter. Detta häpnadsväckande fynd har väckt vetenskapsmännens intresse och satt fart på allmänhetens fantasi.
I Alexandria nära Kensington har man uppfört ett runstensmuseum, där det förutom utställningar även finns vikingasouvenirer i form av kläder, spel och kopior av runstenen. Något även vi borde anamma är detta museums motto, som lyder: ”Preserving our past” (bevarar vårt förflutna).
Stenen har även varit på besök i Sverige på Statens historiska museum mellan 23 oktober och 25 januari 2003.