![]()
I och med de Olympiska spelen 1912 etablerades OS som en erkänd internationell begivenhet och fick mera fasta ramar. Tidigare OS hade grenarna varierat mycket beroende på vad värdlandet kände för. I Paris år 1900 hade man på en höft beslutat sig för att tävla i fiske, men utan att göra klart vilka regler som gällde. Så medan fransmännen gick in för att fånga så många fiskar som möjligt inriktade sig övriga på att fånga den största fisken.
Efter OS i Stockholm anammades de regler som skrivits av svenska OS-kommittén och blev internationell norm. Alla grenar som ingick på OS 1912 tog sig dock inte internationellt, bland annat glimabrottning och dragkamp.
[caption id="attachment_31174" align="aligncenter" width="640"]
![]()
Det kom 4 400 turister till ett Stockholm som bara hade 2 000 hotellrum. En jättekampanj hade skapat 25 000 bäddar i privatrum för att möta den förväntade anstormningen. Stockholms Spårvägar bidrog genom att köra alla linjer var femte minut och att bygga en tillfällig vändplan vid Stadion så att vagnarna kunde åka ner mot city direkt. Tele & Telegrafstyrelsen byggde en tillfällig tele- och telegrafpaviljong åt journalisterna i Valhallavägens mitt med 15 telefoner och fyra telegrafianläggningar.[/caption]
Det var få i världen som hade någon närmare uppfattning om hur det såg ut i Sverige, och de flesta nationers trupper hade utrustat sig med både pälsrockar och yllemössor. Det blev strålande tider för Stockholms ekiperingsaffärer, inte minst med tanke på att sommaren 1912 blev den varmaste i mannaminne. Detta OS gick också till historien som Solskensolympiaden.
Att OS blev av hade man helt att tacka Victor Balck, ”den svenska idrottens fader”, som på eget bevåg åtagit sig att å Sveriges vägnar arrangera olympiaden. Det var onekligen djärvt gjort, då man saknade både Stadion och organisation. Staten anslog dock pengar, och med sin aldrig sinande entusiasm lyckades Balck över all förväntan, en riktig folkfest.
[caption id="attachment_31173" align="aligncenter" width="600"]
![]()
De svenska skyttarna bidrog till Sveriges många medaljer i detta OS. På bild det svenska fripistollaget. Från vänster: E. och W. Carlberg, E. Boström och G. de Laval.[/caption]
Uppslutningen blev mangrann från samtliga världsdelar. Tack vare en lyckad annonseringskampanj internationellt hade olympiaden i Sverige dragit intresset till sig. Att man koncentrerade spelen till ett par intensiva veckor gjorde också sitt.
Inte mindre än 3 889 idrottsmän från 28 nationer hade anmält sig, vilket var fyra gånger mer än vid något tidigare OS. Från Sverige deltog 482 aktiva.
Då Stockholm inte hade blivit mångkulturellt än väckte de exotiska idrottsmännen en del nyfikenhet. En simmare vid namn Duke Paoa Kahanamoku från Hawaii, som vann 100 m frisim, fick ett rykte om sig att vara en hertig och blev omnämnd som ”Hawaiiprinsen”. I verkligheten var han förstås ingen aristokrat, han var helt enkelt döpt till Duke.
[caption id="attachment_31172" align="alignright" width="236"]
![]()
Tennis och simhopp var de enda grenar som kvinnor tävlade i. Färre än tre procent av OS-deltagarna var kvinnor, men det var ändå flest dittills. Greta Johansson tog guld i simhopp, damernas raka hopp. Därmed blev hon Sveriges första kvinnliga olympiska mästare.[/caption]
På den tiden var olympiaden verkligen en kraftmätning mellan nationer. Tanken var helt främmande att som idag låta någon ”inlånad” idrottare representera det egna landet. Det var ju det egna folkets förmåga man ville uppvisa, vad skulle det då vara värt att vinna med en representant från ett annat folk?
Trestegshopparen ”Topsy” Lindblom var faktiskt nära att bli stoppad från att delta, eftersom några av arrangörerna ansåg honom för ful för att få representera Sverige. Men han var ju trots allt svensk, och för de flesta var det självklart att det räckte med det för att kunna starta. Och han svensk inte, han inte bara vann, utan drog med sig två andra svenskar till en ståtlig svensk trippelseger.
Sverige blev bästa nation i detta OS, med 24 guld, 24 silver och 17 brons. Erik Lemming började med att vinna spjutkastningen på spelens första dag, och sedan gick det av bara farten. De svenska skyttarna bidrog inte i ringa grad till de svenska framgångarna, med 7 guld, 6 silver och 4 brons. Oscar Swahn från Stockholms Skarpskytteklubb blev Sveriges hittills äldste guldmedaljör. Han var 64 år och 257 dagar då han ingick i det lag som vann enkelskott, löpande hjort.
Finland fick tävla under den ryska flaggan, eftersom landet fortfarande var ett ryskt storhertigdöme, och lyckades knipa en fjärdeplats i nationstävlingen. En annan intressant detalj är att George S Patton, som blev amerikansk pansargeneral under andra världskriget, kom femma i modern femkamp.
Vid prisutdelningen var man nära en riktig malör. Man hade nämligen missberäknat antalet eklövskransar som segrarna kröntes med. Detta fick arrangören Victor Balck att utbrista ”Vad fan har vi hela Djurgården till?”. Man löste dock den pinsamma situationen genom att helt enkelt plocka av segrarna deras kransar så fort de hunnit utom synhåll för kungliga läktaren och snabbt återlämna den för ”återanvändning”.
Den svenska idrotten fick ett rejält uppsving efter de lyckade spelen. Solskensolympiaden hade satt Sverige på kartan inte bara som idrottsnation, utan även som en nation av utmärkta organisatörer och arrangörer.
Det kom 4 400 turister till ett Stockholm som bara hade 2 000 hotellrum. En jättekampanj hade skapat 25 000 bäddar i privatrum för att möta den förväntade anstormningen. Stockholms Spårvägar bidrog genom att köra alla linjer var femte minut och att bygga en tillfällig vändplan vid Stadion så att vagnarna kunde åka ner mot city direkt. Tele & Telegrafstyrelsen byggde en tillfällig tele- och telegrafpaviljong åt journalisterna i Valhallavägens mitt med 15 telefoner och fyra telegrafianläggningar.[/caption]
Det var få i världen som hade någon närmare uppfattning om hur det såg ut i Sverige, och de flesta nationers trupper hade utrustat sig med både pälsrockar och yllemössor. Det blev strålande tider för Stockholms ekiperingsaffärer, inte minst med tanke på att sommaren 1912 blev den varmaste i mannaminne. Detta OS gick också till historien som Solskensolympiaden.
Att OS blev av hade man helt att tacka Victor Balck, ”den svenska idrottens fader”, som på eget bevåg åtagit sig att å Sveriges vägnar arrangera olympiaden. Det var onekligen djärvt gjort, då man saknade både Stadion och organisation. Staten anslog dock pengar, och med sin aldrig sinande entusiasm lyckades Balck över all förväntan, en riktig folkfest.
[caption id="attachment_31173" align="aligncenter" width="600"]
De svenska skyttarna bidrog till Sveriges många medaljer i detta OS. På bild det svenska fripistollaget. Från vänster: E. och W. Carlberg, E. Boström och G. de Laval.[/caption]
Uppslutningen blev mangrann från samtliga världsdelar. Tack vare en lyckad annonseringskampanj internationellt hade olympiaden i Sverige dragit intresset till sig. Att man koncentrerade spelen till ett par intensiva veckor gjorde också sitt.
Inte mindre än 3 889 idrottsmän från 28 nationer hade anmält sig, vilket var fyra gånger mer än vid något tidigare OS. Från Sverige deltog 482 aktiva.
Då Stockholm inte hade blivit mångkulturellt än väckte de exotiska idrottsmännen en del nyfikenhet. En simmare vid namn Duke Paoa Kahanamoku från Hawaii, som vann 100 m frisim, fick ett rykte om sig att vara en hertig och blev omnämnd som ”Hawaiiprinsen”. I verkligheten var han förstås ingen aristokrat, han var helt enkelt döpt till Duke.
[caption id="attachment_31172" align="alignright" width="236"]
Tennis och simhopp var de enda grenar som kvinnor tävlade i. Färre än tre procent av OS-deltagarna var kvinnor, men det var ändå flest dittills. Greta Johansson tog guld i simhopp, damernas raka hopp. Därmed blev hon Sveriges första kvinnliga olympiska mästare.[/caption]
På den tiden var olympiaden verkligen en kraftmätning mellan nationer. Tanken var helt främmande att som idag låta någon ”inlånad” idrottare representera det egna landet. Det var ju det egna folkets förmåga man ville uppvisa, vad skulle det då vara värt att vinna med en representant från ett annat folk?
Trestegshopparen ”Topsy” Lindblom var faktiskt nära att bli stoppad från att delta, eftersom några av arrangörerna ansåg honom för ful för att få representera Sverige. Men han var ju trots allt svensk, och för de flesta var det självklart att det räckte med det för att kunna starta. Och han svensk inte, han inte bara vann, utan drog med sig två andra svenskar till en ståtlig svensk trippelseger.
Sverige blev bästa nation i detta OS, med 24 guld, 24 silver och 17 brons. Erik Lemming började med att vinna spjutkastningen på spelens första dag, och sedan gick det av bara farten. De svenska skyttarna bidrog inte i ringa grad till de svenska framgångarna, med 7 guld, 6 silver och 4 brons. Oscar Swahn från Stockholms Skarpskytteklubb blev Sveriges hittills äldste guldmedaljör. Han var 64 år och 257 dagar då han ingick i det lag som vann enkelskott, löpande hjort.
Finland fick tävla under den ryska flaggan, eftersom landet fortfarande var ett ryskt storhertigdöme, och lyckades knipa en fjärdeplats i nationstävlingen. En annan intressant detalj är att George S Patton, som blev amerikansk pansargeneral under andra världskriget, kom femma i modern femkamp.
Vid prisutdelningen var man nära en riktig malör. Man hade nämligen missberäknat antalet eklövskransar som segrarna kröntes med. Detta fick arrangören Victor Balck att utbrista ”Vad fan har vi hela Djurgården till?”. Man löste dock den pinsamma situationen genom att helt enkelt plocka av segrarna deras kransar så fort de hunnit utom synhåll för kungliga läktaren och snabbt återlämna den för ”återanvändning”.
Den svenska idrotten fick ett rejält uppsving efter de lyckade spelen. Solskensolympiaden hade satt Sverige på kartan inte bara som idrottsnation, utan även som en nation av utmärkta organisatörer och arrangörer.
