![]()
Ett blot var en fest till gudarnas och förfädernas ära, där man också offrade till dem för att få vägledning, råd och stöd. Man blotade flera gånger om året vid högtider som midsommarblot, vår- och höstblot, disablot och alvablot. Det viktigaste av alla var dock midvinterblotet eller julblotet, som ägde rum vid vintersolståndet då natten var som längst.
Man firade att årscykeln nått sin mörkaste punkt och att det skulle börja bli ljusare igen. Vårt luciafirande med lussebruden som kommer med ljuset är en kvarleva från detta hedniska firande, även om det, precis som julen, har blandats med kristna förtecken.
Medan disablotet var en familjeangelägenhet, var midvinterblotet (julblotet) något som samlade hela bygden. När julen var inne samlades man med medhavt mjöd, vin eller öl och olika sorters tamdjur att blota med. Djurens blod offrades till gudarnas ära och deras kött tillagades för blotfesten.
Enligt folktron, som oftast har rötter tillbaka till hednatiden, skulle man inte bara dricka en skål till sina förfäder utan också sätta fram mat och dryck på bordet under natten ifall de skulle vara hungriga.
Slaktblodet kallades löt och samlades i lötskålar. Med löttenar (”stänkkvastar”) skvättes blodet över altare, väggar, murar och gudabilder i hovet (kultbyggnaden). Blotceremonin kunde också äga rum vid ett vi eller en harg (kultplatser utomhus). Dryckeshornen och all blotmaten skulle välsignas av den som höll blotet.
Det rituella drickandet var ett viktigt inslag. Mjödet hölls för den finaste drycken men man kunde även blota med andra drycker. Enligt Snorre Sturlasson brukade man börja med att dricka en bägare tillägnad Odin för seger och för kungens makt, sedan drack man Njords och Frejs skålar för goda skördar och frid. Därefter hade många män för vana att dricka Brages skål. Till sist drack man en skål för sina hädangångna släktingar.
Brages skål, Bragebägaren, var ett särskilt kapitel. Den som drack den skulle först utlova något slags bedrift som skulle utföras inom en viss tid, vanligtvis det kommande året. När han sedan drack betraktades det som att under heliga former stadfästa löftet, och stor skam vidkom den som inte gjorde sitt yttersta för att uppfylla det. (Dock tycks omgivningen ha godtagit ett kraftfullt försök som att eden uppfyllts, även om man misslyckades.)
En konung kunde göra ett storslaget löfte, som då Sven Tveskägg lovade att erövra hela England och driva dess konung i landsflykt innan tre vintrar var lidna (det tog omkring 30 år innan han till sist lyckades), en krigare kunde lova att följa med på ett krigståg utan att vika ett fjät. Säkerligen kunde också enklare löften avges som att lova att dricka mindre eller bygga ut sitt hus. Kanske är våra nyårslöften en rest av denna sed.
Förfäderna stod nordborna vanligtvis på god fot med, och man hade en självklar gemenskap med dem. Särskilt julnatten var en natt då de döda återvände till gården för att se vad deras efterkommande hade för sig.
Enligt folktron, som oftast har rötter tillbaka till hednatiden, skulle man inte bara dricka en skål till sina förfäder utan också sätta fram mat och dryck på bordet under natten ifall de skulle vara hungriga. Man kunde också bädda rent i sina sängar för att lämna plats åt förfäderna och själv sova på golvet precis intill. Hade man tur så kunde man i nattmörkret få höra mummel eller andetag från sängen.
Vid bloten försökte man också spå i framtiden med hjälp av blotspån, ett slags träbitar med inristade runor som kastades i en lötskål för att med hjälp av det heliga offerblodet se vad framtiden bar i sitt sköte. Manliga ”präster” kallades godar och kvinnliga gydjor, och de brukade vara inflytelserika personer i samhället – den andliga och den världsliga makten gick oftast hand i hand.
Siffran nio
Siffran nio var helig för nordborna. Det fanns nio världar, Odin hängde sig själv i ett träd i nio dagar i utbyte mot kunskap, Heimdall hade nio mödrar, och vid Ragnarök gick Tor nio fjät efter att ha dräpt Midgårdsormen innan han föll ner död av ormens etter.
Oavsett vad man tror om Adams av Bremen uppenbart svartmålande beskrivning av de stora riksbloten i Uppsala, ter det sig därför ytterst troligt att hans uppgifter stämmer så till vida att man verkligen höll riksblot vart nionde år, och att man vid dessa tillfällen blotade nio av varje djurart av hankön – hingstar, tjurar, tuppar, baggar, galtar och förmodligen flera andra (enligt Adam av Bremen även människor).
Denna uppgift får också stöd av en betydligt äldre hednisk källa, nämligen Stentoftenstenen från dagens Sölvesborg i Blekinge, som är daterad till år 500-700 e.Kr. Denna sten är ristad med den urnordiska runraden, den 24-typiga futharken.
[caption id="attachment_31085" align="alignleft" width="300"]
![]()
Stentoftenstenen är den enda hedniska källan till vilka offergåvor som gjordes vid ett större midvinterblot. Nio hingstar och nio bockar offrades till gudarna för att få ett gott år, och deras kött tillagades till en stor blotfest som antagligen hela bygden var inbjuden till. Från denna och andra stenar i närheten kan vi också skapa oss en spännande bild av en rik och mäktig runmästare och gode (hednisk ”präst”) vid namn Hådulv (Hathuwolfr) som bodde i Blekinge omkring år 600. Foto: Wiki[/caption]
Våra äldsta runstenar är ofta svårtolkade, och Stentoftenstenen är inget undantag. Forskarna är eniga om att inskriptionen avslutas med en galder, ett slags förbannelseformel, som lyder ungefär: ”Mäktiga runors hemlighet dolde jag här, kraftfulla runor. Den som bryter detta minnesmärke ska ständigt plågas av arghet. Svekfull död ska drabba honom. Jag spår fördärv.”
Arghet (urnordiska argiu, fornnordiska argr) syftade för övrigt på perversitet, oftast homosexualitet – så förbannelsens innebörd är alltså att den som bryter minnesmärket först ska bli bög och sedan dö en ärelös död.
En nästan liktydig galder finns för övrigt på Björketorpsstenen, som är ristad av samme runmästare vid namn Hådulv (HaÞuwolfr) vars namn återfinns på ytterligare två runstenar från Listerlandet. Hådulv var sannolikt en av sin tids stormän.
Runstenens början har däremot tolkats på flera sätt. Ett par tidigare försök lyder så här:
”Nya gjorde vården åt sina söner. Nya gjorde vården åt hirdmän. Hådulv gav sitt folk äring. Härjulv gav sitt folk sin segerkraft.”
”Åt nybyggarna, åt nykomlingarna gav Hådulv äring. Härjulv överöste dem med rikedom.”
Uppenbarligen finns det ett stort tolkningsutrymme, men forskaren Lillemor Santesson kan ha löst problemet med en tolkning som publicerades först 1989 i tidskriften Fornvännen. De två första raderna i inskriften är följande:
niuhAborumR
niuhagestumR
Santesson gjorde en annan indelning av orden än tidigare forskare och kom fram till att det första ordet inte skulle vara niuhA/niuha utan bara niu. Då blev det inte alls kvinnonamnet Nya (Nyia) eller ”ny-någonting” utan istället ”nio” av någonting.
Nio av vad? Santesson härledde ur runorna pluralformer av det germanska habraR (bock) och av ha(n)gestumR (hingst). Slutresultatet blev då en tolkning som var samtidigt rakare och intressantare än de tidigare:
Med nio bockar
med nio hingstar
gav Hådulv gott år.
Med denna tolkning, som är på god väg att bli den mest etablerade, har vi alltså en runsten som berättar om ett blot som goden och runmästaren Hådulv lät hålla i Blekinge någon gång omkring år 600.
Han lät offra nio bockar och nio hingstar (vilket antyder att han var en förmögen man, en blekingsk ”småkonung”) och bjöd sannolikt in hela bygden till den storslagna blotfesten.
Att Hådulv med dessa blotgåvor ”gav gott år” innebär förstås att det handlar om just julblotet. Förutom riksbloten i Uppsala höll man givetvis julblot lokalt, och vi kan alltså anta att Stentoftenstenen vittnar om ett ”blekingeblot”.
Hednisk tradition
Ett antal hedniska traditioner har överlevt ända till vår tid.
Halmbockarna representerar givetvis Tors bockar Tanngnjost och Tanngrisner, något som enligt forskaren Dag Strömbäck kan bevisas ända från vikingatiden på flera håll i Norden, bland annat på Island och Färöarna. Biskopen av Orkney utfärdade på 1100-talet dödsstraff för alla nordmän som under julen försökte följa sin gamla tradition att klä ut sig till bock.
Trots detta överlevde denna tradition och ända in på 1900-talet har det på många håll varit bocken som kommit med jul. Tidigare förekom det också att ungdomar gick runt till gårdarna och uppförde julbocksvisor och skådespel, varvid de tackades med mat och dryck som de avnjöt vid en fest under mellandagarna.
[caption id="attachment_31089" align="alignleft" width="236"]
![]()
Julbocken härstammar från guden Tors bockar Tanngnjost och Tanngrisner. Den nordiska seden att klä ut sig till bock på julen levde kvar in på 1900-talet men idag nöjer sig de flesta med att ställa ut halmbockar.[/caption]
Ännu mer välbelagt är det att julgrisen är en hednisk tradition som representerar Särimner, galten som varje dag slaktades i Valhall bara för att återuppstå framåt kvällen och kunna slaktas igen dagen därpå. Julgrisen har även haft samband med Frejs galt Gyllenborst.
I Hervarar saga står att läsa om hur konung Hejdrek lovat att offra sin största galt till Frej. På julaftonen skulle den helgade galten ledas in i hallen inför konungen, och då lade männen sin händer över hans borst och angav sina löften inför det nya året.
Genom sammanblandning har julgalten numera blivit ett vanligt ord för den vanligaste formen av lussekatt, den som är formad som ett S med hoprullade ändar.
Traditionen att baka ”bildbröd”, det vill säga bröd som liknar olika symboler, har också den hedniska rötter. De vanligaste formerna av lussekatt har rötter ända tillbaka till bronsåldern – den som består av två korslagda S är faktiskt en mycket gammal form av solhjul, och det finns även andra former som symboliserar just solen (och därmed ljusets återkomst).
Ordet lussekatt ska i sin tur härstamma från en annan form av bildbröd som liknade, just det, katter – närmare bestämt Frejas katter Högni och Þofnir.
Traditionen med bildbröd går naturligtvis igen även i de klassiska pepparkakorna i formen av grisar, bockar, gubbar, månar och julgranar. Huruvida pepparkakorna själva går tillbaka till hednisk tradition är mer tveksamt, de nämns först på 1300-talet i Sverige och då inte i samband med julfiranden. De tycks aldrig ha haft någon religiös innebörd.
Julgranen dök först upp i Tyskland på 1400-talet, men seden att ta in barrkvistar under julen har urgamla germanska rötter. Även den är alltså en hednisk tradition i ny tappning.
Tomten
Så hur är det med tomten, då? Jodå, i sin ursprungliga form – gårdstomten, ”den lille grå” – är han en synnerligen hednisk person. Den heliga Birgitta varnade till och med i sina uppenbarelser för att hedra ”tomtegudar”.
Tomten hjälpte folket på gården och vakade över dess invånare. Om människorna misskötte sina uppgifter, och framförallt om de behandlade djuren illa, kunde han dock bli rasande och då kunde det gå riktigt illa.
[caption id="attachment_31088" align="alignnone" width="585"]
![]()
Den svenska jultomten har rötter som går tillbaka till fornnordisk tid. Under 1800-talet började han frångå sina sysslor som gårdstomte och slog sig samman med julbocken för att dela ut klappar. På bilden en illustration av Jenny Nyström (1854-1946) som populariserade denna inkarnation av tomten tillsammans med nationalskalden Viktor Rydberg (1828-1895).[/caption]
På julafton skulle tomten ha en tallrik gröt och en klick smör. Skeden skulle alltid vara av trä och man fick absolut inte göra det kristna korstecknet över maten, då kunde han bli så arg att han flyttade och i värsta fall lade en förbannelse över gården. Man kunde också gärna hälla ut en julesup åt tomten invid husknuten. Rent fylleri avskydde han däremot innerligt och bestraffade det mer än gärna. Det skulle vara ordning och reda på gården!
De offer som frambars åt tomten går ända tillbaka till den tid då man inte bara blotade till tomten utan också till de gamla gudarna och till förfäderna.
Att sätta ut en skål med gröt till tomten är en sed som lever än i dag, även om den tyvärr håller på att trängas undan av den överviktige och vitskäggige amerikan vars främsta uppgift tycks vara att få oss att konsumera mera.
Och ”grötoffret” till tomten är alltså en direkt kvarleva från den tid då Hådulv offrade nio hingstar och nio bockar till gudarna i en storslagen fest på Listerlandet i Blekinge.
Stentoftenstenen är den enda hedniska källan till vilka offergåvor som gjordes vid ett större midvinterblot. Nio hingstar och nio bockar offrades till gudarna för att få ett gott år, och deras kött tillagades till en stor blotfest som antagligen hela bygden var inbjuden till. Från denna och andra stenar i närheten kan vi också skapa oss en spännande bild av en rik och mäktig runmästare och gode (hednisk ”präst”) vid namn Hådulv (Hathuwolfr) som bodde i Blekinge omkring år 600. Foto: Wiki[/caption]
Våra äldsta runstenar är ofta svårtolkade, och Stentoftenstenen är inget undantag. Forskarna är eniga om att inskriptionen avslutas med en galder, ett slags förbannelseformel, som lyder ungefär: ”Mäktiga runors hemlighet dolde jag här, kraftfulla runor. Den som bryter detta minnesmärke ska ständigt plågas av arghet. Svekfull död ska drabba honom. Jag spår fördärv.”
Arghet (urnordiska argiu, fornnordiska argr) syftade för övrigt på perversitet, oftast homosexualitet – så förbannelsens innebörd är alltså att den som bryter minnesmärket först ska bli bög och sedan dö en ärelös död.
En nästan liktydig galder finns för övrigt på Björketorpsstenen, som är ristad av samme runmästare vid namn Hådulv (HaÞuwolfr) vars namn återfinns på ytterligare två runstenar från Listerlandet. Hådulv var sannolikt en av sin tids stormän.
Runstenens början har däremot tolkats på flera sätt. Ett par tidigare försök lyder så här:
”Nya gjorde vården åt sina söner. Nya gjorde vården åt hirdmän. Hådulv gav sitt folk äring. Härjulv gav sitt folk sin segerkraft.”
”Åt nybyggarna, åt nykomlingarna gav Hådulv äring. Härjulv överöste dem med rikedom.”
Uppenbarligen finns det ett stort tolkningsutrymme, men forskaren Lillemor Santesson kan ha löst problemet med en tolkning som publicerades först 1989 i tidskriften Fornvännen. De två första raderna i inskriften är följande:
niuhAborumR
niuhagestumR
Santesson gjorde en annan indelning av orden än tidigare forskare och kom fram till att det första ordet inte skulle vara niuhA/niuha utan bara niu. Då blev det inte alls kvinnonamnet Nya (Nyia) eller ”ny-någonting” utan istället ”nio” av någonting.
Nio av vad? Santesson härledde ur runorna pluralformer av det germanska habraR (bock) och av ha(n)gestumR (hingst). Slutresultatet blev då en tolkning som var samtidigt rakare och intressantare än de tidigare:
Med nio bockar
med nio hingstar
gav Hådulv gott år.
Med denna tolkning, som är på god väg att bli den mest etablerade, har vi alltså en runsten som berättar om ett blot som goden och runmästaren Hådulv lät hålla i Blekinge någon gång omkring år 600.
Han lät offra nio bockar och nio hingstar (vilket antyder att han var en förmögen man, en blekingsk ”småkonung”) och bjöd sannolikt in hela bygden till den storslagna blotfesten.
Att Hådulv med dessa blotgåvor ”gav gott år” innebär förstås att det handlar om just julblotet. Förutom riksbloten i Uppsala höll man givetvis julblot lokalt, och vi kan alltså anta att Stentoftenstenen vittnar om ett ”blekingeblot”.
Julbocken härstammar från guden Tors bockar Tanngnjost och Tanngrisner. Den nordiska seden att klä ut sig till bock på julen levde kvar in på 1900-talet men idag nöjer sig de flesta med att ställa ut halmbockar.[/caption]
Ännu mer välbelagt är det att julgrisen är en hednisk tradition som representerar Särimner, galten som varje dag slaktades i Valhall bara för att återuppstå framåt kvällen och kunna slaktas igen dagen därpå. Julgrisen har även haft samband med Frejs galt Gyllenborst.
I Hervarar saga står att läsa om hur konung Hejdrek lovat att offra sin största galt till Frej. På julaftonen skulle den helgade galten ledas in i hallen inför konungen, och då lade männen sin händer över hans borst och angav sina löften inför det nya året.
Genom sammanblandning har julgalten numera blivit ett vanligt ord för den vanligaste formen av lussekatt, den som är formad som ett S med hoprullade ändar.
Traditionen att baka ”bildbröd”, det vill säga bröd som liknar olika symboler, har också den hedniska rötter. De vanligaste formerna av lussekatt har rötter ända tillbaka till bronsåldern – den som består av två korslagda S är faktiskt en mycket gammal form av solhjul, och det finns även andra former som symboliserar just solen (och därmed ljusets återkomst).
Ordet lussekatt ska i sin tur härstamma från en annan form av bildbröd som liknade, just det, katter – närmare bestämt Frejas katter Högni och Þofnir.
Traditionen med bildbröd går naturligtvis igen även i de klassiska pepparkakorna i formen av grisar, bockar, gubbar, månar och julgranar. Huruvida pepparkakorna själva går tillbaka till hednisk tradition är mer tveksamt, de nämns först på 1300-talet i Sverige och då inte i samband med julfiranden. De tycks aldrig ha haft någon religiös innebörd.
Julgranen dök först upp i Tyskland på 1400-talet, men seden att ta in barrkvistar under julen har urgamla germanska rötter. Även den är alltså en hednisk tradition i ny tappning.
Den svenska jultomten har rötter som går tillbaka till fornnordisk tid. Under 1800-talet började han frångå sina sysslor som gårdstomte och slog sig samman med julbocken för att dela ut klappar. På bilden en illustration av Jenny Nyström (1854-1946) som populariserade denna inkarnation av tomten tillsammans med nationalskalden Viktor Rydberg (1828-1895).[/caption]
På julafton skulle tomten ha en tallrik gröt och en klick smör. Skeden skulle alltid vara av trä och man fick absolut inte göra det kristna korstecknet över maten, då kunde han bli så arg att han flyttade och i värsta fall lade en förbannelse över gården. Man kunde också gärna hälla ut en julesup åt tomten invid husknuten. Rent fylleri avskydde han däremot innerligt och bestraffade det mer än gärna. Det skulle vara ordning och reda på gården!
De offer som frambars åt tomten går ända tillbaka till den tid då man inte bara blotade till tomten utan också till de gamla gudarna och till förfäderna.
Att sätta ut en skål med gröt till tomten är en sed som lever än i dag, även om den tyvärr håller på att trängas undan av den överviktige och vitskäggige amerikan vars främsta uppgift tycks vara att få oss att konsumera mera.
Och ”grötoffret” till tomten är alltså en direkt kvarleva från den tid då Hådulv offrade nio hingstar och nio bockar till gudarna i en storslagen fest på Listerlandet i Blekinge.