![]()
En idé vars tid är inne kan inte stoppas, sägs det. Precis som i dag hade den stora massan vant sig vid korruption och att låta sig styras in i ”rätt” fålla av åsikter utan att ifrågasätta något. När Luther genom sina teser tydliggör det orimliga och orättfärdiga i avlatshandeln, som den brukades då, upplevde många förmodligen känslan av att det äntligen fanns någon som öppet vågade ifrågasätta något som många bara vågat tänka i sin kammare, och många fick säkert sina ögon öppnade för första gången.
En idé vars tid är inne kan inte stoppas, sägs det. Precis som i dag hade den stora massan vant sig vid korruption och att låta sig styras in i ”rätt” fålla av åsikter utan att ifrågasätta något.
Luther hade från början inga planer på att bryta sig ut ur den katolska kyrkan. Han var en trogen katolik som älskade sin kyrka. Men när han såg all korruption och hur avlatshandeln lurade fattiga, godtrogna människor kunde han inte tiga. De trodde att de genom att köpa dyra avlatsbrev kunde köpa sig fria från synder de hade begått och även skulle komma att begå.
Avlatspredikanterna försäkrade sina lyssnare att avlaten kunde frälsa till och med de döda. I samma stund som pengarna klirrade i deras bössor släpptes de döda ut ur skärselden och flög till himlen.
[caption id="attachment_29408" align="alignright" width="300"]
![]()
Martin Luthers hustru Katharina von Bora. Hon var en av de tolv nunnor som Luther smugglade ut från klostret Nibschen, efter att de blivit påverkade av hans läror. En av anledningarna till att han gifte sig med henne var, sade han, för att reta katolikerna. Enligt katolsk lära får inte präster gifta sig. Det var ett lyckligt äktenskap. Bild: Wikipedia[/caption]
Det fanns naturligtvis människor i alla samhällsklasser som hyste tvivel, men få vågade säga det högt, och de få som ändå gjorde det tystades snabbt. Men Martin Luther höjde sin röst. Han var uppvuxen med troende, fattiga föräldrar med hög arbetsmoral och han fick lära sig tidigt att göra rätt för sig, så detta lurendrejeri berörde honom mycket illa.
Trots att han var en enkel munk var han en lärd man och nådde därför ut till alla samhällsklasser. Hans föräldrar hade varit måna om att han skulle få en bra utbildning och lyckades genom uppoffringar bekosta studier vid universitetet i Erfurt. Där studerade han i tre år och tog en magisterexamen. Sedan tog han det drastiska beslutet att bli munk och anslöt sig till ett augustinerkloster.
Han tog sitt kall på största allvar och ägnade sig åt bön flera timmar dagligen. Även pilgrimsfärder och fasta ingick i hans klosterliv. Han säger om sig själv: ”Om någon skulle kunna nå himlen som munk, så skulle det verkligen ha varit jag”. År 1507 prästvigdes han och ett år senare började han undervisa teologi vid Wittenbergs universitet. Där studerade han noggrant Bibeln på grundspråket och hans intresse för teologi växte.
Ytterligare fyra år senare blev han teologie doktor vid samma universitet. År 1511 reste han tillsammans med en annan munk till Rom och stannade där till 1512. Det blev en ögonöppnare för honom. Överallt inom påvekyrkan, som var den tidens maktelit, såg han korruption och hyckleri. Han blev besviken och förvirrad av den lyx och rikedom han såg och jämförde detta med det enkla liv han själv levde. ”Ingen kan föreställa sig vilka synder och skamliga händelser som begås i Rom”, skrev han. ”Man måste se och höra det för att kunna tro”.
Vistelsen påverkade honom djupt och vissa menar att det var dessa negativa erfarenheter som tände facklan. Som teologie doktor började han nu försiktigt påverka genom sin undervisning i Wittenberg.
När Leo X blev påve år 1513, nådde handeln med avlatsbreven nya dimensioner. Påven var känd för sina dyra vanor och började använda sig av avlatsbrev för att bekosta en dyr utbyggnad av Peterskyrkan i Rom. Till sin hjälp skaffade han ”säljare” som reste runt och sålde frälsning för dyra pengar. Martin Luther reagerade starkt mot detta och den 31 oktober 1517 spikade han upp ett plakat som innehöll 95 punkter mot avlatsläran. Samtidigt förklarade han sig villig att försvara sina teser på universitetet nästa dag.
”Varför kan inte påven, som är rikare än den rikaste Crassus i forna dagar, bygga upp den enda Sankt Peterskyrkan för sina egna penningar i stället för att betunga fattiga troende?”, lyder den 86:e punkten. Under punkt 46 kan man läsa: ”De kristna böra undervisas därom, att om de icke hava överflöd på ägodelar, äro de pliktiga att behålla det nödtorftiga för sitt hus och ingalunda förslösa det på förvärvandet av avlat”. Punkt 37 lyder: ”Varje sann kristen, han må leva eller vara död, har delaktighet i alla Kristi och kyrkans skatter; den är honom given av Gud även utan avlatsbrev.”
Det var ord och inga visor, och reaktionerna uteblev inte. Martin Luther fick bittra motståndare och fiender. Vissa hävdade att han inte var ledd av Gud utan var upprorisk och framfusig. Luther påpekade då att även Kristus och martyrerna ansågs vara högmodiga. De kom ju ”med nya läror utan att först rådgöra med dem som försvarade de gamla åsikterna”. Precis som i dag uppväcker sådana raka och ”radikala” sanningar som blir synliggjorda, det sämsta hos dem som är vana vid att aldrig bli motsagda. När ljuset tänds upplevs mörkret ännu mörkare.
Redan efter några dagar hade händelsen spritt sig i hela Tyskland, och efter några månader hade i stort sett hela Europa hört om munken som vågade trotsa påvedömet. Nu hårdnade angreppen och motståndet ytterligare. De angrep hans karaktär och motiv och de positiva reaktioner han hade väntat sig av vissa framstående personer inom kyrkan uteblev. De hade för mycket att förlora.
”Det är högförräderi mot kyrkan att tillåta att en sådan fruktansvärd kättare får leva en enda timme längre”, fick han höra. Alla tänkte emellertid inte så. Intresset för hans teser och skrifter växte dag för dag och nu började han upplevas som ett hot.
Luther kallades till förhör i oktober 1518, där en delegat från påven skulle få honom att böja sig, han stod emellertid fast och böjde sig inte, varken för hot eller smicker. Studenter, inte bara från Tyskland utan från olika europeiska länder, strömmade till universitetet i Wittenberg för att höra den berömda munken tala, och hans skrifter spred sig runt om i Europa.
[caption id="attachment_29407" align="alignnone" width="585"]
![]()
Martin Luthers arbetsrum. Bland annat översatte han Nya Testamentet till tyska. Foto: Wikipedia[/caption]
Den 15 juni 1520 fick Luther en varning från påven. En påvlig bulla utfärdades mot honom, där han fick 60 dagar på sig att göra avbön för 41 olika meningar i sina skrifter, samt de 95 teserna. Gjorde han inte det riskerade han exkommunicering.
Bullan avslutas med orden: ”Det är alltså fullständigt otillåtet för någon människa att omintetgöra denna sida av vår förordning, vår deklaration, vårt påbud, vår förmaning, vår anvisning, vår viljeyttring och vårt dekret eller i fräck förmätenhet gå emot detta. Om någon emellertid understår sig att försöka sig på detta, skall han veta att han ådrar sig den allsmäktige Gudens och de saliga apostlarnas Petri och Pauli harm.”
Trots detta avböjde Luther och tände eld på den påvliga bullan. ”Jag föraktar den och angriper den därför att den är gudlös och falsk …” var hans förklaring, och blev därmed exkommunicerad av Leo X den 3 januari 1521.
Nu tog makteliten till ett annat vapen, nämligen att förlöjliga Luther och hans anhängare. ”Vad är alla dessa lutheraner? En flock av förmätna skolmästare, demoraliserade präster, tygellösa munkar, okunniga jurister och urartade adelsmän tillsamman med det allmänna folket som de har vilselett och förfört. Hur högt står inte det katolska partiet över dem i antal, kunnighet och makt!” Inte ens detta vapen fick någon nämnvärd effekt.
Ärliga motståndare till Luthers läror insåg dock att de hade svårt att ursäkta korruptionen och utsvävningarna inom påvedömet, och började därför förespråka en allmän reform inom kyrkan.
Den 18 april 1521 infann sig Luther i det tysk-romerska rikets generalförsamling i Worms, där även kejsaren Karl V befann sig. På frågan om det var hans avsikt att återkalla de åsikter som han framhållit i sina böcker, svarade Luther: ”Jag kan inte och kommer inte att göra avbön för något, eftersom det varken är säkert eller rätt att gå emot sitt samvete. Gud hjälpe mig. Amen.”
Därmed förklarades Luther fredlös, hans skrifter bannlystes och det blev brottsligt för alla i Tyskland att ge honom mat eller skydd. Han fick höra att han var ”Satan själv i människogestalt och klädd i en munkkappa.”
Många betraktade nu reformationens öde som beseglat, men detta var bara början. Tack vare lojala och inflytelserika vänner kunde han nu i lugn och ro ägna sig åt att skriva teologiska och polemiska skrifter och hans traktater spreds vida omkring. En idé vars tid är inne, går som sagt inte att stoppa. Nu brann facklan för fullt och nya tändes hela tiden.
Det kanske är dags att sätta upp nya teser på maktens portar.
Martin Luthers hustru Katharina von Bora. Hon var en av de tolv nunnor som Luther smugglade ut från klostret Nibschen, efter att de blivit påverkade av hans läror. En av anledningarna till att han gifte sig med henne var, sade han, för att reta katolikerna. Enligt katolsk lära får inte präster gifta sig. Det var ett lyckligt äktenskap. Bild: Wikipedia[/caption]
Det fanns naturligtvis människor i alla samhällsklasser som hyste tvivel, men få vågade säga det högt, och de få som ändå gjorde det tystades snabbt. Men Martin Luther höjde sin röst. Han var uppvuxen med troende, fattiga föräldrar med hög arbetsmoral och han fick lära sig tidigt att göra rätt för sig, så detta lurendrejeri berörde honom mycket illa.
Trots att han var en enkel munk var han en lärd man och nådde därför ut till alla samhällsklasser. Hans föräldrar hade varit måna om att han skulle få en bra utbildning och lyckades genom uppoffringar bekosta studier vid universitetet i Erfurt. Där studerade han i tre år och tog en magisterexamen. Sedan tog han det drastiska beslutet att bli munk och anslöt sig till ett augustinerkloster.
Han tog sitt kall på största allvar och ägnade sig åt bön flera timmar dagligen. Även pilgrimsfärder och fasta ingick i hans klosterliv. Han säger om sig själv: ”Om någon skulle kunna nå himlen som munk, så skulle det verkligen ha varit jag”. År 1507 prästvigdes han och ett år senare började han undervisa teologi vid Wittenbergs universitet. Där studerade han noggrant Bibeln på grundspråket och hans intresse för teologi växte.
Ytterligare fyra år senare blev han teologie doktor vid samma universitet. År 1511 reste han tillsammans med en annan munk till Rom och stannade där till 1512. Det blev en ögonöppnare för honom. Överallt inom påvekyrkan, som var den tidens maktelit, såg han korruption och hyckleri. Han blev besviken och förvirrad av den lyx och rikedom han såg och jämförde detta med det enkla liv han själv levde. ”Ingen kan föreställa sig vilka synder och skamliga händelser som begås i Rom”, skrev han. ”Man måste se och höra det för att kunna tro”.
Vistelsen påverkade honom djupt och vissa menar att det var dessa negativa erfarenheter som tände facklan. Som teologie doktor började han nu försiktigt påverka genom sin undervisning i Wittenberg.
När Leo X blev påve år 1513, nådde handeln med avlatsbreven nya dimensioner. Påven var känd för sina dyra vanor och började använda sig av avlatsbrev för att bekosta en dyr utbyggnad av Peterskyrkan i Rom. Till sin hjälp skaffade han ”säljare” som reste runt och sålde frälsning för dyra pengar. Martin Luther reagerade starkt mot detta och den 31 oktober 1517 spikade han upp ett plakat som innehöll 95 punkter mot avlatsläran. Samtidigt förklarade han sig villig att försvara sina teser på universitetet nästa dag.
”Varför kan inte påven, som är rikare än den rikaste Crassus i forna dagar, bygga upp den enda Sankt Peterskyrkan för sina egna penningar i stället för att betunga fattiga troende?”, lyder den 86:e punkten. Under punkt 46 kan man läsa: ”De kristna böra undervisas därom, att om de icke hava överflöd på ägodelar, äro de pliktiga att behålla det nödtorftiga för sitt hus och ingalunda förslösa det på förvärvandet av avlat”. Punkt 37 lyder: ”Varje sann kristen, han må leva eller vara död, har delaktighet i alla Kristi och kyrkans skatter; den är honom given av Gud även utan avlatsbrev.”
Det var ord och inga visor, och reaktionerna uteblev inte. Martin Luther fick bittra motståndare och fiender. Vissa hävdade att han inte var ledd av Gud utan var upprorisk och framfusig. Luther påpekade då att även Kristus och martyrerna ansågs vara högmodiga. De kom ju ”med nya läror utan att först rådgöra med dem som försvarade de gamla åsikterna”. Precis som i dag uppväcker sådana raka och ”radikala” sanningar som blir synliggjorda, det sämsta hos dem som är vana vid att aldrig bli motsagda. När ljuset tänds upplevs mörkret ännu mörkare.
Redan efter några dagar hade händelsen spritt sig i hela Tyskland, och efter några månader hade i stort sett hela Europa hört om munken som vågade trotsa påvedömet. Nu hårdnade angreppen och motståndet ytterligare. De angrep hans karaktär och motiv och de positiva reaktioner han hade väntat sig av vissa framstående personer inom kyrkan uteblev. De hade för mycket att förlora.
”Det är högförräderi mot kyrkan att tillåta att en sådan fruktansvärd kättare får leva en enda timme längre”, fick han höra. Alla tänkte emellertid inte så. Intresset för hans teser och skrifter växte dag för dag och nu började han upplevas som ett hot.
Luther kallades till förhör i oktober 1518, där en delegat från påven skulle få honom att böja sig, han stod emellertid fast och böjde sig inte, varken för hot eller smicker. Studenter, inte bara från Tyskland utan från olika europeiska länder, strömmade till universitetet i Wittenberg för att höra den berömda munken tala, och hans skrifter spred sig runt om i Europa.
[caption id="attachment_29407" align="alignnone" width="585"]
Martin Luthers arbetsrum. Bland annat översatte han Nya Testamentet till tyska. Foto: Wikipedia[/caption]
Den 15 juni 1520 fick Luther en varning från påven. En påvlig bulla utfärdades mot honom, där han fick 60 dagar på sig att göra avbön för 41 olika meningar i sina skrifter, samt de 95 teserna. Gjorde han inte det riskerade han exkommunicering.
Bullan avslutas med orden: ”Det är alltså fullständigt otillåtet för någon människa att omintetgöra denna sida av vår förordning, vår deklaration, vårt påbud, vår förmaning, vår anvisning, vår viljeyttring och vårt dekret eller i fräck förmätenhet gå emot detta. Om någon emellertid understår sig att försöka sig på detta, skall han veta att han ådrar sig den allsmäktige Gudens och de saliga apostlarnas Petri och Pauli harm.”
Trots detta avböjde Luther och tände eld på den påvliga bullan. ”Jag föraktar den och angriper den därför att den är gudlös och falsk …” var hans förklaring, och blev därmed exkommunicerad av Leo X den 3 januari 1521.
Nu tog makteliten till ett annat vapen, nämligen att förlöjliga Luther och hans anhängare. ”Vad är alla dessa lutheraner? En flock av förmätna skolmästare, demoraliserade präster, tygellösa munkar, okunniga jurister och urartade adelsmän tillsamman med det allmänna folket som de har vilselett och förfört. Hur högt står inte det katolska partiet över dem i antal, kunnighet och makt!” Inte ens detta vapen fick någon nämnvärd effekt.
Ärliga motståndare till Luthers läror insåg dock att de hade svårt att ursäkta korruptionen och utsvävningarna inom påvedömet, och började därför förespråka en allmän reform inom kyrkan.
Den 18 april 1521 infann sig Luther i det tysk-romerska rikets generalförsamling i Worms, där även kejsaren Karl V befann sig. På frågan om det var hans avsikt att återkalla de åsikter som han framhållit i sina böcker, svarade Luther: ”Jag kan inte och kommer inte att göra avbön för något, eftersom det varken är säkert eller rätt att gå emot sitt samvete. Gud hjälpe mig. Amen.”
Därmed förklarades Luther fredlös, hans skrifter bannlystes och det blev brottsligt för alla i Tyskland att ge honom mat eller skydd. Han fick höra att han var ”Satan själv i människogestalt och klädd i en munkkappa.”
Många betraktade nu reformationens öde som beseglat, men detta var bara början. Tack vare lojala och inflytelserika vänner kunde han nu i lugn och ro ägna sig åt att skriva teologiska och polemiska skrifter och hans traktater spreds vida omkring. En idé vars tid är inne, går som sagt inte att stoppa. Nu brann facklan för fullt och nya tändes hela tiden.
Det kanske är dags att sätta upp nya teser på maktens portar.