![]()
De står på varsin sida om scenen i den gamla kyrkoruinen St Nicolai i Visby. Han blåser i ett kohorn, hon kular, pressar upp rösten i höga, genomträngande toner. Vallmusikens ålderdomliga klangskalor ger sig tillkänna, de båda ljudkällorna leker ekon mot varandra och bygger upp illusionen av stora bergsvidder. En gång i tiden användes här den sortens musik för att locka på djuren uppe på fäbodarna, för att skrämma rovdjuren eller för att skicka signaler till andra vallkvinnor. Vallmusiken är mycket gammal och att inleda en konsert kring äldre musikaliska uttryck med just vallmusik är ett bra val.
Vi får veta att gamla tiders ballader var den tidens såpor. I texterna utspelade sig hemska svek och ond bråd död.
Han som blåser i kohornet heter Anders Norudde, mest känd från folkmusikgruppen Hedningarna. Han började som instrumentbyggare med stort intresse för just gamla instrument, men efter att han under 80-talet varit med och dragit igång Hedningarna fick hans instrumentbyggarkarriär stå tillbaka – det var helt enkelt för härligt att spela. Med sina uråldriga instrument och djärva klanger gjorde gruppen succé och lyckades med det som ingen folkmusikgrupp tidigare lyckats med; att slå sig in på topplistorna, dra fullt hus på rockklubbar, slå igenom internationellt och spela inför 30 000 personer på Roskildefestivalen. Genom Hedningarna lockades en helt ny och ung publik till folkmusiken.
Numera är Anders Norudde tillbaks i instrumentbyggandet. Han kombinerar det med solospel och någon enstaka konsert då och då med den fortfarande verksamma gruppen Hedningarna, men han lever nu ett betydligt stillsammare liv än under det hektiska 90-talet då han nästan bar rockstjärnestatus. Än i dag är hans specialitet att ge liv åt ålderdomliga instrument.
Till den här kvällen har han tagit med ett helt gäng av olika sorters harpor och pipor. Han har också med sig en medmusikant: Violina Juliusdotter. Hon är boende på Gotland och presenteras som en stämbandsakrobat. Att hon kan sjunga riktigt höga toner får vi snabbt prov på. När hon kommer till tals drar hon gärna lite småfräcka skämt, som lockar fram skratt hos publiken.
– Har ni sett en sotharpa?, frågar hon och pekar åt Anders Noruddes håll. Det är den där fula saken han har mellan benen.
[caption id="attachment_27903" align="alignnone" width="585"]
![]()
Säckpipa förknippas ofta med Skottland, men även i Sverige har det spelats säckpipa, en tradition som dock höll på att alldeles dö ut. Den svenska säckpipan är mindre än den skotska. Foto: Nya Tider[/caption]
Anders har mycket riktigt plockat fram ett instrument som han håller mellan knäna och spelar på med stråke. Strängarna är av tagel och med vänsterhanden instucken genom grepphålet kan han förkorta strängarna och få olika tonhöjder. Sotharpan är ett helt unikt instrument i sitt slag. Den hittades i Öje mellan Malung och Mora. Folklivsforskaren Mandelgren lär ha köpt harpan i slutet av 1860-talet och försäljerskan ska ha sagt att hennes mormor spelade på den, vilket betyder att instrumentet måste vara över 300 år gammalt. Numera tillhör det Musikmuséet. Passande nog spelar Anders en polska från Öje på det. Klangen låter verkligen mycket gammal, nästan lite burkig, men suggestiv.
Nästa instrument som visas upp är en stråkharpa med anor sedan åtminstone medeltiden. Det instrumentet levde kvar ända in på 1900-talet i Estlands svenskbygder, bland annat på Ormsö och kom till Sverige med båtflyktingar under andra världskriget.
En del tid går åt till att stämma instrumentet.
– Har man spelat i tio år, har man stämt i tjugo, säger Anders. Det är som en ceremoni det här med stämmandet.
När stämmandet är klart river han av en västerdalspols med härliga och ibland lite oväntade, originella bordunklanger som trots ålderdomligheten ändå ger en modern touch. Han får det låta så fylligt och dansant när han spelar, vilket är en konst när instrumentet i sig är så pass enkelt i uppbyggnaden. Publiken rycks med och klappar med i rytmen.
Anders Norudde fortsätter att guida åhörarna genom många instrument: moraharpa, spillåpipa, säckpipa, säljflöjt och ett egenuppfunnet harpinstrument som liknar en banan i formen. Förstås spelar han på dem också, en del traditionella låtar från äldre tid, en del egna låtar och några hitlåtar från Hedningarna, som får publiken att tralla med. Däremellan kompar han Violina när hon sjunger små undersköna och roliga visor, ofta med fräck text. De kompletterar varandra fint, hans faktakunskaper och hennes lättsamhet. Hon ackompanjerar honom också ibland genom att lägga rösten fint i en fri och lekfull stämma. På ett ställe glider hon dock helt fel, och skrattar härligt och befriande.
[caption id="attachment_27905" align="alignleft" width="300"]
![]()
Den ålderdomliga stråkharpan är av lyrmodell, men spelas, precis som namnet säger, med stråke. Foto: Nya Tider[/caption]
Violina är en mästare på att memorera texter, visar det sig, då hon sjunger medeltida ballader med oräkneliga verser. Publiken får sjunga med i omkvädena. Då och då avbryter hon för att med egna ord kommentera handlingen i historien, vilket är ett bra drag, det blir aldrig långtråkigt. Vi får veta att gamla tiders ballader var den tidens såpor, i texterna utspelade sig hemska svek och ond bråd död, smaskiga detaljer att rysa över precis som vi gör framför en deckare i tv-sofforna.
Kyrkoruinen är tyvärr knappt ens halvfull, då det finns många konkurrerande föreställningar som pågår samtidigt, men publiken som har kommit är desto mer entusiastisk och vill gärna höra mer när programmet officiellt är slut. Artisterna applåderas in två gånger och måste till sist improvisera fram ytterligare en låt som de kan framföra. Efteråt kan den som vill ställa frågor. Med detta varierade och intressanta program kan nog alla känna sig nöjda när de går därifrån.
Säckpipa förknippas ofta med Skottland, men även i Sverige har det spelats säckpipa, en tradition som dock höll på att alldeles dö ut. Den svenska säckpipan är mindre än den skotska. Foto: Nya Tider[/caption]
Anders har mycket riktigt plockat fram ett instrument som han håller mellan knäna och spelar på med stråke. Strängarna är av tagel och med vänsterhanden instucken genom grepphålet kan han förkorta strängarna och få olika tonhöjder. Sotharpan är ett helt unikt instrument i sitt slag. Den hittades i Öje mellan Malung och Mora. Folklivsforskaren Mandelgren lär ha köpt harpan i slutet av 1860-talet och försäljerskan ska ha sagt att hennes mormor spelade på den, vilket betyder att instrumentet måste vara över 300 år gammalt. Numera tillhör det Musikmuséet. Passande nog spelar Anders en polska från Öje på det. Klangen låter verkligen mycket gammal, nästan lite burkig, men suggestiv.
Nästa instrument som visas upp är en stråkharpa med anor sedan åtminstone medeltiden. Det instrumentet levde kvar ända in på 1900-talet i Estlands svenskbygder, bland annat på Ormsö och kom till Sverige med båtflyktingar under andra världskriget.
En del tid går åt till att stämma instrumentet.
– Har man spelat i tio år, har man stämt i tjugo, säger Anders. Det är som en ceremoni det här med stämmandet.
När stämmandet är klart river han av en västerdalspols med härliga och ibland lite oväntade, originella bordunklanger som trots ålderdomligheten ändå ger en modern touch. Han får det låta så fylligt och dansant när han spelar, vilket är en konst när instrumentet i sig är så pass enkelt i uppbyggnaden. Publiken rycks med och klappar med i rytmen.
Anders Norudde fortsätter att guida åhörarna genom många instrument: moraharpa, spillåpipa, säckpipa, säljflöjt och ett egenuppfunnet harpinstrument som liknar en banan i formen. Förstås spelar han på dem också, en del traditionella låtar från äldre tid, en del egna låtar och några hitlåtar från Hedningarna, som får publiken att tralla med. Däremellan kompar han Violina när hon sjunger små undersköna och roliga visor, ofta med fräck text. De kompletterar varandra fint, hans faktakunskaper och hennes lättsamhet. Hon ackompanjerar honom också ibland genom att lägga rösten fint i en fri och lekfull stämma. På ett ställe glider hon dock helt fel, och skrattar härligt och befriande.
[caption id="attachment_27905" align="alignleft" width="300"]
Den ålderdomliga stråkharpan är av lyrmodell, men spelas, precis som namnet säger, med stråke. Foto: Nya Tider[/caption]
Violina är en mästare på att memorera texter, visar det sig, då hon sjunger medeltida ballader med oräkneliga verser. Publiken får sjunga med i omkvädena. Då och då avbryter hon för att med egna ord kommentera handlingen i historien, vilket är ett bra drag, det blir aldrig långtråkigt. Vi får veta att gamla tiders ballader var den tidens såpor, i texterna utspelade sig hemska svek och ond bråd död, smaskiga detaljer att rysa över precis som vi gör framför en deckare i tv-sofforna.
Kyrkoruinen är tyvärr knappt ens halvfull, då det finns många konkurrerande föreställningar som pågår samtidigt, men publiken som har kommit är desto mer entusiastisk och vill gärna höra mer när programmet officiellt är slut. Artisterna applåderas in två gånger och måste till sist improvisera fram ytterligare en låt som de kan framföra. Efteråt kan den som vill ställa frågor. Med detta varierade och intressanta program kan nog alla känna sig nöjda när de går därifrån.