Den stora blankningen: Filmen The Big Short har snart premiär i Sverige

Detta är en film om hur några udda individer i branschen, betraktade som nördar eller muppar av de stora spelarna, förutsåg att USA:s bolånemarknad var en stor bubbla som oundvikligen måste spricka. De blev utskrattade av bankerna när de sade att de ville ”blanka” (engelska ”short”), det vill säga satsa på att bolånefonder kollapsar – bolån var ju den säkraste investering som fanns. Det fanns dock tydliga tecken, men eftersom bankirerna tjänade enorma summor pengar på bolånen ville de inte se problemen. Tvärtom, när de bra bolånen tog slut beviljade de allt mindre säkra bolån, till låntagare som aldrig skulle kunna betala tillbaka dem. För att dölja att fonderna i stort sett var skräp köpte de, i detta fall ett annat ord för mutade, värderingsinstitut för att de ändå skulle få den högsta AAA-rankingen.

Detta är Brad Pitts första roll som ”gamling”, hans dagar som ”hunk” är nu förbi.

Det är en synnerligen välgjord film som Adam McKay presenterar. I rollbesättningen finns flera kända namn som Brad Pitt, Christian Bale, Steve Carell och Ryan Gosling, och de gör utmärkta prestationer med färgstarka personligheter. Som parentes kan nämnas att detta är Brad Pitts första roll som ”gamling”, hans dagar som ”hunk” är nu förbi. Visst, det är svårt att hålla koll på alla slipsklädda nissar som passerar revy – det fåtalet kvinnor som har någon roll att tala om känns mest inkvoterade – men den utmärkta regin med de snabba klippen med bitska kommentarerna får ett tema – ekonomi – som annars kan uppfattas som ganska svårt, att kännas nästan som en thriller. Filmskaparna gör sitt bästa för att tittaren ska få ett grundläggande grepp om systemen som skapade den finansiella kraschen – begrepp som bankerna medvetet gjort komplicerade för att vanliga människor inte ska förstå hur lurade de blir. Olika derivatinstrument (CFD) förklaras med liknelser till casinospelet black jack. En strippa får förklara hur hon tar bostadslån för att finansiera ett pyramidspel på bostadsmarknaden. När börsamatörerna, bland annat några grabbar som ”bara” har ynka 30 miljoner dollar att investera, börjar skrapa på ytan av de AAA-klassade fonderna ser de att innehållet är helt ruttet. I många av de nybyggda husen bor det inte ens några människor, allt är bara spekulation. De stora bankernas hånflin förbyttes i desperation när hela systemet började skaka i grundvalarna i början av 2008. Även de börshajar som såg kraschen komma fick dock stora problem när till och med de banker där de köpte sina blankningspositioner började närma sig konkurs. Skulle de förlora allt, trots att de såg problemen före alla andra? Kraschen blev mycket större än vad till och med pessimisterna hade föreställt sig. Stora bankinstituts aktier var plötsligt noll värda. Det var inte bara ett spel med finansiella instrument och digitala pengar. Riktiga människor förlorade riktiga jobb. Deras pensioner och besparingar gick upp i rök. Grabbarna som lyckades pricka rätt på kraschen på bolånemarknaden tjänade 80 miljoner, andra lite större spelare vann en miljard. Skattebetalarna förlorade 5 triljoner dollar. Sex miljoner amerikaner blev bostadslösa. Än i dag lever sex miljoner människor på statliga matkuponger. Var det några bankchefer som dömdes för sina manipulationer och rena bedrägerier? Nej. Staten gick in och räddade bankerna med skattebetalarnas pengar. I stället för fängelse fick bankcheferna bonusar. De vanliga människorna blev lurade dubbelt upp. Bankerna skinnade dem på bolånen, men de var inte nöjda med det. De skulle spekulera med bolånen också. När det kraschade fick skattebetalarna betala det också. Inga banker styckades upp, i dag fortsätter allt som om inget hänt. Filmen har fått fem oscarsnomineringar, bland annat för bästa film och bästa regi.